Kultur

Fackbok

Att gå och lägga sig är subversivt i 24-timmars-samhället

"Sömnboken" undersöker sömnens potential och dess koppling till motstånd, förändring och revolution. Foto: Mikael Andersson/TT.

Sömn blir en kollektiv kraft i Haytham el-Wardanys poetiska skildring av en tyst mänsklig aktivitet som för en allt mer tynande tillvaro i tjugofyratimmarssamhället.

Kultur

Sju timmar. Det är enligt Statistiska centralbyrån genomsnittet för sömn per natt i Sverige. Den siffran suddas till av all sömnlöshet, alla nattliga snarkningar, alla uppvaknanden, allt tassande till toaletten, allt bärande på sömnlösa barn, alla drömmar, all nattlig ångest och all tyngdlös glömska av dagens bekymmer. De här timmarna är dock inget Haytham el-Wardanys Sömnboken bryr sig om när han i korta, essäistiska kapitel ger sig ut i en undersökning av sömnens betydelser och bottnar. Vi möter den som aktör, i ett drama. Det finns på sitt sätt en förutsägbarhet i hur dramat är rollbesatt: sömnen kämpar med vakenheten och arbetet, natten med dagen, den avskilda individuella sömnen ställs mot den kollektiva och offentliga. Det är spännande!

Vem är den sovande? Denna fråga får utgöra rubrik för flera avsnitt i rad. Både kryptiskt och auktoritativt kommer svar på den frågan, med utsagor om sovandet som den mest individuella av handlingar. El-Wardany berättar också om den kollektiva kraft som finns i sömnen, och här skymtar de egna erfarenheterna från protesterna på Tahrirtorget i 2010-talets början, från fängelset och från att sova i gemenskap med någon annans vänner i ett litet rum. Samtidigt skriver han även att ”genom sömnakten, som förflyttar jaget ut ur sig självt, blir den sovande till en egen liten öppen grupp utan någon inre kärna.” Det är poesin som talar till oss i den här essän, snarare än samhällsteoretikern. Walter Benjamin är den första teoretikern som inträder i texten nämnd vid namn, och ganska raskt sätts han i dialog med den sufiske filosofen al-Qushayri. Maurice Blanchot dyker också upp, men teoretikerna dominerar inte texten, de dyker bara upp som lätta snarkningar.

Sömnen kan hos el-Wardany vara något med en vilja, som går i kamp med vakenheten, med arbetet och med tingen runt omkring oss. Men den är också ett tillstånd, både mystiskt och självklart. Vi möter den sömnlöses vakenhet bredvid den som sover som en alldeles särskild ensamhet. Vi möter medelklassens begär efter bilder på den sovande arbetarklassen, och kapitalismens och uppmärksamhetsekonomins destruktiva kraft, där natten blir allt kortare, och ”sömnen (…) är en lång koma fördelad i små doser”.

Sömnboken är vacker och radikal på en och samma gång, och Anna Janssons översättning är underbar. Haytham el-Wardany stannar inte vid sömnen som något som finns av egen kraft, han stannar inte vid att sömnen drar oss undan världen, att den gör att vi underkastar oss gravitationen, att den gör att vi blir som ting i förhållande till jorden. Vi sjunker ned mot jorden i sömn, och på morgonen måste vi på ett eller annat sätt resa oss.

Jag är nog inte ensam om att i hemlighet längta efter att sova, helst en hel mandatperiod. Men, skriver el-Wardany: ”Att misslyckas med att förändra verkligheten är ett nederlag som går att komma över och ta sig ur. Att inte förmå inse och acceptera detta första misslyckande är ett långt mer komplext nederlag. Det är en koma svår att vakna upp ur, inte en sömn ur vilken man kan bli väckt.” Jag trodde att det var jag som ville sova, men nu vet jag att sömnen vill så mycket mer. Människan behöver vila, också efter ett politiskt nederlag. Genom att inte släppa varandras händer kanske vilan kan vara mer som en kollektiv sömn för oss, än en ensam medvetslöshet.

    Kultur