Jag är nybörjare på detta med kongress och i helgen kommer jag att delta på min första. Det jag inte är nybörjare på är att slita och slåss på min arbetsplats. I alla mina oseriösa och osäkra anställningar som jag har haft, har jag tydligen ändå inte varit tillräckligt cynisk utan också naiv. Naiv i min tilltro på las, MBL och rätten att strejka. Om jag bara får tillhöra det stora kollektivet en dag så kommer allt att bli bra, då är jag trygg sen, för vi är ju starka när vi är många. Jag är stolt för den jag är och det skrå jag tillhör, jag är arbetare, LO-arbetare till och med, men jag är också Vänsterpartist.
Men jag får väl förlika mig med min egen naivitet nu när jag står chockad över det faktum att man vill börja tumma på strejkrätten. När socialdemokratin spelar borgarna rakt i händerna med syfte att skydda APM Terminals privata intäkter. Fast än att de trots ”den svenska modellen” valt att inte teckna ett avtal som innebär arbetsfred. Som om Maersk (APM Terminals moderbolag) behöver mer pengar?
Till saken hör att jag riskerar att bli ifråntagen det jag har sett som mina arbetsmässiga rättigheter och detta innan jag ens fyllt 30. Jag känner mig rent ut sagt blåst. Konsekvenserna skulle bli enorma för mig och andra som mig, avtalshopping där följden blir lönedumpningar, utan botten. ”En avtalsrörelse utan strejkrätt, är bara kollektivt tiggeri” så någon någon gång.
Jag kommer inte heller att ge upp, inte utan kamp. Jag kommer att slåss, sparka, gapa, skrika och göra allt jag kan för att stoppa den här utvecklingen.
Ingen är överraskad av att borgerliga politiker vill tvinga fram”nya” låglönejobb. Att det stora sveket kommer från Socialdemokraterna gör mig förvånad, och samtidigt är de påhejade av LO som verkar vilja ha avtalsmonopol. Det gör mig mest bara förbannad. Jag ser folk, och jag är en av dem som sliter ut sig, jag har offrat fritid och familj för att någon annan ska tjäna pengar i andra änden. Det är inte synd om mig, jag har valt detta, jag kan plugga och jag kan bli akademiker men jag väljer att inte bli det. Det finns de som inte har samma möjligheter.
Det jag vill få sagt är: Att bedriva politik som gynnar arbetstagare är inkluderande, feministiskt, en mångfaldsfråga som driver på jämlikhet. Jag har förtroende för att Vänsterpartiet klarar av att driva den politiken. Jag kommer inte heller att ge upp, inte utan kamp. Jag kommer att slåss, sparka, gapa, skrika och göra allt jag kan för att stoppa den här utvecklingen.
Vårt samhälle håller på att förändras på många fronter och inte till det bättre. Jag vill skicka en tydlig signal till kongressen om att lyfta och värna just de motioner som tydligt står på arbetstagarna sida, bland annat kommer jag och flera med mig yrka bifall för motion E185, som handlar om att göra sextimmarsdagen till en huvudfråga i valet.