Opinion

Sossarnas kris är demokratins kris

Löfven har inte något annat val än att vara segerviss för att hålla hoppet uppe för de sossar som är kvar. Men så länge trianguleringspolitiken råder istället för att en tydlig ”utopi” som får bära partiets strategi blir Löfvens ord mest en besvärjelse i ett trängt läge. Foto: Erik Mårtensson/TT.

Socialdemokraterna har varit, och är, ryggraden i den svenska demokratin. När partiet rasar i opinionsmätningarna ser det också illa ut för det demokratiska
systemet, menar Ingemar E. L. Göransson.

Opinion

Socialdemokraterna i Sverige har gett den svenska demokratin stabilitet, vilket har haft en stor betydelse historiskt. Högern har aldrig varit helt pålitliga, vilket dess överseende med olika högerextrema strömningar visar. Den nuvarande S-krisen har därför ytterligare en dimension – ett socialdemokratiskt sammanbrott försvagar också demokratin. Det är ett viktigt perspektiv som vi inte kan bortse ifrån.
Krisen har sin grund i den nyliberala revolten med början på 80-talet när vågen av spekulationsekonomi inleddes. Den ledde till krisen 1991 med följande krishantering där nyliberala ”reformer” skulle lösa problemen.

Här tas också de första stegen till en avveckling av välfärdsstaten. Det föder även ett missnöje och besvikelse över att välfärdsstaten upphör att leverera till medborgarna vad som förväntas. Partiet har inte tagit det berättigade missnöjet på allvar samtidigt som det successivt fört samma Tony Blair-politik som ledde till en genomklappning för det brittiska Labour för några år sedan.

Liknande tendenser finns i den svenska socialdemokratin. Riktning mitten, övertro på storstadsmedelklassen och löntagarintresset har övergivits i allt högre grad. Tålamodet med den sakta förändrade riktningen i politiken har i arbetarrörelsen varit av en ängels magnitud. Medborgarna däremot har inte belönat (S) då valsiffrorna sedan 1980-talet fallit till en nivå jämförbar med partiets valresultat före den allmänna och lika rösträtten infördes.

Nu växer kritiken internt; riksdagsledamöter hoppar av och ett stort antal förtroendevalda funderar på om de ska tacka för sig. Lojaliteten gentemot partiledningen vacklar och när opinionssiffrorna ligger på en historiskt låg nivå blir krisen allt allvarligare.
Så när Löfven uttalar sig i Aftonbladet (19/5) med en oförklarlig optimism känns det inte särskilt trovärdigt eller ens sannolikt. Erfarenheterna säger något annat. ”Enligt min bedömning kommer vi allt mer att få prata välfärdsfrågor, och då har vi mycket, mycket starka kort”, säger Löfven trosvisst. Han har inte något annat val och uttalandet är mest för internt bruk. För så länge trianguleringspolitiken råder i stället för att en tydlig ”utopi” som får bära partiets strategi blir Löfvens ord mest en besvärjelse i ett trängt läge.

Tålamodet med den sakta förändrade riktningen i politiken har i arbetarrörelsen varit av en ängels magnitud

Erfarenheten från tidigare valrörelser är att Socialdemokraterna tappar i opinionen under de sista veckorna. I ett längre perspektiv har man tappat nästan hälften av väljarstödet under de senaste decennierna. De erfarenheterna och den verkligheten talar emot Löfvens optimism. Det är illavarslande för en ytterligare försvagad socialdemokrati med en försvagad demokrati. Arbetarrörelsen tappar kraft att påverka politiken, vilket drabbar inte minst fackföreningsrörelsen.

Det finns sannolikt två handlingsvägar; fortsätta som förut och möta samma öde som det socialdemokratiska partiet Pasok i Grekland – sammanbrott och försvinnande. Det skulle lämna arbetarrörelsen i ett situation liknande den före år 1900, det vill säga ingen realistisk möjlighet till politisk påverkan. Men också en kraftig försvagning av demokratin då det skulle ge maktmonopol till högerkrafterna och därmed kraftigt ökat inflytande för SD.
Det andra alternativet är en uppgörelse med den New Labourinspirerade politiken och formulerandet av en framtidsinriktad ”utopi” med en levande reformism som tar det berättigade missnöjet på allvar. Är facken beredda på att ta den striden och finns det kritiker som kan axla den striden internt inom partiet i dag?
Svensk vänster aldrig har varit så deorganiserad och demobiliserad som just nu. I Storbritannien var vänstern i Labour bättre rustade och långt mer mobiliserade och därför kunde de bli grunden till folkrörelsen Momentum. Facken hade kvar kollektivanslutningen samtidigt som legalismen inom fackföreningsrörelsen är väsentligt svagare än i Sverige. Minnet av Thatcher blev en kraft och tillgång när Ed Miliband fick gå och Jeremy Corbyn sedermera blev vald.

Valet borde inte vara svårt. Men om det kommer att ske är just nu svårt att se. Medvetenheten om hur allvarlig situationen för socialdemokratin, arbetarrörelsen och i dess förlängning demokratins stabilitet är fortfarande svag. Stora delar av rörelsen är i ett skede av förnekelse. Det råder en missriktad lojalitet med partiets ledning som sannolikt innebär en svidande valförlust och gör att en regering bestående av Moderater och Sverigedemokrater blir möjlig. En i sanning skrämmande och växande sannolikhet.

 

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

  • socialdemokratin
  • Stefan Löfven

Opinion