Kultur

Städerskan som blev författargeni

Maja Ekelöf (t.v.) blev en av Sveriges mer folkkära författare. Här tillsammans med Sara Lidman 1971. Foto: Pressens Bild/TT.

Maja Ekelöfs klassiker Rapport från en skurhink fick enormt genomslag när den kom 1970, och hon beskrevs som både geni och unikum – vilket hon oftast motsatte sig. Journalisten Nina van den Brink tar i en ny bok itu med städerskan som blev författare.

Kultur

Det franska begreppet miraculé, myntat av sociologen Pierre Bourdieu, betecknar klassamhällets mirakulösa undantag – personer som med tur, talang eller bara tajming lyckas undkomma det öde som deras klassbakgrund beseglat. Bourdieus syfte med begreppet var att peka ut hur mycket av ett undantag klassresan var, och att den snarare bara bekräftade regeln om hur de materiella förutsättningarna avgjorde graden av dräglighet i tillvaron.

Begreppet dyker upp i början av Nina van den Brinks nya bok ”Jag har torkat nog många golv.” En biografi om Maja Ekelöf. Den klassmedvetna, politiska och inte minst litterärt bevandrade städerskan som vid 52 års ålder vann Rabén och Sjögrens pris för bästa politiska roman med sin rapportberättelse Rapport från en skurhink om en låginkomsttagares vardag i 60-talets Sverige. Visst blev hon snabbt en miraculé, boken blev både slutsåld och kritikerhyllad, och i tidningarna benämndes hon som Askungen.

– Hon reagerade tidigt på att folk ville göra henne till något genialiskt. Det var ett sätt att hålla ifrån sig att en städerska skulle kunna skriva en bok. Man var tvungen att förklara det med den här upphöjdheten – att det var just hon som kunde skriva. Man avpolitiserade henne genom att göra henne till en sagofigur som haft tur, säger Nina van den Brink.

IMG_6923

Nina van den Brink, som är kulturjournalist och tidigare kulturredaktör på Fokus, kommer från ett släktled av städerskor. Något hon har haft användning av i arbetet med boken.

Hon är journalist och själv nybliven författare med sin biografi över Maja Ekelöf. När hon skulle skriva om samma författare i en essä om städning, insåg hon att det knappt fanns något skrivet sedan tidigare. Ingen biografi, och till skillnad från giganter som Moa Martinson och Ivar Lo Johansson så var hon inte närmelsevis lika omnämnd i litteraturhistorien.

– Då tänkte jag att det är väl jag som får skriva en biografi över henne, säger Nina van den Brink.

Och så fick det bli. Intervjuer med de fem barnen Ekelöf, dagboksanteckningar, uppsatser, insändare och givetvis djupläsning av Rapport från en skurhink och den inte lika välkända korrespondensen med den brottsdömda internen Tony Rosendahl, utgiven i boken Brev, blev 450 sidor färdig bok. Biografin skildrar den resa som Maja Ekelöf gjorde som 52-åring – från städerska i Karlskoga till upphöjd författare. Förordet är personligt: Nina van den Brinks mormor, moster och periodvis även hennes mamma har arbetat som städerskor.

– Det har varit värdefullt att ha med sig det in i arbetet, och jag tror att det gjort det lättare att sortera i vad som tillhörde den generationen. Min mormor skulle aldrig ha protesterat eller demonstrerat offentligt som Maja Ekelöf gjorde, men på vissa sätt liknar de varandra. I förhållnings­sättet till arbetet, i galghumorn över sin situation. Och båda läste väldigt mycket och skrev vackert och välformulerat, trots att de bara gått sex år i folkskola.
Det märks att Nina van den Brink är förtjust i sin boks huvudperson.

– Det tror jag alla blir. Man får sympati för hennes situation, att hon är en ensamstående fembarnsmor med ett tungt arbete, men samtidigt är så saklig och humoristisk. Och så är hon så trotsig och upprorisk.

Visst är det svårt att värja sig för den person som framträder i dagboksanteckningarna i Rapport från en skurhink och i intervjuer – kanske särskilt för den med sin ideologiska hemvist till vänster. Maja Ekelöf är som en sinnebild av den goda arbetaren. Klassmedveten och välformulerad deltar hon i demonstrationer och samlar in pengar åt FNL, samtidigt som hon tar hand om alla barnen och sliter som städerska. Finns det ingenstans där bilden skaver?

– Jag uppfattar henne som genuint godhjärtad, och som att hon levde som hon lärde. Det är så klart ett problem om alla arbetare måste vara sådana, men hon var det, och det är ju inget unikt även om det är ovanligt. Kanske är det bara ovanligt att en sådan person kommer fram i offentligheten.

Solen kilar sig in i bageriet i Stockholmsförorten Hökarängen. Lokalen är stimmig av lunchgäster, bakom stora fönster står bagarna och knådar deg till surdegsbröden. Hökarängen har liksom många motsvarande delar av staden genomgått en relativt drastisk gentrifieringsprocess det senaste decenniet, och det märks inte minst här – besökarna är unga, många av dem hukar framför sina Macbooks och personalen ropar ut cappuccino på havremjölk. Det känns långt till Maja Ekelöfs vardag i 60-talets Karlskoga, där hon skurade golven i kommunhuset.

Nina van den Brink tror att vi kanske mer än någonsin behöver Maja Ekelöf. Samtidigt har det blivit allt svårare för dem som befinner sig i hennes situation i samtiden att höras.

– Jag har läst en hel del 60- och 70-talspress nu och man lyssnade till och sökte upp arbetare mycket mer i allmänhet under den perioden. Så är det inte längre. Sedan skulle hennes berättelse säkert tas emot väl men steget till att våga skriva den är längre nu.

Det är svårt att överskatta det inflytande som Maja Ekelöf och hennes böcker har haft på samhället, men enligt Nina van den Brink är det lätt att konstatera att det skapade en välkommen spricka i Sveriges självbild under 60- och 70-talet. Bokens betydelse fick dessutom ytterligare sprängkraft till följd av en statlig utredning som publicerades 1970, samma år som boken gavs ut, och som visade att en femtedel av befolkningen hade en lön som inte gick att leva på.

– Det fanns en bild av Sverige som världens mest jämlika land med en oerhört framgångsrik välfärd. Det stämde säkert, men det var ju inte jämlikt. Och det var det man fick syn på i Maja Ekelöfs bok. Hon gav kött och blod åt statistiken. Hon gav också röst åt arbetarkvinnorna i kvinno­saks­rörelsen och hade förstås en oerhörd betydelse för att stärka självkänslan hos städerskor. Hon hade ett mantra: ”Det är tid och ork som gör att städerskor inte skriver mer, inte brist på begåvning.”

  • arbetarlitteratur
  • Maja Ekelöf

Kultur