I sin diktsamling En tid i Xanadu (2002) skriver författaren Lars Gustafsson om att sova med en katt:
kattens sömn skapar i mig en djupare sömn,
dess sätt att embryoniskt ringla sig
kring sin egen mittpunkt
ger en känsla av förtrogenhet,
ja, hemmastaddhet, i denna världen,
som om den vore
ett helt naturligt ställe
att vistas på.
Katter sover mellan 12 och 18 timmar om dagen, och visst är deras förmåga till sorglös oföretagsamhet avundsvärd – kanske till och med provocerande. För vi sover för lite i samtiden. Enligt en undersökning genomförd av Kantar Sifo har sju av tio svenskar haft svårt att sova någon gång under 2022, och i Storbritannien får enligt en färsk enkät bara halva befolkningen de optimala sju till åtta timmarna sömn. Sömnpsykologen Guy Meadows skriver i sin bok The Sleep Book (2014) att det finns oräkneliga faktorer till varför vi inte sover – allt från klimatkris och pandemi till kärleksbekymmer och stress. Enligt Meadows blir vakenheten till ett inlärt beteende, där hjärnan börjar koppla sömnen till aktivitet, eftersom vi tappat förmågan att slappna av. På så sätt blir natten till ännu en tid för stress snarare än för återhämtning.
Detta speglas ofta i populärkulturen, i allt från insomni till dödslängtande drömmar. I Memoria från 2021 drivs protagonisten av ett trauma i form av höga smällar, som driver både henne och publiken in i ett tillstånd av insomnia, och i Netflix-serien Maniac från 2018 ställer de två främlingar upp i en sömnstudie som länkar ihop dem i varandras drömmar. Även Shakespeare var upptagen av sömn och drömmar, i allt från den dödslika sömn som leder till ett ödesdigert missförstånd i Romeo och Julia till Lady Macbeth som lider av sömngång. Sömnsvårigheter upplevs ofta som en förlust av kontroll eller som ett uttryck för mental ohälsa.
I den uppmärksammade och hyllade romanen My year of rest and relaxation av Ottessa Moshfegh (2018) driver en depression den icke namngivna protagonisten till att sätta igång ett projekt: att sova så mycket så möjligt under ett år. Inte för att hon vill dö, hon bara föredrar att vara medvetslös. Existensen känns som en börda, men sömnen innebär en befrielse. Boken, och berättaren, blev ett slags antihjälte i sin längtan efter att bli så oengagerad i världen så möjligt, och oavsett om den tolkas som svart humor eller djupt cynisk, så plockar bokens tema upp något som kulturen i stort också cirkulerar kring. Sömn.
I Sömnboken från 2022 frågar sig författaren Haytham El-Wardany vad som händer med vår kollektiva sömn, när exempelvis demonstranter på Tahrirtorget i Kairo sover tillsammans natt efter natt under en pågående revolution. Drömmer de kollektivt, om en värld bortom den vakna?
Ett liknande tillstånd av engagerad passivitet hittar vi i Kinas ”ligga platt”-rörelse, som visserligen inte alltid innefattar sömn, men ett tillstånd av ”ingenting”. Samma ständiga kamp för självuppfyllelse, äktenskap och barn, överarbete – det så kallade 996-systemet av att arbeta nio till nio, sex dagar i veckan – har gjort att unga kineser valt att checka ut från karriär, framgång och löftet om konsumtionslycka. Enligt mottot ”Ligga platt är rättvisa” visar rörelsen, både fysiskt, att man kan leva som den absoluta motsatsen till en rakryggad och stark arbetare, såväl som politiskt, att man kan vägra driva sig själv till vansinne för ett liv som inte finns.
På andra sidan av den här uppgivenheten har fenomenet sömntävlingar dykt upp. Världsmästerskapet i så kallad ”sleep racing” handlar helt enkelt om att somna fortast och sova längst. Den som vaknar sist vinner, en humoristisk motpol till Tiktoks videor om att gå upp fem, göra yoga och dricka proteinshakes. Varianter av sovtävlingar har sedan några år hållits i olika delar av världen, i allt från madrassföretag i Kuala Lumpur, via World Sleep Championships i USA under pandemin, till de nationella tupplurstävlingar i Spanien som hållits sedan 2010. Kanske ett sätt att upprätthålla siesta-traditionen, eftersom man sedan ofta arbetar längre in på kvällen. 2022 korades Triparna Chakraborty till Indiens första sömnmästare då hon lyckades sova nio ostörda timmar, 100 dagar i rad.
Sömn har blivit både en brist och en lyx, och bevisligen något man kan vara riktigt skicklig på. Men frågan är om de flesta av oss prioriterar sömnen som vi borde. Sömn har också, likt plattliggarna i Kina (och på andra platser i världen) blivit politik. Alla har inte samma förutsättningar för sömnen, som hänger ihop med både klass och genus. En som uppmärksammade sömnens orättvisa och bortträngning från ett allt mer produktivt samhälle är ”tupplursbiskopen” Tricia Hersey, som 2022 utkom med boken Sleep is resistance: A manifesto. Budskapet är uppfriskande enkelt: ”För er som tror att motstånd alltid handlar om rörelse. Sitt. Ligg ned.” Boken, och rörelsen, är Herseys sätt att vägra ge upp kroppen åt kapitalism och ägande. Att bränna ut sig för en produktion man inte får se frukten av kan bara besvaras med vila, menar hon. Utbrändhet skadar i USA också betydligt fler svarta amerikaner än andra grupper, och sömnbrist leder i sin tur till en hel uppsjö av sjukdomar. Sömn, det mest basala i vår fysik, har blivit ett tyst uppror, och ett sätt att omformulera framtiden utifrån andra förutsättningar än en ständigt ökande progression och produktivitet vi vet redan har passerat bristningsgränsen. I Japan drabbas flera hundra varje år av så kallad ”karoshi”, död av överansträngning. I nuläget går det heller inte att räkna antalet varubud och gigjobbare, inte minst av matleveranser, som svimmat eller i värsta fall dött av att arbeta för länge.
Vi har under lång tid levt efter en attityd till sömn som dröjt kvar sedan antiken. Platon hade lite tålamod med sömntutor. I Lagarna skriver han: ”Människan är värdelös när han sover, han kan lika gärna vara död. Det är en skam och ovärdigt en gentleman om han ägnar en hel natt åt att sova.”
Men frågan är, vid sidan av de drömmar vi inte rört vid och som har sin alldeles egen kulturhistoria vi bör behandla vid sidan av sömnen, behöver omfamna nya sätt att se på arbete och vila. Och hur de samverkar. Kan vi inte hitta lösningar på problemen i vaket tillstånd, så kanske vi kan göra det när vi sover? Kanske inte motstånd och uppror alltid ser ut som vi förväntar oss att de gör, om kontentan i båda fallen handlar om att ta tillbaka något som förvägrats oss?
I My year of rest and relaxation arbetar berättaren ut en plan om att gå i ide som, när hon vaknar ur den ett år senare, ska ha renat henne och gjort henne till en bättre människa. Även om detta kommer ur en mycket mörk plats kanske tanken om vila inte är fullt så deprimerande. Som Karin Boye skriver:
Skänk din dvalas gåta,
skölj från min ande
den gångna dagens vissnade rester
och damm!
Död, som ger livet,
låt mig åter dyka
livsförnyad i ljuset fram!
Lisa Ehlin är doktor i modevetenskap på Stockholms universitet.
