Kultur

Stekbordsrealism som uppvärderar countrymusikn

David Ritschards solodebuterar. "Musikaliskt är det rakt igenom välarbetat och mycket väl utfört. Textmässigt är det stundtals rent briljant".

Arbetslivets fettosande vedermödor, stilenlig alkoholromantik och olycklig kärlek präglar David Ritschards mycket lyckade solodebut.
Kultur
David Ritschard, bekant för vissa som frontman i den (tidigare) hårt turnerande bluegrassgruppen Spinning Jennies, har nu släppt en fullängdare i eget namn.
Genren är country, men inte på ett alltför ortodoxt vis, och för den som är ovan eller har (en tvivelsutan välspridd) negativ inställning till countrygenren kan detta
vara en bra inkörsport.
På ett sätt som känns igen från Spinning Jennies knyter David Ritschard an till den klassiska countryns och bluegrassens historieberättande. Istället för klämkäckhet eller försök att låta som att man är från ”over there” bjuds vi på lågmälda historier som känns mycket väl förankrade i den svenskasamtiden. Det är  realism som inte alltid är uttalat politisk men som står på den vanliga människans sida och där inspirationen från artister som Björn Afzelius och Cornelis Vreeswijk är tydligt skönjbara.
Musikaliskt är det rakt igenom välarbetat och mycket väl utfört. Textmässigt är det stundtals rent briljant. Stilenligt handlar stora delar av skivan om självömkan och (o)lycklig, kärlek.
Den osminkade och uppriktiga tonen gör att det aldrig känns klibbigt. Tvärtom, David Ritschard lyckas med att skapa texter som skapar en direkt och oförmedlad igenkänning för de flesta. I låtar som titelspåret “När jag ser en bro”, “För dom kommande åren”, och inte minst den starka “Som en Hank Williams refräng” bjuds  vi klassexempel på ett stillsamt, bitvis underfundigt och direkt berättande om själslig smärta. Stilenlig är också en viss alkoholromantik. I den starka “Såg det inte komma” beskrivs kärleken till ruset på ett drabbande sätt. I “Fånga gårdagen” sitter berättarjaget ensam på midsommar, på en vad man kan förmoda rätt brun sylta och begrundar sin ofrivilliga enslighet i en desperation som ökar med promillehalten. “Kan jag inte dränka sorgen, ja då får jag lära den att simma”  konstaterar berättaren lakoniskt. Som allra bäst och relevant blir dock David Ritschard är han låter den vardagsnära känsligheten kopplas till samhället och  politiken. Så är den kanske allra starkaste låten på skivan den stekbordsrealistiska “Inte här (när jag är här)”, som inte bara beskriver arbetslivets fettosanade vedermödor och arbetsköpares klasshat utan också öppnar upp för en politisk utväg ur vår samhälleliga misär.
Till uppbyggnad och uttryck, och inte minst kvalitetsmässigt, på- minner “Inte här (när jag är här)” starkt om Hoola Bandoolas “Huddinge, Huddinge”. Den senare  är för övrigt en låt som David Ritschard har för vana att sjunga på sina spelningar.
Mest uttalat politisk är låten “Röd”. I en refräng som bjuder in till allsång förklarar David Ritschard att “färgen på substansen i mitt hjärta, ben och märg är det internationella proletariatets färg”. Har du möjlighet – gå och se David Ritschard och sjung med!

    Kultur