Kultur

Staden som de gudfruktiga glömde

Kosmopolit. Författaren och bild­konstnären Etel Adnan är född 1925 i Beirut, i den dåvarande franska kolonin Libanon, som barn till en grekisk mor och en turkisk far. Under sitt vuxna liv har Adnan om­växlande bott i Frank­rike, USA och Libanon och ägnat sig åt såväl poesi som bildkonst.

Etel Adnans bok är en skarp feministisk och antikolonial inifrån-kritik av Beiruts sekteristiska och våldsamma historia.

Kultur

Ur den libanesiske poeten Etel Adnans omfattande författarskap har hittills endast en diktsamling och en samlingsvolym översatts till svenska. Men nu plockas även romanen Sitt Marie-Rose från 1978 fram i en precis översättning av Kajsa Sundin. Ett verk i vilket Adnans vackra och grymma språk får historien om Beirut att skälva och bli sinnlig.
Adnan lär ha skrivit Sitt Marie-Rose på en månad, rasande över inbördeskrigets utbrott. Romanen är baserad på ett verkligt öde: kidnappandet, tortyren och mordet på en syrisk-libanesisk kvinna som trotsade gränsdragningen mellan det kristna och det muslimska Libanon, och som kristen kämpade för palestiniernas sak. Det är inte konstigt att detta är ett av Adnans mest uppmärksammade verk. Utöver sina lyriska och formprövande kvaliteter så var boken en brännande kommentar till det pågående kriget, ett vittnesmål i realtid och en feminin röst som satte genrekonventioner om krigsberättelser på spel.
Romanen är dramaturgiskt strukturerad genom två avsnitt – ”Tid 1” och ”Tid 2” – före och efter krigets utbrott. Den första delen målar i några effektiva scener upp landets sociala struktur och introducerar flera av karaktärerna. I del två återkommer samma personer, nu i krigets omfördelade roller. Med prismatiska perspektivbyten skildrar Adnan läraren och aktivisten Marie-Roses avrättning ur sju skiftande röster: de dövstumma barnens som hon undervisar, Marie-Roses eget, hennes fyra mördares och berättarens. Här finns inga enkla utvägar, utan bara dessa ögon och munnar, som ser och talar. Lojaliteten stannar dock alltid hos Marie-Rose. Hennes repliker bryter igenom de övriga narrativen och hävdar en sanning som berättelsen inte verkar kunna motstå.
Frågan om krigets språkliga representation är central i Adnans författarskap. I Den arabiska apokalypsen (2018, Smockadoll) är exempel­vis flera av dikternas ord ersatta av små bilder, och under Algeriet­kriget över­gav hon franskan för att enbart uttrycka sig genom måleri. Även i Sitt Marie-Rose återfinns denna tematik. Hur går det att begreppsliggöra katastrofen? De dövstumma barnen kan läsas som en symbol för denna omöjlighet, samtidigt som det slutligen är de som ”talar”, då de dansar över Marie-Roses massakrerade lemmar.
Adnans bok är en skarp feministisk och anti­kolonial inifrån-­kritik av det religiösa kriget. Hon visar hur dödandet av de fattiga i Guds namn är för­bundet med dessa makt­ordningar. I form av en ofri­villig kristus­figur låter Adnan Marie-Rose predika en sannare kristen etik, där ”alliansen med främlingen” är den främsta figuren. Marie-Rose över­skrider sin klass­till­hörig­het, sin kulturella till­hörig­het, kvinnans plats i hemmet och Beiruts gröna linje. Med livet som insats upp­rättar hon solidariska för­bindelser som varken bygger på familje­band eller ur­sprung. Ut­givningen av Sitt Marie-Rose är därför ange­lägen i dag, i en tid när profit­motiv och nationalism ger bränsle åt den ständiga produktionen av främlingar.

    Kultur