Amir ska utvisas till Irak. Han har bott i Sverige sedan han var nio och ska snart söka till gymnasiet, men ”Myggan” har bestämt att han ska ut. Med det beskedet inleds Nora Khalils debutroman Yani. Fritidsgården i Alby blir raskt högkvarter för en Rädda-Amir-kampanj ledd av hans närmsta vänner, Rayan och Caspian, och fritidsledaren Sebbe.
Rayan står för berättarrösten, men berättelsen drivs till stor del framåt av de tre kompisarnas kärleksfullt mobbiga dialog, strösslad med internskämt och ordlekar. Migrationsverket blir Myggan, soctanten Sussie blir Sossie, den som är disträ är offline och klassen blir bullbecknare. Någon spelar ukulele ”så bra att det blev dabke i mitt huvud”, en svårtydd replik sägs med ”Google-translate-rösten”, Amir ”käkade upp svenskan cok snabbt” … jag skulle kunna fortsätta. (Dabke är en levantinsk folkdans, ”cok” betyder ungefär ”fett”.) Den språkliga uppfinningsrikedomen får mig att tänka på en annan svensk debut från i år, Mikael Yvesands Häng city. Även där finns tre tonårskillars nära vänskap, rapp jargong tydligt färgad av sin närmiljö och en ömsint detaljrikedom i skildringen av platsen – Luleå i Häng city, och Alby i Yani. Men där Häng city nostalgiskt blickar tillbaka till 90-talet utspelar sig Yani i ett akut politiskt nu. Hur många gånger de än upprepar smeknamnet Myggan har Migrationsverket betydligt större muskler än några högstadiekids. Och förutom mobiliseringen för Amir spelar en skottlossning roll för handlingen.
Rayan och kompisarnas tungor blir som vassast i möten med myndigheters tandlösa försök att arbeta förebyggande. Socialtjänsten glider in för att fråga om gangsterrap leder till gängkriminalitet, och polisen ”vaktar orten” genom att spana på pingisspelande högstadieungar. Gruppen som annars mest kivas sinsemellan enas mot idiotin. Talar om att pingisen går bra, de spelar förebyggande. Och Rayan noterar att parallellt med all den spelade omsorgen från etablissemanget stänger verksamhet efter verksamhet ner. Gården ryktas stå på tur: ”De trodde att vi skulle börja hänga på biblioteket om fritidsgården lades ner. Cok dumma.” Ständigt närvarande är också den egna självbilden: framtidsutsikter, drömmar och en medvetenhet om hur omvärlden ser dem – hemma i Alby, inne i stan, i myndigheternas krassa kalkyler. Texten är bitande rolig i sin samhällskritik men väjer inte för det som inte går att ironisera över. Jag vet ingen bok som använt ”Säg Wallah!” (ungefär: ”Jag svär på gud.”) på ett mer förkrossande vis.
För mig slutar aldrig Amir-Caspian-Rayan att vara Yanis nav, och det är i stället i den kollektiva ansatsen – den kallas kollektivroman – som berättelsen bitvis tappar i skärpa. Trions klasskompisar når, med undantag för feministiska ”smartisen” Wahida, inte riktigt bortom det skissartade, och scener med hela gänget framstår som svepande. Kanske bidrar det att så många språkliga lägen och röster redan trängs i Yani. Förutom den slangtäta jargongen mellan Rayan och vännerna finns myndighetssvenskan som ska blidka Myggan, översatt arabiska, en klasskamrats dagboksanteckning och så en innerligare, mindre drastisk version av Rayans röst när han riktar sig till sin döda mamma.
Att Yani rymmer så mycket är tveklöst en styrka, men kanske hade texten mått bra av att knådas en vända till. Just dagboken, och dess relation till Rayan, hade nog kunnat förankras djupare. Då och då önskar jag också att författaren vågade lita på styrkan i sin gestaltning – kväva impulsen att förklara ett skämt eller smeknamn, för att inte förlora den kvickhet som annars sätter tonen så precist. Men det har Nora Khalil – född 1997 – många år på sig att jobba med om hon har lust. Och långt ifrån allt överförklaras; efter vägen finns trådar och trassel som bara glimtar fram. En saknad efter en förälder som ingen förstår. En antydan om queerhet som snabbt stängs ner. En tändare på en fönsterbräda. En vän som sluter sig när framtiden blir allt mer oviss. Caspian, Rayan och Amir är sammansvetsade, men det finns saker de inte vet om varandra. Precis som det är att ha känt varandra nästan hela livet men kanske vara på väg åt olika håll; precis som det är att vara 15.
Yani börjar i händelsernas mitt och slutar mitt i något annat – på väg bort eller i alla fall vidare. Öppenheten känns trogen bokens 15-åringar, men jag hade gärna sett det här gänget bullbeckna, dansa dabke och mobilisera mot myndigheter ett tag till.
