Kultur

Stål som biter och film som förstör den orientaliska stämningen

Flammans konstskribent Paulina Sokolow blir upprymd av Hanni Kamalys utställning.

Kultur

Med sitt naket redovisade fackverk i järn blev resandet av Eiffel­tornet i Paris 1889 markören för det industriellas seger­tåg. Dess ihåliga kropp strävade upp­åt, dess kontur påminde vagt om ett kyrk­torn och dess upphovs­personer till­­hörde det futuristiska folket; ingenjörerna. Byggnadens huvud­sakliga syfte var att ge Exposition Universelle, världs­ut­ställningen som an­ordnades till hundra­­års­­minnet av den franska revolutionen, en sensationell symbol. Frans­männen visade också stolt upp kuriosa från sina afrikanska kolonier. Hela kvarter av ur­sprungs­befolkningarnas bo­städer riggades upp med till­hörande levande representanter inför den hänförda publiken.

Trasiga och defekta Eiffeltorn är det jag kommer att tänka på när jag ser Hanni Kamalys blygt lutande, bräckligt balanserande stålkonstruktioner. De är så tunna att de tycks tecknade direkt i luften. De sneda och icke-standardiserade fogarna får de manshöga skulpturerna att verka levande. Som spindelskelett eller utrangerade robotdelar. Det som inte sattes i produktion, de experimentella irrspåren och som inte genererade mervärde. Som besökare rör jag mig försiktigt och respektfullt kring skulpturerna, som om de vore besjälade varelser med personligheter. Jag kommer att tänka på den tysk-judiska konstnären Eva Hesse (1936–1970), vars verk utgick från lågt värderade funktionsmaterial ur vilket hon frammanade det liv som bultade ivrigare än något annat, just för att det knappt passerade som livsdugligt.

Insprängda mellan skulpturerna hänger fyra monitorer som visar filmen Gadju Okabak Ulrikab Koskimo. Var och en redo­gör för en historia med kolonial koppling. En handlar om kläd­kedjan Indiska, före­­taget som grundades av aristo­kraten och missionären Mathilda Hamilton år 1901. Själa­räddandet över­gick till före­tagande och den första butiken med konst­hant­verk och tyger från den by där missionärerna verkat öppnade på Regerings­gatan. Miljön byggdes upp för att skapa den rätta ”orientaliska” stämningen och före­tagets skyltdocka var konvertiten Gadju Daniel Sewak.

Verkar namnet Carl Hagelbeck bekant? Det är mannen som uppfann det moderna zooet, genom att konstruera artificiella land­skap, där djuren skulle in­vaggas i före­ställningen att de levde i fria naturen, utan burar. Samma öde som de vilda djuren gick till mötes, drabbade även en inuitisk familj som fördes dit.

Hanni Kamalys utställning spänner mellan de eteriska stålobjekten och de fritt associativa filmerna. En spindelväv vävs fram mellan rå rasism ur det förflutna och nuet. Ändå är det skulpturerna som jag vet inte kommer att lämna mig någon ro. Styrkan i det deformerade, udda och utrangerade och det som är berett på att dväljas i periferin, bara det får finnas till. Att materialitet kan härbärgera så mycket historia och passion gör mig upprymd.

  • Hanni Kamaly
  • The might they have

Kultur