Pride
Skådespelare: Bill Nighy, Imelda Staunton, Dominic West med flera.
1984 till 1985 rasade den stora gruvstrejken i Storbritannien, kampen stod mellan gruvarbetarfacket och Thatchers högerregering. Strejken blev ett nederlag för facket, men bar på inslag av omfattande, bitvis kanske otippad, solidaritet och befrielse. En sådan historia är den om när brittiska gayaktivister startade organisationen LGSM (Lesbians and Gays Support the Miners). Det var tider av intensiv klasskamp. Strejken pågick nästan ett år med över 100 000 strejkande under svåra ekonomiska umbäranden och polisbrutalitet. Det var också tider av aktiv sexuell frigörelse mitt i aids-skuggans dal. Filmen Pride skildrar detta möte mellan hbt-aktivisterna i LGSM från London och de strejkande arbetarna från det lilla walesiska gruvsamhället Onllwyn.
Under åttiotalet var situationen för homosexuella vidrig i Storbritannien i likhet med de flesta andra länder i (väst)världen. Homosexualiteten i sig var inte olaglig i Storbritannien, men sex mellan män under 21 år var förbjudet och polisen och myndigheterna – liksom många föräldrar i det mycket moralkonservativa England – följde dessa regler strikt. 20-åriga bögar åkte i fängelse. Det var också förbjudet för homosexuella att aktivt ragga sex (”vill du följa med hem?”) på barer och offentliga platser, och polisen lät snygga unga snutar agera lockbeten för att provocera fram brott.
När det var ovanligt få polistrakasserier under Prideparaden sommaren 1984 insåg några gayaktivister att det berodde på att polisen hade fullt upp med att krossa gruvarbetarstrejken. Så snart polisen var färdig skulle den vara tillbaka för att förfölja homosexuella igen. Idén om en insamling för att visa solidaritet föddes: gruvarbetarnas och de homosexuellas kamp hörde samman.
Inom gruvfacket finns till en början en tro att allt för tydlig support från det marginaliserade gayfolket kan vara till skada. I en mycket känslosam scen reser sig en kvinna i den stora fackföreningslogens samlingssal och sjunger ”Bread and roses” och efterhand fyller både män och kvinnor i, snart sjunger hela salen. Scenen känns lite för bra – men den är sann, liksom filmen i stort.
Pride, med manus av Stephen Beresford och i regi av Matthew Warchus, lyckas med allt. Skådespelarinsatserna är fantastiska, med gräddan av brittiska skådespelareliten, där Dominic West (McNulty i The Wire) och Imelda Stauton lyser igenom i sina biroller. Filmen skriver, tillsammans med Billy Elliot, Brassed off, Looking for Eric och Järnvägare, in sig i en unik brittisk tradition av dramakomedier om klass. Äta sova dö och Fucking Åmål är de svenska filmer som kommit närmast med att våga kombinera socialt patos med (viss) humor. Egentligen får man gå till fantasins värld och korsa Bo Widerbergs Ådalen 31 med Repmånad för att hitta en jämförbar svensk motsvarighet. Denna ambition och tonträff saknas nästan helt i svensk film.
Man gråter och man skrattar åt Pride (i varje fall gjorde jag och hela biosalongen det när jag såg filmen). Efteråt var mitt hjärta fyllt av kamplust. Varför? Det är inte bara effekten av en välregisserad film om ett spännande stycke historia – det är någonting mer som berör kärnan i den pågående svenska debatten om identitetspolitik och traditionell fördelningsvänster.
Vänstern måste ha ett projekt. Något man slåss för, något man tror på. Det kan vara hbtq-aktvism, feminism, fackföreningskamp eller reformer i parlamentet. Strategierna kan skifta, frågorna och fokus likaså. Men grunden för vänstern måste alltid röra vid kärnan: solidaritet mellan människor. Kampen måste vara större än en själv, den måste vara kollektiv och den måste vara öppen för stöd utifrån, även från de som kanske inte är exakt som en själv, men som har samma övergripande mål och respekterar andras insatser i kampen. Att stänga dörrar, säga att ni får inte vara med, er position är inte den exakt korrekta – är med största sannolikhet en livsfarlig återvändsgränd oavsett vilken rörelse det handlar om. Sekterismen har alltid varit vänsterns fallgrop. Förmågan till solidaritet dess styrka.
I Pride sammanfattar det lokala gruvfackets ordförande Dai Donovan den linjen för hbt-aktivisten Mark Ashton: stödjer du mig, så stödjer jag dig, vem du än är! På en presskonferens inför den stora stödgalan ”Pits and perverts”, som LGSM arrangerade, förklarar Ashton varför LGSM stöder gruvarbetarfamiljerna: ”De går ner i marken och gräver fram kol som skapar elektricitet som gör att gaymänniskor som du kan dansa till Bananarama till tre på morgonen.”
Vi hänger samman – svårare än så är det inte.
Året efter, när strejken sedan länge var förlorad gick det brittiska gruvarbetarfacket i Prideparaden i London för att visa sitt tack för allt stöd de fått under strejken. Förbundet låg också bakom att brittiska Labour antog stadgar som stödde homosexuellas rättigheter, vilket senare blev lagstiftning.
Karaktärerna i Pride är baserade på verkliga människor och visar i all enkelhet vilken kraft som finns om vi vågar lägga undan konventionerna och se innanför skalen. Kanske vågar vi då sträcka ut en hand – och upptäcka att någon annan vågar ta emot den