Inrikes/Nyheter 23 juli, 2021

”Stockholmsjävlar” köper upp permanentbostäder för att ha som sommarhus

”Jävla stockholmare”, brukar det heta på lands­­bygden. Men vad blir egentligen konsekvenserna av att allt fler hög­av­lönade stor­stads­bor köper upp stugorna på den svenska lands­bygden? Flamman under­söker bostads­­marknaden bortom städerna, och hittar tomma hus, upp­trissade hus­priser och besvikna got­länningar.

Ett par i Röke, en by norr om Perstorp i Skåne, köpte 2019 ett litet hus ensligt beläget mellan skog och öppna fält. De renoverade, lade tid och pengar på att rusta upp. Men våren 2021 bestämde de sig trots det för att sälja. Huset, som de två år tidigare betalat 350 000 kronor för, fick nu ett slutpris på 1 760 000.

– Stugorna är guld nu.

Det säger Christian Austen, mäklare på Fastighetsbyrån Hässleholm. Det var han som förmedlade huset i Röke, och han menar att det är helt unikt att gå med så stor vinst vid försäljning av en stuga på landsbygden i den här delen av Skåne. Det är en bra symbol för prisutvecklingen det senaste året, där fritidshuspriserna fullkomligt skjutit i höjden.

– För några år sedan kunde det gå tre, fyra, sex månader innan du sålde ett fritidshus. Nyss sålde jag ett hus på två dagar utan att jag ens lagt upp det. Utbudet är detsamma, men efterfrågan är enorm nu, säger han.

Utbud och efterfrågan, alltså. Med mycket av det senare stiger helt enligt kalkylen också huspriserna i höjden. Enligt Christian Austen rör det sig om en prisnivåhöjning på så mycket som 25 till 30 procent på fritidshusmarknaden i de områden han säljer i. Men det ligger också i linje med prisutvecklingen i hela riket. Enligt Svensk mäklarstatistik har priserna gått upp med 18 procent bara det senaste året och 25 procent de senaste fem åren.

– Folk vill ha sommarstuga. Så är det. Av de som köper stugor av oss skulle jag säga att 75 till 85 procent vill använda det som sommarhus.

Visst låter det bekant. Orter, inte sällan längs med kusterna, där en övervägande majoritet av husen ekar tomma stora delar av året och vars priser är några av de högsta i landet. I Marstrand varnar permanentboende om att de snart bor på en öde ö, där färjeavgifterna höjts kraftigt, samtidigt som bank, apotek och vårdcentral försvunnit eller flyttat. Liknande situationer, om än inte med lika extrema priser som den svenska västkusten, hittar man på de flesta håll i landet. Ibland ägs husen av sommargäster, ibland av personer med släktanknytning till en by, som ärvt ett hus de inte är intresserade av att nyttja. Det har till och med fått en egen benämning: timer-byar. Där ägarna satt på en timer för att hålla inbrottstjuvar borta, så att lamporna tänds och släcks som om någon vore hemma, fastän ingen är det.

– Runtom på ön ser man väldigt många hus som står tomma på vinterhalvåret. Då blir man väldigt ledsen, för man tänker att där hade vi kunnat verka och bo, säger Madde Karlsson.

Hon bor på Gotland, en av de regioner i landet som kanske allra mest kommit att förknippas med den svenska sommarstugeidyllen.

– På en visning av ett året runt-hus nyligen kom en fastlänning och köpte det rakt av för sex miljoner. Sex miljoner för att vara där några veckor per år. Det är så himla tråkigt att det är så, fortsätter hon.

Själv bor Madde Karlsson med sin sambo och deras treåriga dotter på 48 kvadrat i en bostad som de hyr i Hejde. Hon jobbar inom vården, sambon som billackerare och de är uppväxta på ön. De vill gärna ha fler barn, men får inte plats. Sedan bostadspriserna slog i taket i och med att allt fler fastlänningar ville ha sommarhus på ön har de inte heller råd att flytta.

– Från förra sommaren till i år har det exploderat. Vi följer prisutvecklingen, vi vill bo på ön resten av livet och ha ett hus där vi kan göra det, men ska man ha ett vettigt bostadshus ligger priserna nu på minst tre och en halv miljon. Hus som är värderade till en halv miljon kan säljas för fyra. Vi kan inte lägga de pengarna, säger hon.

Madde Karlsson berättar att det knappt finns hus under två miljoner. Och de som finns är fallfärdiga. Det går mot en utveckling där de som bor permanent på ön trängs undan, bit för bit. Först tog de strandtomterna, men nu drivs priserna upp även i områden där permanentboende tidigare varit i majoritet, till följd av att sommargästerna, med ett större kapital, även köper hus där, menar Madde Karlsson.

– Ja, de söker sig mer in mot landet nu. Det är synd, för vi som bott här hela livet, vi är inte fascinerade av havet, där kan fastlänningarna vara. Vi vill ha nära till affärer och förskola.

Ytterligare en dimension av problemet, som Madde Karlsson pekar ut, är också att kommunerna förlorar potentiella skatteintäkter.

– Många vill flytta hit och bo och verka på ön och det är synd att det inte finns bostäder till dem, utan i stället till folk som bara nyttjar husen några veckor om året. Då går ju också skatterna till fastlandet. Det påverkar.

Att många lands- och glesbygdskommuner har svårt att få ekonomin att gå ihop är en väletablerad sanning om Sverige. Dessutom tycks det bli allt svårare. 2019 drog tre forskare i Konjunkturrådsrapporten slutsatsen att små och krympande kommuner har svårt att ens klara av grunduppdragen i välfärden, och att de till följd av en fortsatt minskande befolkning kommer att få det allt svårare. 25 procent av avlägsna landsbygdskommuners intäkter utgörs av statsbidrag och den kommunala utjämningen. Motsvarande andel i storstadskommunerna är 7 procent.

I en annan del av landet är det inte sommargäster fritidshusen huserar. Härjedalens kommun, som kommer på fjärde plats i flest antal fritidshus bland rikets kommuner, har under flera decennier sett hur huspriserna stigit till följd av att skidintresserade köper stugor i fjällen.

– Ja, priserna är höga här. Prisbilden drivs upp hela tiden, inte bara under de senaste 12 månaderna, utan det är något vi sett under 20 år, säger Lars-Gunnar Nordlander, socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Härjedalen.

Han bekräftar att även i Härjedalen får permanentboende svårare att hitta bostäder när kapitalstarka köpare från andra håll i landet driver upp priserna.

– Det är en konsekvens som uppstår. Vi är en turistkommun, och i attraktiva områden är det svårt att få tag på ett hus. Det klart att jag som kommunalråd önskar inflyttning, att de som köpte husen skrev sig här, men vi kan inte styra hur människor bosätter sig. Vi kan bara uppmuntra inflyttning, säger Lars-Gunnar Nordlander.

Han hoppas i stället på att de som köper fritidshus i kommunen en dag kommer att välja att bosätta sig i den, men arbetar också med att försöka styra inriktningen på det kommunala bostadsbyggandet. Framför allt genom att införa villkor på att den första köparen av ett nybyggt hus förbinder sig till att vara skriven på adressen i tre år.

– Men det finns en gräns för hur mycket man kan villkora. Och det är sällan kommunen själv har mark för bostäder. Det är också ett problem. Men man gör vad man kan.

Kommunerna får alltså, i brist på tillräckligt skatteunderlag för att täcka upp för brister inom vård, skola, förskola, affärer och kollektivtrafik, förlita sig på på marknaden. Att kapitalstarka fritidshusköpare ökar efterfrågan och på så sätt ökar ett områdes attraktionskraft. Då kan landsbygdsborna åtminstone göra vinst vid en eventuell försäljning. Det poängterar Roger Marjavaara, docent i kulturgeografi vid Umeå universitet. Han har bland annat doktorerat med en avhandling om fritidshusturism och undanträngning.

– Landsbygdsområden med höga fastighetspriser har också en bättre utveckling och befolkningstillväxt. När fastighetsvärdet stiger för att många vill ha fritidshus på en plats kan permanentboende få högre lån. Sedan finns det en diskussion om att barnen inte kan köpa hus där de är uppväxta. Men de kan ju inte barnen i Stockholm heller, säger han.

Roger Marjavaara menar att det finns ett slags förförisk berättelse om den lilla människan på landsbygden som blir offer för rovdjurskapitalism av stockholmare, som ligger till grund för bilden av att fritidshusköparna från städerna urholkar landsbygden. Men att det är just det, anser han, en bild.
– Scenen är uppdukad. En rik från stan och en fattig från landsbygden, David mot Goliat. Missförstå mig rätt, allt är inte bra. Men jag tycker att man måste problematisera den berättelsen. Jag tror inte en sekund på att vi får en levande landsbygd bara vi gör oss av med stockholmarna. Strukturomvandlingen slår mot landsbygden oavsett.

Men om man är född och uppvuxen på en plats, och vill leva och verka där, som Madde Karlsson på Gotland, är det inte bättre att de bor där än någon som gör det några veckor per år?

– Ska någon som är född och uppvuxen någonstans ha större rätt än andra att bo där? Det är som att säga att jag som är född i Sverige har större rätt än andra att vistas här. Det brukar vi kalla främlingsfientlighet, eller hur? Uttrycket ”jävla stockholmare”, som man hör rätt ofta här uppe, det tror jag är ett uttryck för att känna sig marginaliserad i stort.

Roger Marjavaara menar alltså att de ”jävla stockholmarna” blir syndabockarna i historien om den svenska landsbygdens avfolkning och negativa utveckling, där ett generellt problem också är att lönenivåerna på landsbygden är mycket lägre än i storstäderna, vilket resulterar i att landsbygdsborna inte kan konkurrera med, till exempel, stockholmare.

– Jag hör ofta att det bara är dåligt med fritidshus. Men det är inte svart eller vitt, det är gråskalor. På ett sätt är det bättre att någon är där någon gång ibland än inte alls. Många skidorter i Västerbotten har en befolkningstillväxt, större nu under pandemin. Givet landskapet är det positiva problem, många landsbygdsorter skulle drömma om att gårdar blir uppköpta av någon som är där i alla fall ibland. För dem går det käpprätt åt helsike, säger Roger Marjavaara.

Förlorarna, menar han, är de som bor i avfolkningskommuner, där varken sommargäster eller den eftersvansande fastighetsmarknaden vill sätta sin fot.

– De som bor i Pajala har inte ens en möjlighet att komma in på bostadsmarknaden. Säljer de sina hus räcker det inte ens till en handpenning i Umeå. De som bor i kommuner med låg attraktivitet är fastkedjade, och de enda stället de kan flytta till är grannbyn, med lika oattraktiv fastighetsmarknad.

Men bor du på landsbygden i ett område med höga fastighetspriser har du i alla fall ett alternativ. Det må vara dyrt att köpa ett hus på Gotland, men den ekonomiska risken är minimal.

Men Roger Marjavaara poängterar att det också finns problem med ett sviktande skatteunderlag för kommuner med många fritidshus, där de inte kompenseras för kostnaderna. Som hemtjänst, som de enligt lag måste tillhandahålla sommargäster.

– Så landsbygdskommuner med sämre ekonomi ska alltså betala äldrevård för invånare från rikare kommuner. Det är orimligt. Man hade kunnat låta folk uppskatta hur mycket tid de tillbringade i sitt fritidshus och därefter fördelat inkomstskatten. Det går att lösa med politisk vilja. Men de stora förlorarna med en sådan omfördelningsnyckel hade varit storstadskommunerna. Och maktens centrum brukar ju inte sitta i Arjeplog.

Prishöjning sommarhus

De senaste fem åren har fritids­hus­priser i regionerna ökat med…

Jämtland: 91 procent.
Östergötland: 70 procent.
Blekinge: 63 procent.
Dalarna: 60 procent.

34 procent…

…ökade priserna med i Jämt­land bara under det senaste året.

I andra regioner ligger motsvarande siffra på:

Västra Götaland: 26 procent.
Jönköping: 24 procent.
Skåne: 24 procent.

I vissa kommuner ligger ökningen under de senaste fem åren på …

Älvdalen: 144 procent.
Åre: 116 procent.
Berg: 110 procent.

Ökning i utvalda kommuner under endast det senaste året:

Lindesberg: 80 procent.
Askersund: 71 procent.
Åre: 69 procent.

(Siffror från Svensk mäklarstatistik, fritids­husförsäljningar mars 2015–februari 2016, mars 2019–februari 2020 och mars 2020–februari 2021)

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)