”Stockholmsjävlar” köper upp permanentbostäder för att ha som sommarhus

Inrikes

Ett par i Röke, en by norr om Perstorp i Skåne, köpte 2019 ett litet hus ensligt beläget mellan skog och öppna fält. De renoverade, lade tid och pengar på att rusta upp. Men våren 2021 bestämde de sig trots det för att sälja. Huset, som de två år tidigare betalat 350 000 kronor för, fick nu ett slutpris på 1 760 000.

– Stugorna är guld nu.

Det säger Christian Austen, mäklare på Fastighetsbyrån Hässleholm. Det var han som förmedlade huset i Röke, och han menar att det är helt unikt att gå med så stor vinst vid försäljning av en stuga på landsbygden i den här delen av Skåne. Det är en bra symbol för prisutvecklingen det senaste året, där fritidshuspriserna fullkomligt skjutit i höjden.

– För några år sedan kunde det gå tre, fyra, sex månader innan du sålde ett fritidshus. Nyss sålde jag ett hus på två dagar utan att jag ens lagt upp det. Utbudet är detsamma, men efterfrågan är enorm nu, säger han.

Utbud och efterfrågan, alltså. Med mycket av det senare stiger helt enligt kalkylen också huspriserna i höjden. Enligt Christian Austen rör det sig om en prisnivåhöjning på så mycket som 25 till 30 procent på fritidshusmarknaden i de områden han säljer i. Men det ligger också i linje med prisutvecklingen i hela riket. Enligt Svensk mäklarstatistik har priserna gått upp med 18 procent bara det senaste året och 25 procent de senaste fem åren.

– Folk vill ha sommarstuga. Så är det. Av de som köper stugor av oss skulle jag säga att 75 till 85 procent vill använda det som sommarhus.

Visst låter det bekant. Orter, inte sällan längs med kusterna, där en övervägande majoritet av husen ekar tomma stora delar av året och vars priser är några av de högsta i landet. I Marstrand varnar permanentboende om att de snart bor på en öde ö, där färjeavgifterna höjts kraftigt, samtidigt som bank, apotek och vårdcentral försvunnit eller flyttat. Liknande situationer, om än inte med lika extrema priser som den svenska västkusten, hittar man på de flesta håll i landet. Ibland ägs husen av sommargäster, ibland av personer med släktanknytning till en by, som ärvt ett hus de inte är intresserade av att nyttja. Det har till och med fått en egen benämning: timer-byar. Där ägarna satt på en timer för att hålla inbrottstjuvar borta, så att lamporna tänds och släcks som om någon vore hemma, fastän ingen är det.

– Runtom på ön ser man väldigt många hus som står tomma på vinterhalvåret. Då blir man väldigt ledsen, för man tänker att där hade vi kunnat verka och bo, säger Madde Karlsson.

Hon bor på Gotland, en av de regioner i landet som kanske allra mest kommit att förknippas med den svenska sommarstugeidyllen.

– På en visning av ett året runt-hus nyligen kom en fastlänning och köpte det rakt av för sex miljoner. Sex miljoner för att vara där några veckor per år. Det är så himla tråkigt att det är så, fortsätter hon.

Själv bor Madde Karlsson med sin sambo och deras treåriga dotter på 48 kvadrat i en bostad som de hyr i Hejde. Hon jobbar inom vården, sambon som billackerare och de är uppväxta på ön. De vill gärna ha fler barn, men får inte plats. Sedan bostadspriserna slog i taket i och med att allt fler fastlänningar ville ha sommarhus på ön har de inte heller råd att flytta.

– Från förra sommaren till i år har det exploderat. Vi följer prisutvecklingen, vi vill bo på ön resten av livet och ha ett hus där vi kan göra det, men ska man ha ett vettigt bostadshus ligger priserna nu på minst tre och en halv miljon. Hus som är värderade till en halv miljon kan säljas för fyra. Vi kan inte lägga de pengarna, säger hon.

Madde Karlsson berättar att det knappt finns hus under två miljoner. Och de som finns är fallfärdiga. Det går mot en utveckling där de som bor permanent på ön trängs undan, bit för bit. Först tog de strandtomterna, men nu drivs priserna upp även i områden där permanentboende tidigare varit i majoritet, till följd av att sommargästerna, med ett större kapital, även köper hus där, menar Madde Karlsson.

– Ja, de söker sig mer in mot landet nu. Det är synd, för vi som bott här hela livet, vi är inte fascinerade av havet, där kan fastlänningarna vara. Vi vill ha nära till affärer och förskola.

Ytterligare en dimension av problemet, som Madde Karlsson pekar ut, är också att kommunerna förlorar potentiella skatteintäkter.

– Många vill flytta hit och bo och verka på ön och det är synd att det inte finns bostäder till dem, utan i stället till folk som bara nyttjar husen några veckor om året. Då går ju också skatterna till fastlandet. Det påverkar.

Att många lands- och glesbygdskommuner har svårt att få ekonomin att gå ihop är en väletablerad sanning om Sverige. Dessutom tycks det bli allt svårare. 2019 drog tre forskare i Konjunkturrådsrapporten slutsatsen att små och krympande kommuner har svårt att ens klara av grunduppdragen i välfärden, och att de till följd av en fortsatt minskande befolkning kommer att få det allt svårare. 25 procent av avlägsna landsbygdskommuners intäkter utgörs av statsbidrag och den kommunala utjämningen. Motsvarande andel i storstadskommunerna är 7 procent.

I en annan del av landet är det inte sommargäster fritidshusen huserar. Härjedalens kommun, som kommer på fjärde plats i flest antal fritidshus bland rikets kommuner, har under flera decennier sett hur huspriserna stigit till följd av att skidintresserade köper stugor i fjällen.

– Ja, priserna är höga här. Prisbilden drivs upp hela tiden, inte bara under de senaste 12 månaderna, utan det är något vi sett under 20 år, säger Lars-Gunnar Nordlander, socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Härjedalen.

Han bekräftar att även i Härjedalen får permanentboende svårare att hitta bostäder när kapitalstarka köpare från andra håll i landet driver upp priserna.

– Det är en konsekvens som uppstår. Vi är en turistkommun, och i attraktiva områden är det svårt att få tag på ett hus. Det klart att jag som kommunalråd önskar inflyttning, att de som köpte husen skrev sig här, men vi kan inte styra hur människor bosätter sig. Vi kan bara uppmuntra inflyttning, säger Lars-Gunnar Nordlander.

Han hoppas i stället på att de som köper fritidshus i kommunen en dag kommer att välja att bosätta sig i den, men arbetar också med att försöka styra inriktningen på det kommunala bostadsbyggandet. Framför allt genom att införa villkor på att den första köparen av ett nybyggt hus förbinder sig till att vara skriven på adressen i tre år.

– Men det finns en gräns för hur mycket man kan villkora. Och det är sällan kommunen själv har mark för bostäder. Det är också ett problem. Men man gör vad man kan.

Kommunerna får alltså, i brist på tillräckligt skatteunderlag för att täcka upp för brister inom vård, skola, förskola, affärer och kollektivtrafik, förlita sig på på marknaden. Att kapitalstarka fritidshusköpare ökar efterfrågan och på så sätt ökar ett områdes attraktionskraft. Då kan landsbygdsborna åtminstone göra vinst vid en eventuell försäljning. Det poängterar Roger Marjavaara, docent i kulturgeografi vid Umeå universitet. Han har bland annat doktorerat med en avhandling om fritidshusturism och undanträngning.

– Landsbygdsområden med höga fastighetspriser har också en bättre utveckling och befolkningstillväxt. När fastighetsvärdet stiger för att många vill ha fritidshus på en plats kan permanentboende få högre lån. Sedan finns det en diskussion om att barnen inte kan köpa hus där de är uppväxta. Men de kan ju inte barnen i Stockholm heller, säger han.

Roger Marjavaara menar att det finns ett slags förförisk berättelse om den lilla människan på landsbygden som blir offer för rovdjurskapitalism av stockholmare, som ligger till grund för bilden av att fritidshusköparna från städerna urholkar landsbygden. Men att det är just det, anser han, en bild.
– Scenen är uppdukad. En rik från stan och en fattig från landsbygden, David mot Goliat. Missförstå mig rätt, allt är inte bra. Men jag tycker att man måste problematisera den berättelsen. Jag tror inte en sekund på att vi får en levande landsbygd bara vi gör oss av med stockholmarna. Strukturomvandlingen slår mot landsbygden oavsett.

Men om man är född och uppvuxen på en plats, och vill leva och verka där, som Madde Karlsson på Gotland, är det inte bättre att de bor där än någon som gör det några veckor per år?

– Ska någon som är född och uppvuxen någonstans ha större rätt än andra att bo där? Det är som att säga att jag som är född i Sverige har större rätt än andra att vistas här. Det brukar vi kalla främlingsfientlighet, eller hur? Uttrycket “jävla stockholmare”, som man hör rätt ofta här uppe, det tror jag är ett uttryck för att känna sig marginaliserad i stort.

Roger Marjavaara menar alltså att de “jävla stockholmarna” blir syndabockarna i historien om den svenska landsbygdens avfolkning och negativa utveckling, där ett generellt problem också är att lönenivåerna på landsbygden är mycket lägre än i storstäderna, vilket resulterar i att landsbygdsborna inte kan konkurrera med, till exempel, stockholmare.

– Jag hör ofta att det bara är dåligt med fritidshus. Men det är inte svart eller vitt, det är gråskalor. På ett sätt är det bättre att någon är där någon gång ibland än inte alls. Många skidorter i Västerbotten har en befolkningstillväxt, större nu under pandemin. Givet landskapet är det positiva problem, många landsbygdsorter skulle drömma om att gårdar blir uppköpta av någon som är där i alla fall ibland. För dem går det käpprätt åt helsike, säger Roger Marjavaara.

Förlorarna, menar han, är de som bor i avfolkningskommuner, där varken sommargäster eller den eftersvansande fastighetsmarknaden vill sätta sin fot.

– De som bor i Pajala har inte ens en möjlighet att komma in på bostadsmarknaden. Säljer de sina hus räcker det inte ens till en handpenning i Umeå. De som bor i kommuner med låg attraktivitet är fastkedjade, och de enda stället de kan flytta till är grannbyn, med lika oattraktiv fastighetsmarknad.

Men bor du på landsbygden i ett område med höga fastighetspriser har du i alla fall ett alternativ. Det må vara dyrt att köpa ett hus på Gotland, men den ekonomiska risken är minimal.

Men Roger Marjavaara poängterar att det också finns problem med ett sviktande skatteunderlag för kommuner med många fritidshus, där de inte kompenseras för kostnaderna. Som hemtjänst, som de enligt lag måste tillhandahålla sommargäster.

– Så landsbygdskommuner med sämre ekonomi ska alltså betala äldrevård för invånare från rikare kommuner. Det är orimligt. Man hade kunnat låta folk uppskatta hur mycket tid de tillbringade i sitt fritidshus och därefter fördelat inkomstskatten. Det går att lösa med politisk vilja. Men de stora förlorarna med en sådan omfördelningsnyckel hade varit storstadskommunerna. Och maktens centrum brukar ju inte sitta i Arjeplog.