Honduras vaknade på söndagsmorgonen med beskedet att president José Manuel Zelaya Rosales hade gripits och deporterats till Costa Rica. Flammans Dick Emanuelsson rapporterar direkt från statskuppens Honduras.

TEGUCIGALPA När detta skrivs på måndagskvällen, får jag beskedet att över 100 obeväpnade honduraner har skadats och minst två dödats när specialtrupper från armén och polisen attackerat tusentals människor som hade samlats framför presidentpalatset tidigt på söndagsmorgonen.

Med tårgas, gummikulor och skarp gevärseld svarade kuppregimen på dessa människors krav på att Honduras’ legitime och lagligt valde president Manuel Zelaya Rosales ska återinstalleras på sin post.
Men låt oss ta det från början.

I februari 2006 tog ”Mel”, som han kärleksfullt kallas av sina anhängare, över presidentposten i Honduras. Han kommer från det traditionella liberala partiet som, sedan spanjorerna besegrats, har tävlat om makten med det konservativa Nationalpartiet.

Men något förändrades med Mel för ett drygt år sedan.
– Jag begrep att jag befann mig i en rävsax och politisk återvändsgränd. ”Den osynliga makten”, de ekonomiska maktgrupperna i Honduras, som består av 5-6 familjer samt de transnationella bolagen som har en enorm makt över landet, gjorde det omöjligt att förändra och utveckla landet. Och det är framför allt den nuvarande konstitutionen som bromsar utvecklingen.

Politiskt brott

Detta sa Zelaya i lördags kväll, när han i presidentpalatset tog emot de internationella valobservatörerna och samlade hela den diplomatiska kåren, bland dem USA-ambassadören Hugo Llorens.

Honduras hade 2007 anslutit sig till PetroCaribe, som leds av Venezuela via det statliga oljebolaget PDVSA. Organisationens medlemsstater får billig olja och förmånliga krediter samtidigt som det öppnas en jordbruksmarknad i Venezuela. Texaco och Shell rasade och den förre USA-ambassadören stoppade alla visumansökningar i ett par månader.
Men när Honduras i augusti 2008 anslöt sig till Bolivarianska Alternativet för America, ALBA, och knöt direkta förbindelser på alla plan med Venezuela och Kuba, inleddes konspirationerna på allvar mot den liberale presidenten.
Med medlemskapet i ALBA fick de organiserade bönderna traktorer, teknisk assistens och krediter. Landet fick plötsligt ett stort utbud av kubanska mediciner. Forskning har inletts inom jordbrukssektorn och prospekteringar för olja i Karibien med PDVSA pågår.

Fattiga fick höjd lön

Landets egna åkeriföretagare, de tiotusentals taxichaufförer som tidigare har haft ett arbete i offentlig tjänst men vars arbetsplats har privatiserats eller sålts ut och rationaliserats bort, fick kraftiga bränslesubventioner från staten. Landets lärare erkändes som docenter och garanterades sina ekonomiska, sociala och pensionsrättigheter, ett unikum i dagens Latinamerika med undantag för ALBA-lägrets medlemstater.

Taxichaufförerna tillhör, som 60 procent av Honduras’ befolkning, till den informella sektorn och tillsammans med majoriteten av landets anställda har de mindre än den magra minimilönen som 2008 utgjorde 3300 lempiras eller 160 dollar. Mel höjde deras lön med 60 procent i ett dekret på julaftonen, till 5 500 lempiras eller cirka 280 dollar. Landets privata företagare rasade och massavskedade arbetare under ett par månader. De fem familjerna som äger Honduras svor att hämnas.

Hämnden kom inför valet

Och hämnden kom när Mel inledde en kampanj för att utlysa val till en konstituerande församling som skulle utarbeta ett förslag till ny grundlag. Honduras’ alla reaktionära advokater, domare, åklagare, före detta politiker, ministrar, presidenter och pensionerade militärer samlades i en gemensam front för den grundlag, som utarbetades 1982 i skuggan av den civil-militära diktaturen under överinseende av Honduras’ verkligt starke man, USA-ambassadören John Negroponte.

Den rika elitens innersta kärna utgörs av vad president Zelaya kallar för ”Den osynliga makten”. Den kontrollerar och äger även de privata tv-kanalerna, radiostationerna och de främsta dagstidningarna.
Regeringen ville genomföra en enkel icke juridisk bindande opinionsundersökning, inte en folkomröstning, om Honduras behöver en omarbetning av grundlagen eller inte. Att fråga folket hade aldrig tidigare ägt rum i Honduras.
President Zelaya utpekades offentligt av kongressens ordförande, Roberto Micheletti, en transportmagnat som suttit i kongressen i 34 år, som ”efterbliven och allmänt sinnesjuk”. Mel anklagades av Micheletti och hela massmediesfären för att vilja cementera sig på presidentposten. Ett omval i november är enligt den nuvarande konstitutionen inte möjligt. Seriösa sansade argument och försäkringar om att den enkla icke bindande frågan till folket den 28 juni inte handlade om ett återval av Zelaya möttes av döva öron.

Konfrontationerna har intensifierats under de senaste sex veckorna. Oppositionens organisering i Union Civica Democratica har haft, nästan kalkerat från Venezuela, Ecuador och Bolivia, paroller om ”Frihet och demokrati” i största allmänhet men med insinuationer att en enkel fråga till folket betyder slutet på frihet och demokrati. Att större delen av Europas länder har rätt för president eller statsminister att ställa upp flera gånger till omval har mötts med argumentet att vi är civiliserade likar medan honduranen och latinamerikanen i gemen inte är kapabel att bära för många demokratiska rättigheter, med undantag för den politiska och ekonomiska eliten.

Torsdagen den 24 juni insåg vi att konfrontationen hade nått en mycket allvarlig nivå. På morgonen antogs en motion i kongressen om att välja en kommission som skulle utreda om president Zelaya var vid sitt sinnes fulla bruk och om han hade begått allvarliga tjänstefel. Natten mellan onsdag och torsdagen hade Micheletti sammanträffat med landets ÖB, general Romeo Vásquez Velásquez.

Avskedade överbefälhavaren

Generalen hade sent på onsdagskvällen avskedats av president Zelaya. Motivet var att general Vásquez hade beordrats av Zelaya att ansvara för all logistik under ”Opinionsundersökningen” den 28 juni.

I fyra månader hade generalen funderat, som han sa två dagar innan militärkuppen, och efter att ha rådgjort med ett antal advokater kom han fram till att vägra lyda order från Honduras högste befälhavare för de väpnade styrkorna som enligt författningen är landets president. Zelaya hade inget annat val än att avskeda generalen.

En teknisk statskupp

Men att offentliggöra ett sådant beslut i en nationell utsändning via alla teve- och radiokanaler är en sak. En annan är att presidentens beslut också ska ”kungöras” i en offentlig bulletin för att beslutet ska få en juridisk giltighet. Därför var det oerhört snabba beslutet från landets Högsta domstol, fyra timmar, unikt och totalt rättsvridigt för på morgonen den 24 juni offentliggjorde Rosalinda Cruz, HD:s ordförande, att HD hade återinsatt generalen på sin post och desavouerade presidentens avskedande av general Vásquez. ”Tänk om USA:s HD hade gjort på samma sätt mot USA:s president”, kommenterade Zelaya.
Situationen i landet skärptes till det yttersta i synnerhet efter att massmedia meddelade att landets riksåklagare Jorge Alberto Rubí hade beslagtagit allt valmaterial och placerat det på flygbasen Hernán Acosta Mejía, bara tio minuter från mitt hem i Tegucigalpa. Nu befann sig Manuel Zelaya i ett politiskt ingenmansland där hans maktposition som republikens högste representant inte bara var ifrågasatt utan ställd inför en teknisk statskupp som slog undan benen på hans auktoritet.

Inför tusentals som hade samlats framför presidentpalatset på Frihetstorget underströk Zelaya att demokratin stod på spel och anklagade landets kongress, åklagarämbete och en grupp generaler för att utdela ett knytnävsslag mot landets medborgare och republikens existens. ”Gör ni mig sällskap till en plats som jag inte offentliggör nu?” frågade Zelaya massorna som unisont ropade ”Ja!” Bussar kördes fram och Zelaya tog plats i den första. Iförd sin vita Stetsonhatt ledde han karavanen mot flygbasen Hernán Acosta Mejía.

Ett historiskt fenomen

– När vi kom fram höjde soldaten sitt gevär och siktade mot folk som stod på andra sidan porten. Men jag förklarade för soldaten att jag var landets president och hade kommit för att ta kontroll över valmaterialet, berättade Zelaya inför de internationella valobservatörerna och de förbluffade ambassadörerna, bara några timmar innan general Vásquez skulle tränga in i samma presidentpalats. Soldaten och hans 200 tungt beväpnade kamrater stod längs vägen upp mot hangaren där allt valmaterial var lagrat. Flygvapenchefen sa att han inte tänkte vägra lyda ordern och uppgav till Zelaya att han betraktade presidenten som sin överordnade, också en lögn rakt upp i ansiktet på presidenten.
Soldaternas ansiktsuttryck vittnade om ovisshet och rädsla inför det faktum att tusentals honduraner vällde in i flygbasen, en mänsklig reaktion som om den kombineras med ett automatgevär kan innebära livsfara för omgivningen. Men denna dag avlossades varken skott eller kastades stenar. De tre lastbilarna som körde fram till hangaren kunde lastas fulla av kartonger, som lyftes fram i kedja.

– Jag tror att det är första gången som en stor massa honduraner har trängt in på en militärbas. Detta är ett historiskt fenomen som aldrig har ägt rum tidigare i Honduras, sa Carlos Reyes till Flamman. Han är stridbar fackföreningsordförande för alla arbetare på Coca Colas och Pepsi Colas tappningsanläggningar i Honduras men också presidentkandidat för den samlade sociala och folkrörelsen i landet, ett val som äger rum den 29 november i år.
– Det är ännu viktigare eftersom vi idag återerövrar ett valmaterial som kidnappades av riksåklagaren men som Honduras’ folk skulle använda för att utöva sin demokratiska rättighet, en rättighet som de till och med vill frånta oss. Ingenting är gratis, vi måste kämpa för allt. Det här är en politisk lektion som heter duga, sa en nöjd Reyes.

Stridbar presidentdotter

På flygbasen stötte jag på Xiomara Zelaya, ”La Pichuu”, presidentens dotter. Hon var genomblöt, som vi alla, av det tropiska regnet men full av kampvilja.
– ”Opinionsundersökningen” på söndag har fått ett enormt stöd av folket där över 400.000 personer har satt sin namnunderskrift för att begära att en konstituerande församling väljs och som kan utarbeta en ny författning, sade hon till Flamman och torkar bort vattnet från sitt ansikte. Hon skakar av köld precis som alla andra men var beredd att slåss till det yttersta med honduranerna för att valet skulle genomföras den 28 juni, sade hon.

– Presidenten kommer tillsammans med folket att kämpa till slutet. Om vi inte hade folkets stöd skulle vi vara mycket försvagade och utan moral. Men vi har stödet från både folket och Gud, sa ”La Pichuu” med ett smil och tillade:
– Denna kamp är inget som jag, som presidentens dotter önskar folket utan något som de har all rätt att kräva.
Även landets fackföreningar deltog i aktionen på flygbasen, bland dem Juan Barahona, ordföranden för landets största och mest kämpande landsorganisation, FUTH:
– Arbetarklassen är mobiliserad och kommer att bevaka valmaterial som ska placeras i presidentpalatset för att undvika att de väpnade styrkorna saboterar eller rent av stjäl materialet. Vi litar inte på deras löften, underströk Barahona.
– Tusentals arbetare, bönder, studenter, indianer och garifunas är på marsch mot huvudstaden för att ge sitt stöd till presidenten, sa Barahona.

När Zelaya stod inför det bistra faktumet att militären inte skulle ansvara för logistiken och distribuera valmaterialet runt om i Honduras’ 198 kommuner och bevaka så att allt skulle gå rätt till, stod folkrörelsen till buds.
– När jag sammanträffade med representanter för hela den samlade sociala och folkliga rörelsen och sa att ‘vi får nog skjuta på valet ett par veckor innan vi kan organisera Opinionsundersökningen på ett korrekt sätt’ så fick jag svaret att ’då kommer presidenten att betraktas som en lika stor förrädare som general Vásquez! Låt oss ansvara för distributionen’, berättade Zelaya i lördags kväll om folkrörelsens vilja att organisera valet.
Och så skedde också. Nästan genast efter att allt valmaterial hade samlats i presidentpalatset anlände över 200 minibussar som lastades och körde ut till många av städerna och de otillgängliga byarna där bara fyrhjulsdrivna fordon tar sig fram. Hundratals taxichaufförer ställde upp i Tegucigalpa och San Pedro Sula. Organisationen för omröstningen i söndags såg ut att bli en ytterligare seger för den folkliga rörelse som började bli farlig för den honduranska högern och den ekonomiska eliten.

President kidnappad i pyjamas

Lördagen den 27 juni var lugn. Ja-sidans aktivister delade ut information om hur och var valet skulle genomföras. Motståndarna hade en misstänkt låg profil efter att under sex veckor bedrivit ett primitivt psykologiskt mediekrig. Tusentals reservister som var aktiva militärer under militärdiktaturen på 1980-talet marscherade i de tre största städerna vilket skrämde många personer. Vilket var meningen; att få dem att avstå från att gå och rösta.
Klockan 01.00, natten mellan lördag och söndag slog jag på teven och Kanal 8 där president Manuel Zelaya tillsammans med journalisten Eduardo Maldonado gick i genom valorganisationen där varje valsamordnare i de 18 länen och de 198 städerna kontaktades. ”Vilken president gör en sådan uppgift och bara några timmar innan själva valet ska börja”, tänkte jag där jag låg i sängen och började somna in. Det återstod då bara tre och en halv timma innan armésoldaterna skulle kidnappa presidenten i pyjamas.

Statskuppen fullbordad

Söndagen den 28 juni 06.30 gick jag och min fru Mirian, också min fotgraf, ner till hotellvestibulen där vi internationella valobservatörer skulle avresa med helikopter till olika delar av Honduras för att bevaka valen och på söndagskvällen göra en rapport för hur valet gått till. Men vi möttes av rödögda trötta funktionärer från presidentpalatset som meddelade att en militärkupp hade genomförts och att presidenten var kidnappad och ingen visste var han befann sig. Kanal 8 och Telesur sände fram tills klockan 7 då de släcktes ned av militären. Men innan dess uppmanade Luther Castillo Harry, garifunafolkets motor, och bondeledaren Rafael Alegria alla honduraner att bege sig till Frihetstorget framför presidentpalatset för att isolera kuppmakarna och kräva att president Zelaya återinsätts på sin post.

De första rapporterna sade att Zelaya greps inne i presidentpalatset. I själva verket skedde det i hans eget hem i ett enkelt medelklassområde i centrala Tegucigalpa. Zelayas livvakter avväpnades, misshandlades och en mördades av specialtrupperna som bestod av en bataljon. Presidenten stod med mobiltelefonen i hand när dörrlåset sköts sönder av kulsprutegevär och in stormade åtta maskerade soldater och riktade sina AK47:or mot Zelayas ansikte. De ska ha skrikit att de hade order att skjuta honom om han inte släppte ifrån sig sin mobiltelefon som han hade öppnat och ringt till en reporter för att larma om angreppet.
– Om ni har order att skjuta, skjut mig då! svarade Zelaya.
Gripandet skedde halv fem på morgonen i söndags. Zelaya greps i sin pyjamas och skickades sedan till Costa Rica.

Utrikesministern Patricia Rodas’ hus hade omringats av armétrupper. Tre ambassadörer från Kuba, Nicaragua och Venezuela anlände för att rent bokstavligt och fysiskt ge henne diplomatiskt beskydd. Den kubanske ambassadören sparkades ut från bilen som förde bort Rodas och som räddades av ”De tre musketörerna”. Patricia Rodas fördes till en militärgarnison och senare, efter att en hel värld krävt att få veta var hon befann sig, flögs hon till Mexiko där hon gavs politisk asyl av högerpresidenten Felipe Calderón.
Tillsammans med tre journalister från Nicaragua och Toni Solo från Irland begav vi oss till platsen framför presidentpalatset och möttes av rykande barrikader. Tusentals honduraner omringade palatset. Maskerade ungdomar från vänsterpartiet UD skanderade, kvinnor med barn från de fattiga stadsdelarna i bergen i huvudstaden skanderade framför och mot soldaterna. ”Ni är folkets söner, ni bor i samma eländiga misär som vi, vänd vapnen mot generalerna och de som berikar sig på vårt elände i stället för att rikta dem mot oss!” var budskapet.

Jag gick fram till en grupp soldater och frågade vem som hade skickat dem dit och vilka order de hade. Ingen svarade, inte heller deras befäl, en ung sergeant.

I kongressen lästes en deklaration upp som påstods vara ett brev från president Manuel Zelaya där han ber om att få bli entledigad från sin post på grund av att hans mor hade avlidit. Kongressledamöterna beviljade presidenten sin ansökan om ”uppsägning”.

– Det här är en kalkerad kopia av statskuppen i Venezuela där kuppmakarna också påstod att Chávez hade avgått för att ge legitimitet till statskuppen, säger Andrés Pavón, ordförande för Honduras’ människorättsorganisation CODEH.

”Pinocheletti”

Runt om oss samlas dussintals människor som vill uttrycka sitt fördömande över militärkuppen och kravet på att Mel ska återinsättas på sin post. Kongressen samlas igen och utser Roberto Micheletti till ”övergångspresident” fram till slutet av januari 2010. Framför presidentpalatset skanderar människorna ”Fosterlandsförrädare”. Ecuadors president Rafael Correa kallar Micheletti ”Pinocheletti”, med syftning på den chilenske militärdiktatorn Augusto Pinochet som tog makten i en blodig militärkupp den 11 september 1973.

Radio Globo som är en relativ sansad radiostation släcks ned av militären i likhet med Cholusat TV och alla andra kritiska medier. Efter klockan 14.00 har alla medier släckts ned och tystats. Inte heller telefoni och internet fungerar. TV och radio fungerar bara när den nya regimen ska utfärda sina bulletiner. I en av dessa meddelas att regimen har deklarerat utegångsförbud mellan 21.00-06.00 under två dygn. När klockan är 20.00 beslutar vi oss för att bege oss mot hotellet men ett otroligt oväder med tropiska skyfall gör att vi ställer oss under det stora taket till ingången till lyxhotellet Marriot. Regnet vräker ner i floder som jag aldrig sett tidigare under de 30 år jag har bevakat Latinamerika.

Skottlossning

Plötsligt hör vi skottsalvor. Först enstaka skott som ersätts av ”rafagas”, hela salvor av automateld framför presidentpalatset. Vi springer från platsen för att undvika att skjutas eller bli arresterade och anklagade för att utgöra den ”mobb” som dagstidningen El Heraldo påstod skulle anlända från Venezuela och Nicaragua för att stödja Zelaya. Under rubriken: ”Militärer bevakar byggnader, gator och avenyer. Organisationen UnoAmérica varnar i en kommuniké daterad i Bogota, att Hugo Chavez beordrar ’Mel’ och kan genomföra en massaker i Honduras”
El Heraldo passerar gränsen totalt för etik och journalistisk hederlighet när den citerar en kommuniké från organisationen UnoAmérica med bas i Bogotá, Colombia, som enligt El Heraldos lördagsupplaga ”varnar för att Hugo Chávez skulle kunna utlösa en massaker i landet för att orsaka oro och störa ordningen”.
UnoAmérica är en nyfascistisk organisation och ”i kommunikén varnar man för att den otillbörliga inblandningen av Hugo Chavez i Honduras’ inre angelägenheter. Enligt UnoAmérica är den venezuelanska regeringens finansiella stöd till president Manuel Zelaya villkorat med en serie av skyldigheter, bland dem; medlemskap i ALBA, alliera sig med axeln Havanna-Caracas, sätta upp sig mot USA, etablera förbindelser till Ahmadinejad, revidera författningen, ta kontroll över rättsinstanserna (HD, riksåklagare, m.m), genomföra valfusk för att föreviga sig vid makten, begränsa press- och yttrandefriheten, förfölja den katolska kyrkan och den politiska oppositionen”.
Mot denna skräckbakgrund ställde den avsatte general Vazquez ut 12 000 armésoldater på Tegucigalpas gator under fredagen och varnade för att han hade ytterligare 100 000 reservister att plocka fram om den utländska ”mobben” skulle utnyttja valet för att orsaka samhällsförändringar i Honduras.

Vem som helst utan större politisk kunskap kan få mardrömmar av detta scenario som är ett mycket vanligt exempel på hur de sex veckorna av psykologisk krigföring genomfördes av den ”osynliga makten” i Honduras. Dagen efter var statskuppen ett faktum.

Persona non grata

Ljuset släcks i området kring presidentpalatset och vi känner oss mycket illa till mods när vi lämnar tusentals människor bakom oss. Men jag vet att om jag grips efter utegångsförbudet får regimen en förevändning att kasta ut mig ur landet. När Micheletti tackade för att ha blivit vald deklarerade han de internationella valobservatörerna Persona non grata.
– Halv 4 på morgonen bröt sig specialtrupper ut från palatset och riktade sina gevär mot oss och skrek att vi skulle lämna gatan, säger Dolores, som jag träffar på måndagsmorgonen. Klockan är 11 och hundratals personer har stått ut och gjort passivt motstånd under hela natten framför palatset. Vid alla barrikader har det funnits folk under natten som också bevakar för att inga provokatörer från säkerhetstjänsten provocerar sina egna för att dessa ska ha förevändning för att attackera Zelayas anhängare.

På morgonen har gatan framför palatset fyllts på och det är återigen tusentals människor. Efter tolv lämnar jag palatset för att bege mig hem och skriva klart det här reportaget. Då har trupperna innanför stängslet förstärkts betydligt och kuppresidenten Micheletti har flugits in av en helikopter, eftersom hela palatset är omringat av demonstranter som gör att militären också är omringad. På eftermiddagen svär Micheletti presidenteden och utser sin nya regering. Det är med andra en handlingens man, för i El Salvador, där man genomförde presidentvalet den 15 mars, meddelade segraren Mauricio Funes att först den 1 juni kunde hans regering meddelas. Men Micheletti kunde presentera en helt ny regering inom loppet av tolv timmar sedan han utsetts till interimspresident. Detta visar, säger folk, att statskuppen var planerad sedan månader.

Militären mördar tre
och skadar hundratals

Under hela eftermiddagen och kvällen, nu är klockan 23:39 mellan måndag-tisdag, 07:39 på tisdagsmorgonen i Sverige, har jag fått telefonsamtal, hundratals e-postmeddelanden om hur situationen har utvecklats under dagen. På morgonen har en anställd som deltog i ockupationen av det statliga telefonbolaget Hondutel mördats av armétrupper som anlände till företaget för att ta kontroll över alla telekommunikationer i landet.

Det statliga elbolaget ENEE ockuperades också av militären, som arresterade de tre högsta ledarna för fackföreningen på företaget i landet.
Kl. 16.30 får jag ett telefonsamtal om att arméns specialtrupper har brutit sig ut från presidentpalatsets område och attackerat massorna utanför med tårgas, gummikulor och skarp eld. Två döda och ett hundratal skadade. Jag kontaktar Luther Harry Castillo som bekräftar att militären, med hjälp av skyfallen på eftermiddagen, har inlett en offensiv för att rensa platsen framför presidentpalatset och spärra av gatorna och placera ut militär som kontrollerar palatset infarter.

I de regimtrogna tv-kanalerna som tillåts börja sända igen talas det om ett 15-tal skadade. Därefter börjar tv-kanalen Telecenter att prata fotboll.

Militär splittring och
förlängt utegångsförbud

Men den inhemska situationen är komplicerad för regimen. Vid 17-tiden uppger Telesur att armébataljonen i staden Ceiba vägrar lyda order från generalerna i Tegucigalpa. Samma sak vid 21-tiden i staden Choluteca nära gränsen till Nicaragua. Där har den 4:e armébataljonen gjort uppror. Rykten börjar gå att också i San Pedro Sula militären gjort uppror.

På kvällen meddelar regimen att utegångsförbudet som bara skulle pågå tills tisdag morgon i huvudstaden har utsträckts till på obestämd tid och inleds inte 21.00 på kvällen utan gäller kl. 18.00-06.00. Utegångsförbud har nu också införts i Ceiba och San Pedro Sula där det pågått stora och delvis våldsamma protester mot statskuppen. På andra platser har regimen förstärkt repressionen men motståndet, säger bondeledaren Rafael Alegria till Flamman, har knappt påbörjats. Tusentals bönder och garifunas är på marsch mot Tegucigalpa medan man på andra platser kontrollerar de viktiga korridorerna av infrastruktur.

Honduras isoleras

Den internationella isoleringen av Honduras är komplett. Till och med USA:s president Obama kallar händelsen den 28 juni i Honduras för en statskupp, och säger att Zelaya är Honduras’ legitime president.

ALBA:s medlemmar kräver att det internationella samfundet genomför totala sanktioner och bojkotter mot regimen i Tegucigalpa och säger i en sju sidor lång kommuniké på måndagseftermiddagen att det avtal om samarbete och stöd till Honduras bara kommer att utgå till Honduras med Zelaya som president. Större delen av den 450 man starka kubanska hälsovårdsbrigaden i Honduras har på måndagskvällen rest mot Havanna för att undgå att utsättas för risker.

SICA-gruppen, en grupp för att förstärka den regionala integrationen i Centralamerika, nu förstärkt med Mexikos och Kubas presidenter, Felipe Calderon och Raul Castro, beslutar på måndagskvällen att utlysa en 48 timmar lång blockad av Honduras via landvägen. Det innebär att landet är totalt isolerat från omvärlden, vilket åsamkar det privata näringslivet stora ekonomiska förluster. Riogruppen och Brasiliens Lula erkänner bara Manuel Zelaya som Honduras’ president.

Ordföranden i FN:s generalförsamling, Fader Miguel de Escoto, gör ett fränt uttalande mot statskuppen och FN:s ordförande bjuder in Zelaya att tala inför FN i veckan. OAS, de Amerikanska Staternas Organisation ska hålla ett blixtinkallat möte imorgon (läs: i tisdags) i Washington, där förslaget om att ”suspendera” Honduras – vilket skedde med Kuba under 45 år – ska tas upp.

– Om Zelaya bestämmer sig för att resa till Honduras gör vi honom sällskap och vi är beredda att ge honom fysiskt sällskap, sa OAS’ ordförande, chilenaren Miguel Insulza.
Kanal 11 sände på måndagskvällen tre minuter av en intervju som Telesur har gjort med president Zelaya från Managua där han riktade sig till Honduras folk, men sändningen stördes och bröts av militären.

Honduras är, trots utegångsförbudet, på marsch och solidariteten från omvärlden är enorm. De fyra landsorganisationerna i landet har utlyst generalstrejk tills att kuppen har slagits ned och alla skolor och universitet är stängda på obestämd tid efter att de 55 000 lärarna i landet redan har gått ut i generalstrejk.

En sak är säker och det är att det gamla mottot om att ”revolutionen kan vara fredlig, men kontrarevolutionen är alltid blodig”, har full giltighet i Honduras.

Dick Emanuelsson

Hur firar du midsommar?

Jag ska träffa några vänner med familjer, dansa som grodor, dricka snaps, och om jag spelar korten rätt: skjuta med värdparets välspända långbåge. Jag lär också lägga upp en selfie framför en svensk flagga på Instagram – alltid retar det någon.

Kring midsommar diskuteras ofta hur inbjudande svenska traditioner är. Jag tillhör dem som tycker att vänstern inte ska tävla i gnäll på nationaldagen, utan snarare se det fina i traditioner – och visa att vi på vissa sätt är bättre på dem.

När jag jobbade med litteratur och musik på ett studieförbund i Uppsala arrangerade vi många poesiläsningar, inte sällan med läsningar av svenska klassiker som Stig Dagerman. Publiken var alltid smockfull av invandrare. Det gäller till och med den enda öppna nationalisten jag stötte på i sammanhanget, den ideologiskt ombytliga poeten Mohamed Omar, som ett tag hette Eddie Råbock (och som nu heter något helt annat, men ska få vara anonym). I övrigt var de flesta som intresserade sig för levande svensk kultur vänster.

I förrgår publicerade vi en himmelskt läst artikel av Joel Halldorf, som handlade om frikyrkornas ansvar efter Gaza. Vissa församlingar tror nämligen starkt på kristen sionism, det vill säga tanken att den moderna staten Israel är uppfyllandet av profetian om Jesu andra återkomst.

Om du inte har läst hans kunniga uppgörelse med denna tanke – gör det!

Gensvaret har varit enormt, och det är inte konstigt. Kristdemokraterna må framställas som den svenska frikyrklighetens politiska arm, inte minst från oss till vänster, men det är inte helt rättvist. Som inte minst Joel Halldorf har beskrivit finns i den svenska frikyrkligheten även en lång tradition av samröre med arbetarrörelsen.

Det har jag själv märkt av i Ångermanland och Västerbotten, där jag har rötter på mammas sida. Överallt finns små missionsförsamlingar som driver mysiga loppisar och kaféer som samlar in pengar till Gaza, allt i det tysta. Och flitiga läsare av mina veckobrev känner till min kärlek till den amerikanska frikyrkopastorn Martin Luther King – som kombinerade gåshudsframkallande frälsningstal och ihärdigt folkrörelsearbete med ett försonande budskap om att inte låta överklassen lura svarta och vita arbetare att de har olika intressen.

Kanske har vissa därför börjat förstå att vänstersidan faktiskt värnar mycket av det som traditionalister håller högt. I SCB:s stora vallokalsundersökning fanns det bara ett parti som tappade väljare till Vänsterpartiet – nämligen 0,2 procentenheter från Kristdemokraterna. Min kollega Jacob föreslår att vi kallar dem ”Nooshi-kristna”.

Det är inte så konstigt. Det är vänstersidan som ser till att det finns kulturskolor och studieförbund som håller klassikerna vid liv, och museer där svenska konstskatter kan hänga. Och medan jämställda äktenskap håller längre, är det välfärden som hållit uppe barnafödandet i Norden på en högre nivå än andra OECD-länder. Det är fullt möjligt att stå upp för allt detta, och samtidigt värna sexuella minoriteters och andras rätt att leva hur man vill – inklusive att skriva ”kuken” på flaggan om man så önskar.

Så i morgon firar jag glatt med jordgubbar och svenska flaggor. För jag vet att jag älskar det här landet mer än varje enskild nationalist.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

När 41-årige homosexuelle Allan blev satt i Migrationsverkets förvar, hotad av utvisning till ett allt mer homofobt Ryssland i krig, spetsades många par kattöron. Ett dussin bekanta från furry-subkulturen tog sig ända till Flen för att visa sin solidaritet genom stängslet.

”OwO!”

Allans kan inte skicka emojis med sin lånemobil i förvaret, och reagerar därför på beskedet om att han ska få besök med en klassisk furry-smiley i text.

Diskutera på forumet (0 svar)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Den första juli höjs taket för högkostnadsskyddet med 900 kronor. Ett beslut som drabbar fattiga hårdast, medan de rikaste belönas med sänkt skatt. Regeringen måste ställas till svars för sina prioriteringar.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ingen kan blunda för att många svenskar har det tufft ekonomiskt. Lågkonjunkturen och arbetslösheten gör det svårare för allt fler att få livet att gå ihop. Siffror från Rädda barnen visar att de ekonomiska svårigheterna för folk med låga inkomster har ökat markant bara det senaste året. I dag är det tre av tio ensamstående föräldrar med låga inkomster som anger att de har svårt att äta sig mätta. Och hälften av samma grupp uppger att de inte haft råd med näringsrik mat, säsongsriktiga kläder och fritidsaktiviteter för barnen.

Detta är den verklighet som allt fler hushåll i Sverige lever med. Hundratusentals lever i barnfattigdom, i ett av världens rikaste länder. Ändå blundar regeringen. Från och med 1 juli blir även läkemedlen dyrare. Då träder höjningen av egenavgiften inom högkostnadsskyddet i kraft, och gränsen höjs med från 2 900 till 3 800 kronor.

Vi i Gröna Studenter tycker att regeringen gör fel när de tar från de sjuka och ger till de rika i form av skattesänkningar.

Vi i Gröna Studenter tycker att regeringens prioritering är absurd. Att höja priset på läkemedel kommer att slå mot dem som har det tuffast. Och det som gör regeringens agerande ännu värre är att de samtidigt öser pengar över de rika.

Regeringens nya skatteregler sänker skatten för riskkapitalister, en grupp som utan tvekan har råd att bidra till statskassan, med så mycket som 600 miljoner kronor under det första året. För den som tjänar 62 500 kronor i månaden sänks skatten med 836 kronor, fem gånger mer än för dem som tjänar 25 000 kronor.

Det är beklämmande att regeringen prioriterar skattesänkningar för de rikaste framför priset på mediciner. De med svagast ekonomi kan nu behöva tvingas välja mellan mediciner och mat.

Läs mer

I valrörelsen 2022 fick falukorven symbolisera inflationen under den rödgröna regeringen. Sedan dess har folkkära charkprodukten ökat kraftigt i pris. Foto: Johan Nilsson/TT.

Ledare • 09 januari, 2025

Jag vill inte bli livscoachad av regeringen

Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) motiverar höjningen av egenavgiften med att det ska säkra läkemedelssystemets framtida finansiering. Vi delar hennes oro för hur det ska finansieras när det saknas värdefulla satsningar i statsbudgeten. Sveriges Kommuner och Regioner larmar om att alla 21 regioner brottas med underskott och är i behov av större satsningar än vad regeringen presenterar i sin budget. Staten måste ta ett större ansvar för sjukvården i detta tuffa ekonomiska läge och sluta låta låginkomsttagare ta smällen för regeringens politik.

Att höja priset på läkemedel riskerar dessutom att leda till fler sjukskrivningar vilket blir ännu dyrare på sikt. Kostnaden för sjukskrivningar i Sverige ligger på över 92 miljarder kronor, och beror i hälften av fallen på psykisk ohälsa. Vi har inte råd att svika dem som behöver dessa läkemedel och är i riskzonen för att bli sjukskrivna.

Vi i Gröna Studenter tycker att regeringen gör fel när de tar från de sjuka och ger till de rika i form av skattesänkningar. En välfinansierad välfärd är en investering i framtiden och helt nödvändigt för ett friskare och rikare samhälle.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ludwig Uller

Språkrör Gröna studenter.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Så gör Tidöregeringen det igen. Direktstyr statliga myndigheter i sin ”heliga” kamp mot folkrörelserna. Det som arbetarrörelsen har byggt upp måste raseras och det ska gå fort, helst så mycket förstörelse som möjligt på mandatperiodens fyra år.

I kommunikationen från regeringen vill man få det att framstå som att inga ändringar är gjorda, ”allt rullar på som vanligt”. Business as usual. Men Sveriges andra största parti, de som egentligen styr landet, är ärligare.

SDs Björn Söder slår återigen fast att ”Sida ska läggas ner” (DN 15/6). Han är missnöjd med hur partiets egna biståndsorganisation Hepatica behandlats sedan de bildades. Han är missnöjd med Sidas tjänstemän och han är även missnöjd med andra statliga tjänstemän. ”Många tjänstemän i Sverige bör bytas ut”.

Men Benjamin Dousas statssekreterare Diana Janse är toppen tycker Söder. Hon gör ju precis som SD vill, lyfter luren till generaldirektör Granit och får jobbet gjort. Statssekreteraren ordnar så att Olof Palmes Internationella Center (OPC), på en dag och som enda organisation, stoppas att ta del av SIDAs medel. Hon fixar också så att UNWRA, trots SIDAs egna rekommendationer att fullfölja utbetalningen av biståndet, blir utan stöd. Och hon svingar trollspöet så att Hepatica äntligen belönas efter allt hårt slit för att hjälpa specifikt kristna och pensionärer.

Inget fel med de målgrupperna, men bistånd handlar om humanitär hjälp för mänskligheten där den behövs, oavsett vilken religion eller kulturell grupp man tillhör. Bedömningen måste vila på grundläggande mänskliga värden.

Kulturhus, replokaler och konsertlokaler släcks ned på löpande band och Sverige blir tystare, tråkigare och dummare.

Det regeringen gör med biståndspolitiken är att med ”kirurgisk precision”, för att låna en formulering från Palmecentrets generalsekreterare Oscar Ernerot, följa Trumps och Orbáns politiska massakrer av demokratin hack i häl.

Beslutet om att stoppa stödet till OPC:s verksamhet inom civilsamhället internationellt får oerhörda konsekvenser. Det kommer att hämma demokratiutvecklingen i länder med ett redan svagt demokratikapital. Det handlar om civilsamhällsorganisationer i länder som Belarus, Georgien, Palestina, Moldavien, Namibia och Filippinerna som inte längre kommer att erhålla stöd genom OPC.

Strategin att attackera folkrörelserna och civilsamhället i stort började dock tidigare.

Mandatperioden inleddes med ett praktnummer av regeringen. Med Tidöavtalet i handen på väg från den inledande slottsbataljen rattade de bilen rakt mot det första budgetbeslutet att påbörja nedmonteringen av folkbildningen. En tredjedel av studieförbundens totala verksamheten – 500 miljoner kronor – skär regeringen bort under perioden 2024-2026.

Två studieförbund – Kulturens Bildningsverksamhet och Ibn Rushd – har redan fått stänga ned och de åtta som är kvar kämpar för sin överlevnad. Kulturhus, replokaler och konsertlokaler släcks ned på löpande band och Sverige blir tystare, tråkigare och dummare.

Kulturministern pratar ofta starkt och vältaligt om bildning, om att ge alla möjligheter att kunna navigera i det kulturella landskapet. Den som har en annan kulturell bakgrund än etnisk svensk ska få kompasshjälp genom den kulturkanon som herr Trägårdh kommer att presentera senare i år.

Man kan tycka vad man vill om en kanons vara eller icke-vara, men om bildning är något viktigt och som ska stödjas, då är det helt oförståeligt varför studieförbundens verksamheter ska krympa till den grad att en medborgare måste åka många, många mil för att komma till närmsta studieförbundsavdelning.

I veckan presenterade Parisa Liljestrand utredningen om breddad finansiering till kulturen. Vid presskonferensen slog kulturministern återigen fast att viljan att öka den privata finansieringen absolut inte har någonting att göra med att det offentliga stödet ska sänkas. Det ska verkligen hållas på samma jämna nivå , säger hon.

Dilemmat är att den offentliga finansieringen redan är fullständigt urholkad av Baumols effekt, det vill säga när kostnaderna för löner, lokaler, varor och tjänster ökar markant under längre tid, medan intäkterna står stilla. I vissa fall handlar det om rena sänkningar av det statliga stödet.

Sådant slår extra hårt inom kulturområdet.

Regeringen är inte lika tydlig som SDs Björn Söder när det kommer till deras politik inom folkbildning och kultur. Men strategin är tydlig. Även inom dessa områden ska paradigmskiftet genomföras.

En sak har dock Tidögänget kraftigt underskattat när det gäller den samlade strategin för att rasera folkrörelsernas arbete inom bistånd, civilsamhälle och kultur och det är hur befolkningen reagerar.

Läs mer

Ett minibibliotek skapat av studieförbundet NBV 2022,
i en kampanj för att visa hur folkbildningen sprider läsande
över landet. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Ledare • 25 mars, 2025

För oss på landet är folkbildningen allt

När effekterna av de politiska besluten kommer nära och lokalsamhället drabbas av nedstängda mötesplatser och verksamheter som funnits i 100 år, då blir motreaktionen kraftig.

Den kraften som då sätts i rörelse är civilsamhällets raison d’être och den kraften är stark.

Diskutera på forumet (0 svar)

Calle Nathanson

Studieombudsman och koncernchef ABF Stockholm

Politikerna har tappat de ungas förtroende. Så här kan de vinna det tillbaka.

Intervjun med mig i SvD, ”Du pekas ut som dum, obildad och ond”, hamnade på tidningens förstasida. Med armen djupt nere i torktumlaren pratade jag öppet om varför så många unga män känner sig svikna av politiken.

Men faktum är att det inte bara handlar om män. Problemet är större än så. Bara en av fyra unga tycker att samhällets framtid ser ljus ut. Majoriteten har tappat tron på politiska lösningar och inte ens hälften instämmer helt i att demokrati är det bästa systemet.

Politiken håller på att tappa en hel generation av unga och det är ett enormt demokratiskt problem. För oavsett vem som vinner valet så lär det, om inget ändras, bli för att de är ”de minst dåliga”. Inte för att unga på riktigt tror på dem.

Så här är sju sätt politiken kan vinna tillbaka ungas förtroende:

1. Ge oss visioner att tro på

”Vi har Black mirror, men var är vår White mirror?” undrade en vän nyligen. Vi unga är nämligen trötta på att dränkas i dystopier. Vi törstar efter politiker som vågar drömma stort och måla upp ett Sverige värt att tro på.

2. Sluta läxa upp, börja lyssna

När jag intervjuade Sara från Karlshamn, en ung före detta missbrukare, sade hon: ”Politikerna måste ut och prata med folket. Försöka att faktiskt lyssna.”

Orden hade lika gärna kunnat komma från någon av mina barndomsvänner. När unga känner att framtiden är hopplös förtjänar de mer än ett ”ja, men du är dum som röstar på SD”. För i stället en dialog i ögonhöjd och visa genuin nyfikenhet inför vår verklighet.

3. Visa att ungas känslor är politik

För de av mina klasskamrater som slutade tro på politiken började det oftast med en känsla. Ilska över att inte ha ett jobb, att bussen inte kommer i tid, eller över folkmordet i Palestina. Men allt det är ju politik! Avfärda inte känslorna, utan erkänn dem och hjälp unga att använda dem för förändring.

4. Fixa skolan

När jag började i högstadiet på Parkskolan i Osby slogs vår klass ihop med två andra. Då räckte varken datorer eller skolböcker till, så vi fick dela. Sjukskrivna lärare ersattes med vikarier utan utbildning. Skolkuratorn var bara där någon dag i veckan. När skolan fungerar så dåligt är det inte konstigt att många tappar många tron på politiken innan de ens fyllt arton.

5. Stå på ungas sida, inte elitens

”Det är så sjukt att du håller på med politik”, sade en barndomsvän. Jag stämde inte in på hans bild av politiker – en liten grupp verklighetsfrånvända kläggmänniskor som skor sig på folket. Det hjälper nog inte att Sverige rankas rekordlågt i korruptionsindex, svenska ministrar sysslar med suspekt aktiehandel, och svängdörrarna snurrar fritt mellan lobbyism och politik.

6. Var ärlig med svårigheter

I SvD-intervjun säger jag att politiker måste kunna ge enkla analyser och svar. Men de måste också vara sanna. Unga ser igenom ordbajs och tomma löften, så visa respekt genom att vara öppen med politikens begränsningar och tala klarspråk om målkonflikter.

7. Var där unga är

Förmodligen inte på Facebook, i dagstidningarna, eller ens i ditt hörn av Instagram. Gör ett konto på Tiktok, Youtube eller Discord. Och förstå plattformen du verkar på. För att vara trovärdig och tränga igenom algoritmerna måste du börja med att förstå ungas språk, kultur och trender – och interagera med dina följare. (Behöver du hjälp får du gärna skicka ett meddelande på Tiktok.)

Bonus: Kom ihåg att de flesta inte bor i Stockholm

Nio av tio unga bor någon annanstans, och de som bor i landsbygdskommuner känner sig bortglömda av samhället. Om man vill vinna tillbaka ungas förtroende är sådana kommuner en bra plats att börja på.

Skibidi.

Diskutera på forumet (0 svar)

Magnus Bjerg Sturm

S-debattör.

Småföretagare, pr-lobbyist, SD-kritiker. Nu ska Sveriges minsta riksdagsparti ledas av Sveriges yngsta partiledare, som brinner för demokrati – men tar frågor om Palestina i andra forum. ”Verkligen glädjande”, skriver hennes tidigare chef på pr-byrån Narva.

Simona Mohamsson, 30, ska bli ledare för Liberalerna. Det föreslår partiets valberedning under torsdagsmorgonen. Hennes uppgift blir att samla och mobilisera partiet, enligt valberedningens ordförande Lars Persson Skandevall.

– Skojarna från vår skattefinansierade välfärd ska helt bort, och det måste hela borgerligheten ställa sig bakom, säger hon på presskonferensen.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Flera av de senaste årens skolattacker i Sverige och Europa har haft kopplingar till högerextrema nätmiljöer. Ändå framställs gärningsmännen ofta som ensamma, sjuka och ideologiskt vilsna. Politikerna måste sluta blunda för ideologins betydelse – och för den roll de själva spelar.

Den 12 juni föll domen mot 15-åringen som knivmördade en 31-årig man i Norrköping. På grund av sin låga ålder dömdes han till fyra års sluten ungdomsvård.

Men i rapporteringen har en avgörande aspekt hamnat i skymundan: mördarens politiska ideologi. Som Flamman kunde visa lyssnade han på nynazistiska rockband och poddar omedelbart efter dådet, samt sökte på låttexter med rader som ”häng dem högt, skär av deras halsar”.

Två dagar före domen inträffade Österrikes värsta massmord i modern tid. En 21-årig man mördade tio elever på en skola i Graz, och tog sedan sitt liv. Flamman kunde som första tidning i världen visa att han följde nazistiska konton i sociala medier.

Kanske var även det alltså ett ideologiskt dåd. Samtidigt hade han själv gått i skolan utan att få slutbetyg. Var det en hämnd mot ett dysfunktionellt skolsystem? Eller ett uttryck för psykisk ohälsa, då polisen beskriver honom som en ”introvert” med skjutspel som sin ”stora passion”.

Allt detta kan stämma samtidigt.

Som Centrum för våldsbejakande extremism (CVE) skriver i sin årsbok för 2024/2025: ”alla komponenter spelar roll – och […] de samverkar. […] Därför bör man undvika binära frågor: ’Är det ideologi eller psykisk ohälsa?’, ’Är drivkraften mobbning eller extremism?’. Svaret är nästan alltid både-och, inte antingen-eller.”

Men i debatten framställs det ofta som att förklaringarna utesluter varandra. Man utgår från att det ska finnas ett enda, tydligt motiv. Om bilden är rörigare tyder det på varje dåds unika karaktär, och ett trasigt psyke som vi aldrig kommer att begripa.

Den österrikiska mördarens bakgrund liknar massmördaren på Campus Risbergska i Örebro. Han återvände till sin Komvuxskola för att mörda elever, nästan uteslutande med utländsk bakgrund. Men då han aktivt rensat bort sina digitala spår, har polisen inte hittat något motiv. Högern menar nu att vi därmed vet att dådet inte var ideologiskt motiverat – vilket är något helt annat.

Vi måste snarare tala öppet om de våldsamma nätmiljöer som förgiftar de unga männen.

Vad anonyma troll ropar om i Hanif Balis kommentarsfält på X kan man alltid ignorera. Direkt oansvarigt blir det dock när statsåklagare Elisabeth Anderson och kriminologiprofessor Susanne Strand tvärsäkert avfärdar ”rykten om främlingsfientliga motiv” (Nerikes Allehanda, 13/6). När en vit man skjuter människor med utländsk bakgrund på en invandrardominerad skola, så får det en skrämseleffekt, oavsett om han hade ett sådant motiv eller inte.

Vad avslöjar de med sin iver att städa bort ideologin?

I borgerlighetens fall en obekväm insikt. Man styr med ett nazistgrundat parti, som i förra valet hade 214 kandidater med kopplingar till högerextremism. Sverigedemokraternas ständiga hets mot muslimer kan mycket väl sporra våldsamma individer, som vill ge sina dåd politisk laddning.

Med tanke på hur många massmördare som finns i rasistiska nätmiljöer är det förstås besvärande att man inom Tidöavtalets ramar har kommit överens om att aldrig kritisera Sverigedemokraternas rasism.

Dessa miljöer stärks nämligen om politiker uttrycker sig allt råare om svenska medborgare. För som CVE skriver i sin årsbok: ”När gränsen för vad som är normalt att uttrycka flyttas fram kan det leda till att våldsbejakande extremister anser sig ha stöd, inte bara för sin uppfattning utan även för att begå brott.”

Och oavsett hur varje enskild skjutare motiverar sig, så är det tydligt att den högerextrema miljön ofta finns med i den större bilden. Det märks tydligt i våldsamma nätrörelser som 764 och No Lives Matter, som ständigt beskrivs som ”nihilistiska” trots att de – som Mathias Wåg har visat i Flamman (nr 42/2024) – har kopplingar till både satanism och nazism.

Det här må vara ensamma killar som fallit illa, och det behövs en rad insatser inom psykisk ohälsa och arbetslöshet, samt kanske även striktare vapenlagar och ett samtal om hur vi bryter ensamheten i sociala medier.

Läs mer

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

Krönika • 18 april, 2025

11-åringarnas dödskult speglar vårt empatistörda samhälle

Men vi får inte glömma den ideologiska komponenten. Och den behöver inte vara så direkt som att man ”tror” på det. Det är snarare ett återkommande element i en bredare nätmiljö av kvinnohat, nihilism, rasism och martyrfantasier. Från sådana digitala miljöer kommer många av de gärningspersoner som ligger bakom en stor mängd våldsdåd på svenska skolor det senaste årtiondet – i Trollhättan 2015, Eslöv 2021 och Kristianstad 2022.

Möjligen finns en rädsla för att hjälpa mördarna genom att skriva in dem i denna mörka kanon, och på så sätt även uppmärksamma deras dåd mer. Men nihilistiska massmord kommer alltid att väcka uppmärksamhet. Vi måste snarare tala öppet om de våldsamma nätmiljöer som förgiftar de unga männen – och de politiker som pekar ut delar av befolkningen som främlingar och förrädare, vars liv är mindre värda.

Därifrån är det inte långt till tanken att om vi bara blir av med de här människorna, så mår vi bättre sedan.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Jag förstår att det är kittlande för högerkrönikören Anna Nachman att jämföra människor med lupiner, som ska slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”. Men det är de som förpestar klimatet.

”All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna” lyder rubriken på Anna Nachmans senaste krönika i Fokus. Jag förstår så klart att syftet: att sådana som jag ska bli upprörda. Så låt mig göra er nöjda.

Även om alla över fjorton år förstår rubrikens budskap, och anar mellan raderna vilken sorts mångfald som inte berikar, får den som tar sig in bakom betalväggen först en lektion i frejdig naturrutan-ton om hur brandgula nyckelpigor tagit sig in i svensk natur och orsakat bitna barnarmar och utträngning av den gulliga röda som vi känner till.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

I min barndoms pingstkyrka var det självklart: Gud hade utvalt Israel, och vi skulle stötta staten. Men när bomberna faller över Gaza och lidandet växer, är det dags att avslöja den kristna sionismen för vad den är – en farlig irrlära som får människor att blunda för krigsbrott.

Den 5 april 2024 talar den kristna SD-profilen Alexander Christiansson inför hundratals delegater på Jerusalem Prayer Breakfast, en lobbyorganisation som vill föra samman mäktiga politiker och kristna ledare i stöd för Israel.

Mötet hålls på Elite Hotel Marina Tower i Nacka, och Christiansson berättar att det är en speciell samling för honom. Israel har, börjar han, varit ”en del av mig, det har varit i min dna sedan min ungdom.” Det var inte självklart att sonen till den frikyrkliga rockikonen Ulf Christiansson, sångare i bandet Jerusalem, skulle hitta in i politiken. Men när han gjorde det var syftet klart: ”Den första motion jag lade fram i riksdagen var att flytta [svenska] ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem,” berättar han på frukosten.

Rummet fylls av applåder.

Förutom Christiansson deltar Svante Rumar, tidigare pastor från Livets Ord, och Lars Enarson. Enarson har en stor följarskara på Youtube, och är en av Sveriges mest kända kristna sionister.

Det hela slutar i ett bönemöte, där stödet för Israel vävs samman med kristet lärjungaskap och en kamp mot världens ondska. Rumar leder slutbönen: ”Vi ber för den israeliska armén. Vi ber för flygvapnet och alla andra försvarsgrenar. Låt din vilja ske i Gaza.”

Att Israels folk är utvalt av Gud, och att kristna därför bör stötta staten Israel var en vanlig talepunkt även i pingstförsamlingen där jag växte upp. För Lewi Pethrus, som ledde både Pingströrelsen och det politiska partiet Kristdemokraterna, var det självklart att grundandet av Israel år 1948 var Guds verk.

Inom den svenska frikyrkligheten lever föreställningen om att staten Israel är en del av Guds plan kvar – ibland som en aktiv kraft, andra gånger som ett mer oreflekterat arv.

Diskutera på forumet (1 svar)

Flammans forum

"Mycket bra artikel!"

ea2d3e3d5608a9b5e95cdc9ee5f874b4

Dick Emanuelsson

Den nya folkhälsosatsningen på existentiell hälsa vill få oss att sluta grubbla – och gå tillbaka till jobbet.

Livet är meningslöst.

Så känner åtminstone var fjärde svensk, enligt en rapport från 2023. Ångest må vara vår arvedel, men så ensamma, uttråkade, sömnlösa och deprimerade som vi är i dag har vi inte varit på 50 år. Andelen som upplever livet som meningslöst har fyrdubblats på bara två decennier.

Så, vadå? Ska alla in i psykvården? Nej, åtminstone inte enligt socialminister Jakob Forssmed. Han har hittat ett nytt favoritbegrepp: existentiell hälsa. På Forssmeds initiativ har regeringen gett i uppdrag till Folkhälsomyndigheten att utreda hur arbetet kan komma i gång. ”Existentiell hälsa”, står det i regeringens pressmeddelande, ”kan beskrivas som förmågan att tro på, ta vara på, förhålla sig till och känna mening med livet.”

Första gången jag hörde begreppet skrattade jag rakt ut. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur de två orden hängde ihop. Jovisst, man måste väl ha en smula hälsa för att fortsätta existera, men utöver det? Handlar det om att minska rökningen bland franska existentialister? De dog ju av sina lungproblem för femtio år sedan.

Nu har jag läst på, och jag skrattar inte längre. Jag är faktiskt jävligt oroad. När man tränger in bakom de suddiga myndighetsflosklerna, och granskar implikationerna av begreppet, framträder bilden av ett sjukt samhälle.

Existentiell hälsa är en sekulär översättning av spiritual health (ett forskningsområde som bland annat påstår sig ha visat att man röker mindre om man tror på Gud, så Sartre hade kanske kunnat få lite hjälp där). Andlig hälsa handlar om att känna att ens liv står i relation till ”något större”, en aspekt som fått hänga med till det vagare svenska begreppet. I rapporterna från Folkhälsomyndigheten, som publicerades i december förra året och i mars i år, framgår framför allt att man inte riktigt kan slå fast vad som menas med existentiell hälsa.

Men ”det kanske inte heller är önskvärt med en definition”, säger utredaren Emma Lindholm i en intervju. ”Då är risken att man också väljer bort vissa aspekter. Det är subjektivt och kan ändras under livets gång.” Existentiell hälsa ska alltså vara… allt man vill att det ska vara? ”Vårt arbete”, skriver de sfinxaktigt i rapporten, ”visar både att existentiell hälsa kan mätas och att existentiell hälsa är något omätbart.”

Diskutera på forumet (0 svar)

Lyra Ekström Lindbäck

Filosof, författare och kritiker.

Statskuppen i Honduras

Dick Emanuelsson

Vänstern är bäst på traditioner – glad midsommar!

Leonidas Aretakis

Flocken sluter upp för furry-flyktingen Allan

Liz Fällman

Regeringen väljer lyxrenoveringar framför mediciner

Jag vill inte bli livscoachad av regeringen

Ludwig Uller

Underskatta inte svenska folkets engagemang, Björn Söder

För oss på landet är folkbildningen allt

Calle Nathanson