Opinion

Krönika

”Sov ni, jag sitter här och vaktar”

När politiken misslyckas måste medmänniskan kliva in, skriver Ulla Hoffmann.

Opinion

När min äldste son gick i andra klass rånades Kreditbanken på Norrmalmstorg. Med var bland andra Clark Olofsson. Medierna grävde i Clarks barndom. Clark Olofsson växte upp med en ensamstående mamma och när han var åtta år – lika gammal som min äldste son då var – omhändertogs han av det sociala.

Bilden i media av en kille som doppar en flickas flätor i bläck och därför blir hämtad av socialen etsade sig fast i min hjärna och i mitt hjärta. Jag var ensamstående mamma och mina söner minst lika busiga som Clark Olofsson. Skräcken jag levde med under en tid var hemsk, jag bara väntade på att någon av grannarna skulle anmäla mig till socialen som då skulle omhänderta mina söner. Jag la mig på kvällarna med kramp i magen.
Det hände förstås inte – socialsekreteraren kom aldrig och tog mina barn och oron la sig så småningom och krampen försvann.
Nu är jag där igen. Jag lever med samma skräck som då. Krampen i magen är tillbaka.

Hos mig bor nu två unga ensamkommande killar från Afghanistan. De var femton eller sexton år när de kom. Via Iran och Turkiet, över Medelhavet i gula gummibåtar där de för att att inte drunkna tvingades kasta alla sina tillhörigheter och bilderna på mamma över bord. Genom Grekland, Serbien och Ungern tog de sig till Sverige. Först till Malmö, sedan till Stockholm. De fick anvisningskommun, de fick placeringskommun, de fick gymnasium, de fick trygghet under två år på gymnasiet i min kommun Tyresö.

Gammal eller ny lagstiftning spelar ingen roll, den är lika rasistisk och lika nationalistisk oavsett

De har behandlats som brickor i ett Svarte Petter-spel där ingen kommun vill ta ansvaret för barnbarnen till de afghanska farmödrarna. Gammal eller ny lagstiftning spelar ingen roll, den är lika rasistisk och lika nationalistisk oavsett – och den har så varit sedan den första utlänningslagen kom till 1927 där syftet var att ”skydda den nordiska rasen”.
De har levt med Tyresö Gymnasium, där jag först träffade dem,  som den enda fasta och trygga punkten i deras korta liv. Där finns kompisarna som vet vad det handlar om, där finns lärarna, kuratorer och andra vuxna som kan ge dem en paus och andrum i tankarna kring vad svaret på deras asylansökan kan komma att innebära.
Så i stället för att fira sin artonårsdag med glädje blev den dagen en ättestupa för dem. De kastades ut från familjehemmet och blev av med sin gode man. Nu var de gudbevars myndiga. De fick välja mellan att lämna tryggheten och flytta norröver till någon av Migrationsverkets förläggningar eller att stanna kvar i kommunen där de går i skolan och åtminstone får mat under veckorna – men samtidigt blir hemlösa och tvingas  sova i tunnelbanan, på tågstationer eller någon natt hos en kompis.

När jag satt där i kommunfullmäktige och hörde den kristdemokratiska pingstpastorn, tillika ordförande i socialnämnden, säga att det var för killarnas bästa som hon och hennes Allianskompisar ser till att de får en enkel biljett till en vuxenförläggning så långt bort från Tyresö som möjligt, brast något inom mig. Politik är det möjligas konst och det hade varit möjligt för Tyresö och alla andra kommuner att använda sig av den konsten och hjälpa de ensamkommande artonåringarna att gå färdigt sin skola. Det handlar om inkludering eller som Socialdemokraterna säger: Alla ska med! Där politiken inte förmår bättre, där politikerna är som från en annan värld måste medmänniskan gå in, öppna sitt hem och ta ansvaret för att politiken har gjort unga människor från krigshärjade länder hemlösa – och det oavsett om de blir hemlösa i Afghanistan eller i Sverige.

När killarna har gått och lagt sig sitter jag i köket med kramp i magen och lägger patiens. Jag ser bilden av två sextonåringar i en gul gummibåt, kämpandes för sina liv, framför mig och tänker: Jag släpper inte en jävel över bron, oavsett om det är Migrationsverket eller polisen! Sov ni, jag sitter här och vaktar!

    Opinion