De europeiska nationalstaterna växte fram i sin nuvarande form parallellt och integrerat med etablerandet av den moderna (industri)kapitalismen, definierad som privatägd massproduktion av varor (följt längre fram av tjänster) med vinstmaximering och kapitalbildning som (enda) syfte.
Att det hände samtidigt är ingen slump. Kapitalet behövde inför sin expansion en tvingande organism som kunde organisera, garantera och stödja den kapitalistiska produktionsprocessen i ordnade och för kapitalet ohotade former. Denna organism var och är staten och dess tyngsta vapen hitom det militära, lagstiftningsmakten.
Det har funnits olika skäl för de styrande i nationalstaten att låna pengar och statens lånekontor, Riksgäldskontoret, inrättades redan i slutet av 1700-talet. Fram till kapitalismens genombrott lånade staten bland annat pengar för de absoluta makthavarnas egna behov när den brutala beskattningen av bönderna inte räckte till.

Man lånade ännu mer för att kunna föra krig, ett slags investeringslån kan man säga där man satsade på att genom lånen kunna lägga under sig nya geografiska marknader för egen produktion och utvidgad plundring. Nästan alltid var det för Sverige en ekonomisk felinvestering, förutom de oerhörda lidanden krigen orsakade.
Med en etablerad industrikapitalism ökade kraven på staten att investera i det som kapitalet inte själv ville betala, nämligen allting utanför den direkta, egna varuproduktionen. I början på 1900-talet genomförde man därför en ”totalrenovering av Sverige” genom att ta upp omfattande utlandslån för finansiering av stora infrastruktursatsningar inom järnväg, telefoni och vattenkraft. Investeringar som lade grunden för den mycket snabba produktivitets- och produktionshöjningen i industrin som präglade större delen av 1900-talet i Sverige.

Nationalstaterna bildades alltså från höger utan några som helst ambitioner att stödja en omfördelning av kapitalet till folkflertalet, till skillnad från vad liberalerna försöker slå i oss. Det är bara organiserad kamp som åstadkommit omfördelning, i Sverige främst genom den arbetarrörelse som växte fram som en reaktion i slutet på 1800-talet.
Före det demokratiska (rösträtts)genombrottet i Sverige fanns därför ingen tanke på att låna pengar för att stödja framväxten av en välfärdsstat. Det behövdes inte heller under en mycket lång period mycket på grund av de höga tillväxttalen i ekonomin efter andra världskriget. 1970 var statsskulden drygt 30 miljarder kronor, cirka 17 procent av BNP, som kan jämföras med den nuvarande skulden på 1 330 miljarder, ungefär motsvarande 35 procent av BNP, trots det en kraftig minskning från skuldstorleken i början på 1990-talet som då uppgick till nästan 80 procent av BNP, bland annat till följd av en i reala termer minskad BNP under ett par år i början på 1990-talet.

Fram till kapitalismens genombrott lånade staten bland annat pengar för de absoluta makthavarnas egna behov när den brutala beskattningen av bönderna inte räckte till

Det är intressant att konstatera att medan BNP ökat mer än 20 gånger i löpande priser från 1970 fram till nu, så har statsskulden ökat mer än 45 gånger. Med en annan fördelning av BNP, högre skatter alltså, skulle en stor del av BNP-ökningen kunnat direktfinansiera det som nu i stället staten lånefinansierade.
Det hade varit möjligt om löneandelen av BNP legat kvar på den nivå den låg på i slutet av 70-talet, nästan 10 procentenheter över den nuvarande. Denna ohemula nivå på löneandelen klarade inte den kapitalistiska produktionen i Sverige av i konkurrens med andra ekonomier som redan hade pressat tillbaka andelen i sina respektive länders BNP. Toppnoteringen för löneandelen i slutet av 70-talet följdes därför raskt av inte mindre än fyra devalveringar av den svenska kronan på mindre än 10 år för att befrämja ”lönsamheten”, profitkvoten alltså, för det svenska näringslivet. Den kapitalistiska definitionen av balans mellan kapital och arbete var därmed återställd.

Det tål att observeras att lönerna som den största andelen av BNP i slutet på 70-talet, nästan helt sammanfaller i tid med den lägsta inkomstskillnaden vi haft i modern tid.
Den i nominella termer kraftiga ökningen av skulden under 40 år, från drygt 30 miljarder till under en period på 2000-talet över 1 400 miljarder, är ett direkt resultat av statens behov av att upprätthålla grundläggande samhälls- och välfärdsfunktioner när den kapitalistiska ekonomin drabbades av interna och externa chocker (oljeprishöjningar på 70-talet, kapitalflykten på 90-talet och finans- och budgetkriserna på 2000-talet) samt de försök som gjordes att direkt subventionera viss företagsamhet för att den inte skulle lägga(s) ned (Åslings industriakut). Kraftiga besparingar genomfördes också i statsbudgeten samtidigt, men det fanns en övre gräns för hur stora de kunde tillåtas bli. Därav lånebehovet. Och därav lånestocken: Kapitalismens kriser kommer så tätt att staten inte hinner betala av från den förra, innan det är dags för nästa.

Den relativt lilla svenska ekonomin är i dag helt integrerad med kapitalrörelserna och kriserna i den internationella kapitalistiska ekonomin

Den mycket snabba ökningen av statsskulden från 70-talet fram till i dag, har alltså skett parallellt med att den svenska ekonomin internationaliserades, helt i enlighet med Marx förutsägelser mer än 100 år tidigare om kapitalets absoluta behov av ackumulation och utvidgning. Den relativt lilla svenska ekonomin är i dag helt integrerad med kapitalrörelserna och kriserna i den internationella kapitalistiska ekonomin. Nya kriser av större omfattning kommer därför att drabba även Sverige var de än inträffar. Det kommer i sin tur, beroende på hur omfattande krisen är, ännu en gång att återverka på behovet att låna (mer) pengar. Alldeles oavsett att man just nu vill få oss att tro att man har kontroll på situationen. Det har man aldrig i en kapitalistisk ekonomi.

Den statsskuld vi har i dag är alltså en direkt följd av statens roll att hålla rent efter kapitalismens återkommande kriser för att undvika det liberalerna skulle kalla ”social oro”. Den liberala språkdräkten är naturligtvis helt annorlunda (”oljekrisen drabbar industrin, bistra tider under 90-talskrisen, världen drabbas av finanskris”) men sakförhållande är ändå desamma: Det är statens uppgift att städa upp efter de kriser kapitalismen drabbas av och som Marx beskriver så väl. Eftersom staten själv drabbades av både nya utgiftsåtaganden och inkomstbortfall under kriserna, städade man genom att låna.

Staten stödjer kapitalets förmering på många andra sätt också, den ständiga anpassningen av lagstiftningen för att finansmarknaden ska vara nöjd, som ett exempel utanför välfärdssystemen. Men till detta är den svenska statens AAA-rating på lånemarknaden en viktig faktor för att kapitalet ska sova gott på nätterna.
Vilka är det då som lånar ut pengar till staten, varför gör man det och när kan man tänka sig att det är konstruktivt, och inte bara för att bemöta kriser, att staten lånar? Mer om det i nästa del om statsskulden i en kapitalistisk, och kanske också socialistisk, ekonomi.

Den svenska staten lånar pengar med olika instrument. Det dominerande är statsobligationer. De som köper statsobligationer är nästan helt och hållet det stora institutionella kapitalet, privat eller offentligt. Det innefattar svenska och internationella försäkringsbolag, pensionsfonder, placeringsfonder, affärsbanker och centralbanker (inte minst i Sverige). Hur mycket staten får låna utomlands bestäms av regeringen, liksom löptiderna på lånen och annat.

Varför köper man statsobligationer när de just nu ger så dålig ränta? Det gör man av två skäl: säkerhet och ekonomisk politik.
Låna ut till svenska staten ger just nu låg avkastning men är samtidigt en av de säkraste placeringar en kapitalistisk ekonomi kan erbjuda. Det tycker en del av kapitalet är bra, medan andra tvingas köpa. Det gäller exempelvis AP-fonderna som har ett regelverk som säger att viss andel av de pengar som är tänkta att fungera som buffert i pensionssystemet (vad det nu är), ska placeras just säkert. Låter bra för våra pensioner, samtidigt som dessa tvingande placeringar ger väldigt låg avkastning.

Riksbanken gör sedan ett par år tillbaka vad som kallas ”stödköp” av statsobligationer och har på en kort period köpt för motsvarande 250 miljarder kronor, en femtedel av hela skulden. Det gör man med tanken att man genom stora köp ska hålla räntorna låga. Det hoppas Riksbanken ska leda till ökad konsumtion (en grundbult i den kapitalistiska ekonomin!), vilket leder till ökad inflation, precis vad Riksbanken vill ha och helst också en svag svensk valuta. Att Riksbanken vill helt andra saker än vad vanliga människor vill, är inget att förvåna sig över i en kapitalistisk ekonomi.

Varför köper man statsobligationer när de just nu ger så dålig ränta? Det gör man av två skäl: säkerhet och ekonomisk politik

Det förvånade inte heller Karl Marx som skrev om statsskulden redan i Kapitalet för 150 år sedan och hur den i den kapitalistiska ekonomin självklart ut­nyttjas som ytterligare ett finansmarknadsinstrument för profit. Marx skriver (i del 1 av Kapitlatet):
”Statskreditorerna ger i verkligheten ingenting. De pengar de lånar ut till staten, förvandlas till statsobligationer som lätt kan överföras till andra och som gör alldeles samma tjänst som pengar. Statsskulden skapar en ny klass av sysslolösa räntetagare.”

Man skulle kunna tro att lånen är i säkra händer när de ligger i offentliga institutioner som AP-fonder och Riksbanken. Men statsobligationerna om­­sätts, vid behov (den kapitalistiska ekonomin kan när som helst drabbas av de mest oväntade behov), på en andrahandsmarknad och vem som äger dem när det är dags att lösa in dem (betala alltså) vet man inte i så fall. Som vanligt ger kapitalismen inga garantier.
Att kapitalismen lever under tillväxttvång kan man se på den svenska statsskulden som nu snabbt minskat ytterligare till 31 procent av BNP. Att skulden har sin grund uttalat i kapitalismens kriser kan man se på en sammanställning av statsskuldskvoten i EU länderna, med Grekland, Portugal och Italien i topp och majoriteten östeuropeiska län­der längst ner.

I en socialistisk ekonomi skulle staten inte behöva låna för att hela tiden hantera ekonomiska kriser, ett väldigt steg framåt jämfört med kapitalismens ständiga obalanser. Staten skulle dessutom förvalta det institutionella kapitalet vilket dramatiskt skulle begränsa lånebehovet. Likväl skulle en socialistisk stat kunna behöva låna för att säkra välfärden för alla. Men man skulle då kunna låna utan att vara orolig för att kunna betala tillbaka och på en lånemarknad utan spekulation.

Svenska regeringar har av tvång och frivilligt underordnat sig egna och internationella ramverk för styrning av de offentliga finanserna, däribland definitionen av och storleken på statsskulden. Det måste man nu bryta sig ur genom att införa en kapitalbudget som inte ska underställas EU:s och de egna budgetpolitiska ramverken, därför att en investeringsbudget har ett helt annat syfte än en driftbudget. Investeringarna i kapitalbudgeten är definierade för att skapa tillväxt. Litar man inte på att de kommer att göra det kan man kombinera de lån man kan behöva för att finansiera investeringarna, med öronmärkning av inkomstutjämnande skatter (kapital, förmögenhet, gåvor, fastighet) för finansiering av lånen under motsvarande avskrivningstiden för investeringarna.
Fullt möjligt att lansera för en svensk regering med tillräckligt politiskt mod att driva frågan om en kapitalbudget som ska ställas utanför det budgetpolitiska ramverket av uppenbara skäl.