På morgonen den 18 juli 1936, klockan 06.10, sände general Francisco Franco ut det telegram som blev signalen till en fascistisk revolt över hela Spanien. Detta förräderi mot landets demokratiskt valda vänsterborgerliga regering, skulle egentligen ha inletts just denna morgon i spanska Marocko och först den 19 i själva Spanien.
Men redan den 17 juli bröt revolten ut i Marocko, efter att kupplanerna avslöjats och den fascistkontrollerade spanska Afrikaarmén med de fruktade morerna, den spanska främlingslegionen och andra elitförband, krossat de regeringstrogna.
Bland annat anfölls Folkets hus i Melilla, där fackföreningarnas medlemmar försvarade sig in i det sista. Händelserna i Marocko gav Franco, som då inte var den självklart ledande revoltmakaren, möjligheten att ta initiativet och omgående mana till revolt över hela Spanien. General José Sanjurjo, som befann sig i Portugal, var den egentlige ledaren för revolten men han omkom strax därpå i en flygolycka. När även den andre ledande upprorsgeneralen, Emilio Mola, senare förolyckades, kunde Franco snart ta den absoluta makten över ”nationalisterna”, som fascistsidan kallade sig.
Franco befann sig den 18 juli på Kanarieöarna. Han hade förpassats dit efter att, med all tänkbar brutalitet, ha slagit ner arbetarupproret i Asturien 1934, vilket gav honom det passande epitetet slaktaren från Asturien. Han hämtades den 18 juli av ett privatplan, som sänts ut från London.
Detta förde honom till spanska Marocko, där han tog befäl över de revolterande styrkorna.
Avsikten var att dessa styrkor omgående skulle föras över Gibraltarsund till det spanska moderlandet, främst av flottans fartyg.
Men dessa planer omintetgjordes av att den spanska flottans manskap, som var lojalt med regeringen, fängslade sina officerare och tog över nästan alla krigsfartyg.
Då de fascistiska förbanden i själva Spanien var beroende av trupperna i Marocko, stod revolten inför ett misslyckande.
I detta läge startades historiens första luftbro. Hitler sände transport- och jaktflygplan, till och med dubbelt så många som Franco begärt.
Hjälpen destinerades endast till Franco. Även Mussolini bistod direkt med flyg och vapen. All nödvändig personal för att säkra omedelbara insatser ingick i dessa enheter.
Tungt bestyckade tyska krigsfartyg, som dirigerats till spanska sydkusten, såg till att trupptransporter kunde genomföras till sjöss utan att den spanska marinen kunde ingripa. Mängder av utrustning och tunga vapen kunde därigenom föras över till Spanien. Det fascistiska Portugal fungerade som transport- och uppmarschområde för nationalisterna.
Så räddades generalernas revolt mot den borgerliga demokratin i Spanien.
Den fortsatta massiva interventionen från Tyskland och Italien till stöd för Franco är väl känd, liksom hur västvärlden stoppade all hjälp till republiken genom den så kallade noninterventionspakten. Den övriga direkta hjälpen till Franco från väst, är mindre uppmärksammad men bör inte glömmas. Olja var en förutsättning för den moderna motoriserade krigföringen. Texas Oil Company omdestinerade direkt efter revolten de oljetankers, som var på väg till Spanien, till att anlöpa fascistkontrollerade hamnar. Nationalisterna gynnades dessutom med mycket förmånliga krediter och valutavärderingar och det gavs ett omfattande ekonomiskt stöd. Leveranserna av fordon från Ford, Studebaker och General Motors samt bomber från DuPont Company i USA fick mycket stor betydelse för fascisternas krigföring. År 1945 medgav en representant för det spanska utrikesdepartementet att ”utan amerikansk bensin och amerikanska lastbilar och amerikansk kredit skulle vi aldrig ha vunnit inbördeskriget”. Så säkrades den fascistiska segern i kriget och så tydliggjordes i Spanien kapitalets och fascismens intressegemenskap.
I tre år motstod det spanska folket den samlade fascistiska övermakten. Antifascistiska krafter runtom i världen formade ett unikt exempel på internationell solidaritet med den kämpande republiken, men den internationella fascistiska anstormningen och de borgerliga demokratiernas svek avgjorde till slut utgången av kriget. Den 1 april 1939 proklamerades fascismens seger i Spanien. Den 1 september inleddes det andra världskriget.
Journalisten Frank Pitcairn, som befann sig i Spanien när revolten bröt ut, skildrar i sin bok Spanskt frontreportage, utgiven av Arbetarkulturs förlag redan 1936, hur arbetarna spontant, utan tvekan och klart medvetna om vad saken gällde tog upp kampen mot fascismen.
”Då man ser tillbaka kan det tyckas uppenbart, att situationen för de män och kvinnor, som rusade ut den morgonen för att försvara sig själva och sin stad mot militärangreppet, var fullkomligt hopplös. Men det föll inte de sömniga och för det mesta obeväpnade männen in, som stormade Montagnakasernerna i Madrid – mot den största spanska garnisonens alla gevär och maskingevär – att de enligt alla krigets lagar aldrig skulle kunna ta dessa kaserner. De tog dem /…/ Det halvdussin män som höll telefonstationen i Barcelona, de tre, som höll radiostationen mot en hel trupp av fascistofficerare, denna vithåriga kommunistkvinna, Caridad Mercadet, som ledde en liten skara män och kvinnor med studsare, salongsgevär och två luftgevär mot armèkommandots byggnad på bottnen av Rambla, tycktes inte fatta att sådana saker var omöjliga. /…/ I Sevilla fick demokraterna inga vapen och i de fattigaste kvarteren av staden höll de ut i dagar, kämpande från hus till hus och rum till rum med knivar och kokande olja.”
Pitcairn sammanfattar också innebörden i de budskap som fascistgeneralerna sände ut från erövrade radiostationer: ”Här är Franco, där är Mola, och där Cabanellas, alla vrålande i sina mikrofoner som en nattmarekör om vad som skall komma, fyllande luften i det torterade Europa med krigshot, det stora mörkrets förskräckelse, spottande eld och dråp och slaveri.”
För det spanska folket kom denna förutsägelse om vad som väntade, att tillfullo bekräftas under 40 år av brutal fascistisk diktatur. Nu, 70 år efter generalernas förräderi och omvärldens svek och 30 år efter Francodiktaturens tillbakaträdande 1975, för det spanska folket en kamp för att klarlägga sanningen och ansvaret för den blodiga epok i Spaniens och Europas historia som inleddes den 18 juli 1936.