Flammans konstskribent Paulina Sokolow blir upprymd av Hanni Kamalys utställning.
Med sitt naket redovisade fackverk i järn blev resandet av Eiffeltornet i Paris 1889 markören för det industriellas segertåg. Dess ihåliga kropp strävade uppåt, dess kontur påminde vagt om ett kyrktorn och dess upphovspersoner tillhörde det futuristiska folket; ingenjörerna. Byggnadens huvudsakliga syfte var att ge Exposition Universelle, världsutställningen som anordnades till hundraårsminnet av den franska revolutionen, en sensationell symbol. Fransmännen visade också stolt upp kuriosa från sina afrikanska kolonier. Hela kvarter av ursprungsbefolkningarnas bostäder riggades upp med tillhörande levande representanter inför den hänförda publiken.
Trasiga och defekta Eiffeltorn är det jag kommer att tänka på när jag ser Hanni Kamalys blygt lutande, bräckligt balanserande stålkonstruktioner. De är så tunna att de tycks tecknade direkt i luften. De sneda och icke-standardiserade fogarna får de manshöga skulpturerna att verka levande. Som spindelskelett eller utrangerade robotdelar. Det som inte sattes i produktion, de experimentella irrspåren och som inte genererade mervärde. Som besökare rör jag mig försiktigt och respektfullt kring skulpturerna, som om de vore besjälade varelser med personligheter. Jag kommer att tänka på den tysk-judiska konstnären Eva Hesse (1936–1970), vars verk utgick från lågt värderade funktionsmaterial ur vilket hon frammanade det liv som bultade ivrigare än något annat, just för att det knappt passerade som livsdugligt.
Insprängda mellan skulpturerna hänger fyra monitorer som visar filmen Gadju Okabak Ulrikab Koskimo. Var och en redogör för en historia med kolonial koppling. En handlar om klädkedjan Indiska, företaget som grundades av aristokraten och missionären Mathilda Hamilton år 1901. Själaräddandet övergick till företagande och den första butiken med konsthantverk och tyger från den by där missionärerna verkat öppnade på Regeringsgatan. Miljön byggdes upp för att skapa den rätta ”orientaliska” stämningen och företagets skyltdocka var konvertiten Gadju Daniel Sewak.
Verkar namnet Carl Hagelbeck bekant? Det är mannen som uppfann det moderna zooet, genom att konstruera artificiella landskap, där djuren skulle invaggas i föreställningen att de levde i fria naturen, utan burar. Samma öde som de vilda djuren gick till mötes, drabbade även en inuitisk familj som fördes dit.
Hanni Kamalys utställning spänner mellan de eteriska stålobjekten och de fritt associativa filmerna. En spindelväv vävs fram mellan rå rasism ur det förflutna och nuet. Ändå är det skulpturerna som jag vet inte kommer att lämna mig någon ro. Styrkan i det deformerade, udda och utrangerade och det som är berett på att dväljas i periferin, bara det får finnas till. Att materialitet kan härbärgera så mycket historia och passion gör mig upprymd.