Nyheter/Utrikes 01 november, 2022

Storslaget nytänkande om människans förhistoria

Urmänniskan beskrivs ofta som en lat strövare som börjar blomstra först i jordbrukssamhället. Men nya boken <a href="https://volante.se/bocker/borjan-pa-allt/"><em>Början på allt</em></a> visar att vi från starten är politiska djur, som alltid har rest, grubblat – och gjort uppror.

I begynnelsen levde vi enkla men lyckliga liv, kringvandrande i små grupper. Ungefär så brukar den börja – den gängse berättelsen om mänsklighetens ursprung. Stenåldersmänniskorna vässade sina spjut, släpade hem sina mammutar och smaskade i sig några blåbär, men i övrigt hände ingenting särskilt. De levde i nuet, medan årtusendena staplades på varandra.

Allt var ursprungligt. Ända fram till ”jordbruksrevolutionen” för sisådär tio tusen år sedan. Plötsligt blev människan bofast och så fort vi lärt oss att bruka jorden kom en massa annat på köpet: städer, stater, kungar, arméer, slaveri och brutal utsugning – men också ståtliga monument, skriftspråk och vetenskap. Civilisationen som paketlösning, med inslag av tragiskt syndafall.

Miljontals läsare har under det senaste årtiondet tagit till sig den senaste versionen av denna saga i form av kioskvältaren Sapiens. Dess författare Yuval Noah Harari har fått orakelstatus bland globala beslutsfattare.

Föga förvånande var det en marxistisk arkeolog, Gordon Childe, som på 1930-talet först började tala om forntida ”revolutioner”. Han ville visa hur människorna kollektivt har skapat sitt eget öde. Men när Harari i vår tid spinner vidare på samma revolutionsretorik blir resultatet paradoxalt nog det motsatta. Människan framstår som föga mer än ett offer för övermäktiga naturkrafter. När hon väl fått smak för spannmål är hon för alltid dömd att leva i ojämlika klassamhällen – likt hur Adam och Eva fördrevs ur Eden efter att ha bitit i kunskapens frukt.

Samma slags civilisationsberättelse återfinns just i början av många läroböcker i historia. Jag har själv satt dessa i händerna på studenter, men sett mig tvingad till en brasklapp. Historia är en långsam vetenskap. Därför kan en tjugo år gammal lärobok förbli hyfsat aktuell – med undantag för allt som skrivs om förhistorisk tid. Arkeologin gör nämligen rasande snabba framsteg. Gamla antaganden smulas sönder av nya data från labbet. Men de högteknologiska analysmetoderna tvingar också arkeologerna att bli allt mer specialiserade. Sällan kan de ta sig tid att söka efter större mönster.

I stället har sådana Yuval Noah Harari, Steven Pinker, Jared Diamond och Francis Fukuyama fått tillfredsställa vår tids efterfrågan på stora berättelser om alltings början. Dessa har följt i uppkörda spår. Om hur den i grunden goda människan kom att korrumperas (Rousseau). Om hur staten skyddar oss mot ett naturtillstånd av allas krig mot alla (Hobbes). Om hur samhällslivets utveckling följer vissa givna trappsteg, eller om kollapsernas eviga återkomst.

Inget av detta är något som arkeologer tar på allvar. Vad de finner i jorden är betydligt mer spännande och tvingar oss att tänka om sådant vi trodde var självklart. Så är det att läsa Början på allt: en ny historia om mänskligheten. Boken kommer ur en mångårig dialog mellan arkeologen David Wengrow och den alltför tidigt bortgångne antropologen David Graeber. Läsaren känner att det är en dialog som drivs av genuin nyfikenhet, förankrad i ett aktuellt forskningsläge.

Bokens syfte är inte att driva någon tes. Ändå är den politiskt sprängstoff.

Låt mig ägna lite utrymme åt att summera fem poänger som jag ser återkomma över bokens 600 sidor.

Människan är ett politiskt djur. Vi reflekterar över olika sätt att organisera vårt gemensamma liv. Denna förmåga är inget som vaknade till liv först i upplysningens Europa, utan den hör till vårt artväsen.

Därför finns det inte en enda samhällsform som vi kan kalla ursprunglig. Det har aldrig funnits några oreflekterade, statiska eller rakt igenom ”traditionella” samhällen. Vi måste också utgå från att det alltid har funnits dissidenter, knäppgökar och subkulturer. Så även om det aldrig funnits någon ”urkommunism” så har det kanske alltid funnits kommunister.

Människor har i alla tider experimenterat med olika slags institutioner – medvetet, nyfiket och ibland kallblodigt. Denna politik måste såklart hålla sig inom ramarna för givna materiella villkor. Livsmedelsförsörjningen avgjorde exempelvis var och när som människor först började leva i städer. Men det betyder inte att stadslivet var en omedelbar effekt av ett överskott på mat.

De allra första städerna var fantasifoster, påpekade Elias Canetti. Tusentals år före jordbrukets uppkomst bör människor ha suttit kring sin lägereld och diskuterat hur det skulle vara att bo i tusental på samma plats. Vissa med något drömskt i blicken, andra med avsky. Omvänt så har det gång på gång skett att människor, efter generationer av bofast liv, kollektivt har valt bort detta igen till förmån för att leva som jägare, samlare eller herdar.

Att lyfta fram sådana exempel är inte att idyllisera det förflutna. Många av de samhällen som människor skapat har varit djupt ojämlika, i vissa fall ofattbart vedervärdiga. Men arkeologerna finner också allt fler exempel på hur forntidens människor kollektivt har kastat av sig tyranniet, genom revolution eller migration, samtidigt som de skapat sig nya myter vars budskap kan sammanfattas: ”aldrig mer”.

Samhällslivet före jordbruket var inte nödvändigtvis småskaligt eller inskränkt. Ännu upprepas klyschan om hur jägare och samlare levde sina liv i ”små kringströvande grupper”. Inte sällan används detta som argument för att vi människor inte är gjorda för praktisk solidaritet i större skala. Managementpsykologer älskar att hänvisa till stenåldern för att rättfärdiga behovet av övervakande mellanchefer.

Men nu hopar sig beläggen för att Eurasiens människor under tiotusentals år har haft fullt upp med att upprätthålla långväga kontakter. För många växlade tillvaron mellan små- och storskalighet, beroende på årstid. Ett återkommande mönster är att tusentals människor årligen reste från när och fjärran för att sammanstråla i stora grupper. De byggde ett slags tillfälliga städer och levde enligt helt andra regler och roller än under resten av året. Människan är sannerligen ett rastlöst, lekfullt och skruvat djur.

Städer kan vara jämlika. En av de tidigaste, den mesopotamiska staden Uruk, existerade i många sekel, med tiotusentals invånare – utan någon överhet. Vad utgrävningarna däremot visar är spår av kollektiv självförvaltning där även kvinnor tycks ha deltagit. Invånarna var förpliktigade att utföra dagsverken, men den tidigare tolkningen av detta som beskattning i natura kan leda fel. De kollektiva arbetsinsatserna utfördes i anslutning till festligheter där alla blev frikostigt försedda med bröd och öl. Just det rituella frossandet i kolhydrater tycks ha varit centralt i den nya livsstil som Mellanösterns tidiga städer stod för.

En annan typ av tidig stad finner vi i ukrainska Taljanky: tusentals hus med trädgårdar, byggda i cirkel kring en öppen samlingsplats. Ej heller där några spår av överhet. Däremot belägg för att invånarna gemensamt lyckades hushålla med traktens naturresurser för att undvika avskogning.

Alltför länge utgick man från storskalig samlevnad per automatik måste betyda ojämlikhet. Att framkasta hypotesen om demokratiska städer ansågs långsökt. Men i takt med nya arkeologiska rön håller nu bevisbördan på att kastas om.

Jordbruket var inget syndafall. Det ledde inte per automatik till växande ojämlikhet. Vi kan heller inte utgå från att alla som kunde bruka jorden också valde att göra det, eller från att de bofasta jordbrukarna alltid fick ett övertag gentemot omgivande fångstfolk. Tanken på utvecklingsstadier som följer varandra är felaktig. Tvärtom har jordbrukare, herdar och fångstfolk under tusentals år varit beroende av varandras produkter. Utbytets karaktär har skiftat mellan symbios och parasitism, åt ena eller andra hållet. Såväl bland bofasta som bland nomader går att finna exempel på allt från brutala patriarkat till relativ jämlikhet.

Stora förändringar av människors levnadssätt inleds redan före jordbrukets framväxt, under den mångtusenåriga period som kallas mesolitikum. Dessa förändringar går dock inte i en tydlig riktning, snarare i två.

Vi skulle kunna kalla det för identitetspolitik. Samhällena började allt mer att hävda sin egen identitet genom att – i fråga om mat, kläder och festkultur – odla symboliska skillnader gentemot grannfolken. Särskilt tydligt framträder Mellanösterns skiljelinje mellan lågland och högland. Låglänningarna började leva ett bofast och relativt jämlikt liv. Höglandets jägare utvecklade i stället en patriarkal hjältekultur; de förkastade skriftspråket till förmån för muntliga epos; vissa av dem skulle senare invadera låglandets städer och installera sig som en härskarklass. ”Aristokratierna, kanske även själva monarkin, uppstod först i opposition till de jämlika städerna på Mesopotamiens slätter”, skriver författarna – som även kan anföra flera liknande exempel från Nordamerika.

Nordamerikas historia före européernas ankomst rymmer en politisk mångfald som ibland ter sig rent hisnande. Vissa samhällen var mer fria och jämlika än andra. Men författarna är inte ute efter något idealsamhälle. Snarare visar de på den konkreta mångfalden av både frihet och förtryck. Inte minst formulerar de en rätt briljant statsteori i kapitlet ”Varför staten inte har något ursprung”.

Vad vi kallar ”staten” bör enligt Graeber och Wengrow begripas som en kombination av tre olika pusselbitar. Historiskt har de inte alltid suttit ihop och i vår tid kan pusselbitarna åter vara på väg att glida isär. I stället för att se stater vart vi än vänder oss, får vi en mer mångfaldig blick för olika former av dominans. Detta öppnar i sin tur för en mer nyanserad reflexion om hur en social revolution kan se ut i vår tid. Men sådant lämnas åt läsaren.

Början på allt är först och främst en uppgörelse med den etablerade civilisationsberättelsen, driven av genuin nyfikenhet och orienterad i den kunskap som faktiskt producerats av arkeologer och antropologer. Den kommer att läsas och läsas om i många år framöver.

Rasmus Fleischer är ekonomihistoriker vid Stockholms universitet.

Början på allt: En ny historia om mänskligheten

Författare: David Graeber & David Wengrow
Översättare: Ulrika Junker Miranda
Volante förlag
Utkommer 15 november

Inrikes/Nyheter 03 september, 2025

Högerextremister häktade för misshandel – kopplas till Aktivklubb

Medlemmar i Aktivklubb poserar framför Uppsala domkyrka. Foto: Polisen.

Tre unga män sitter häktade efter att två personer misshandlades i centrala Stockholm i slutet av augusti. Nu berättar åklagaren att man utreder ett hatmotiv.

I slutet av augusti misshandlades två personer på Birger Jarlsgatan och Kungsgatan, strax efter midnatt i centrala Stockholm. Snart därefter greps två personer, och en tredje några timmar senare.

Nu har tre personer häktats för brotten – varav ett bedöms som grovt. Något som Dagens ETC var först med att rapportera om.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 september, 2025

”Gaza är inte en politisk fråga”

Ola Söderholm från svenska Stormens utveckling möter Alex Hochuli från Bungacast i São Paulo. Foto: Privat.

Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Axel Hochuli i São Paulo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.

– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 03 september, 2025

90-talet var hopp och liberalism

Det räcker inte att låta smart, man måste tro på det också, anser Mattias Svensson om ”Förbannelsen”. Foto: Märta Thisner.

I sin fixering vid marknadiseringen undviker Karin Petterssons decenniets demokrativåg. Mattias Svensson har läst "Förbannelsen".

På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.

Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 02 september, 2025

Paulina Sokolow: En Ikeakatalog för kulturen

Lars Trädgårdh och kulturminister Parisa Liljestrand presenterar kulturkanon på Uppsala universitet den 2 september. Foto: Paulina Sokolow.

Kullager, minoritetshistoria och tryckfrihetsförordningen. De Tidöpolitiker som förväntade sig en storsvensk uppläxning måste ha blivit besviken – listan känns nästan sossig, lite som en Ikeakatalog.

Gustavianum, Uppsala minsann. Det blev platsen för den presskonferens som emotsetts sedan slutet av 2023 då regeringen aviserade att en kulturkanon skulle fram. 

Vi som ska bevaka, av vilka de flesta tagit tåget från Stockholm, leds in i 1600-talsbyggnaden till en museisal med beteckningen ”Vetenskapshistoria”. På vägen dit går vi genom en mörk korridor där någon ställt fram en skål med Ahlgrens bilar utblandat med olika lakritsbitar. Symboliskt? Mjuk, pastellig kultur blandat med hårda uppfinningar och folkhemskt framförhandlade ekonomiska reformer? 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 02 september, 2025

Petter Hellström: Är Förintelsen inte heller ett folkmord enligt regeringen?

Palestinier i Gaza bär på sällsynta nödförsändelser från World Food Program. Foto: Abdel Kareem Hana/AP.

Gång på gång har regeringspartierna krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra pågående folkmord. Men när det gäller Palestina vägrar man att ta ordet ”folkmord” i sin mun. Vad får det för konsekvenser?

Israels agerande i Gaza uppfyller den juridiska definitionen av folkmord så som brottet definieras i FN:s folkmordskonvention. Det fastslår en resolution från International Association of Genocide Scholars (IAGS), som samlar världens ledande forskare inom fältet. Resolutionen ligger i linje med tidigare bedömningar från folkmordsforskare, FN-experter och människorättsorganisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem.

Men trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) kommenterar uttalandet från IAGS med att ”folkmord är en juridisk term med ett tydligt definierat innehåll. […] Därför har svenska regeringar haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. Samma besked har tidigare givits av statsminister Ulf Kristersson (M).

Det finns två problem med regeringens linje. Det första problemet är att man enligt regeringens definition varken kan kalla Armeniska folkmordet eller Förintelsen för folkmord, eftersom 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrott inte trädde i kraft förrän 1951. Folkmordet på det osmanska rikets kristna minoriteter må ha legat till grund för konceptet folkmord och Förintelsen må ha skapat den politiska viljan att genomdriva lagstiftning, men i båda fallen dömdes de skyldiga för andra brott.

Det andra problemet är att svenska regeringar inte alls har ”haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. De mest uppenbara exemplen är återigen det Armeniska folkmordet och Förintelsen, som ofta har beskrivits som folkmord av svenska politiker och myndigheter. Exempelvis karaktäriserades Förintelsen som ett folkmord under det toppmöte i Stockholm år 2000 som Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson (S) tog initiativ till, och som ledde fram till bildandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA).

Trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza.

En ny granskning från Aktuellt i politiken (1/9) visar dessutom att representanter från M, KD, SD och L vid återkommande tillfällen har krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra andra påstådda folkmord, utan att invänta utslag i domstol. Vi kan ta tre exempel:

2021 krävde Moderaternas dåvarande utrikespolitiska talesperson Hans Wallmark att den socialdemokratiska regeringen skulle verka för att EU skulle ”definiera” Kinas behandling av uigurerna i Xinjiang som ett folkmord (Skriftlig fråga 2020/21:1422) – som stöd för kravet nöjde sig Wallmark med att hänvisa till det ”breda stöd” som enligt honom fanns inom den amerikanska kongressen. Samma krav framfördes några månader senare av Kristdemokraternas Lars Adaktusson (Interpellation 2020/21:658).

Så sent som förra året krävde Sveriges vice statsminister Ebba Busch (KD) att den regering som hon själv ingick i skulle erkänna 1915 års folkmord på kristna minoriteter i Osmanska riket. Kravet har också framförts av en rad andra kristdemokrater, bland annat Robert Halef (Skriftlig fråga 2017/18:1418), liksom av Sverigedemokraterna genom Björn Söder (Motion 2020/21:96). Söder tillägger att ”Sverige bör gå i bräschen som ett föredöme för mänskliga rättigheter, även om det rent politiskt inte alltid är accepterat.”

I en annan sverigedemokratisk motion, som bland annat undertecknades av partiets utrikespolitiska talesperson Aron Emilsson, krävde man att Sverige skulle erkänna Holodomor, svälten som dödade flera miljoner människor i Ukraina 1932–33, som ett folkmord (Motion 2022/23:1748). Kravet har framförts flera gånger, senast av Erik Hellsborn (SD) förra året (Motion 2024/25:328). Som Hellsborn skriver orsakades nämligen svälten av politiska beslut.

Läs mer

Att regeringen eller regeringspartierna skulle ha några principer mot att använda ordet folkmord utan att ha en juridisk dom att luta sig emot stämmer alltså inte. Om de trots detta inte vill använda ordet för att beskriva Israels agerande i Gaza så behöver man söka någon annan och mer principlös förklaring. Exempelvis att man inte vill stöta sig med USA. Eller att man vill skydda Israel, ett land med vilket Sverige har nära ekonomiska och politiska band.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 02 september, 2025

Konsten att skapa en ikon

Den tidigare presidenten Cristina Fernandez de Kirchner vinkar till sina anhängare från husarresten, 11 juni 2025. Foto: Luis Robayo/AFP/TT.

En kvinna på en balkong. En ifrågasatt dom utan bevis. Ett land i kris. I Argentina är en ny politisk martyr på väg att formas – den korruptionsdömda peronisten Cristina Kirchner.

Korsningen mellan San José och Humberto, i Constitución strax söder om Buenos Aires historiska centrum, har förvandlats till ett permanent protestläger. Folksamlingens storlek har skiftat mellan några hundra till flera tusen, beroende på nyhetsläget, men den har aldrig helt skingrats.

För den nyanlände finns en magnetisk fixpunkt, en osynlig mittpunkt för hela det politiska dramat: balkongen på tredje våningen i huset San José 1111. Däruppe – bakom slutna glasdörrar – bor möjligen, eller kanske inte, ex-presidenten Cristina Fernández de Kirchner. Hon har vid upprepade tillfällen klivit ut för att hälsa sina anhängare, som Evita en gång gjorde från Casa Rosadas rosafärgade altan. Nu är dörrarna stängda. Men närvaron är lika stark för det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 02 september, 2025

Varför vill SD lägga Sverige under Mohammed bin Salman?

I värmländska Årjäng är friheten bilburen. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Jag älskar den bilburna friheten kring värmländska Årjäng – men utsläppen växer för varje motorvarv. I stället för att fylla despoternas fickor borde vi investera i ett grönt Sverige.

När man svänger av E6:an vid Uddevalla in norrut på landsväg 172 öppnar sig en av Sveriges vackraste landsändar. Först rullar fälten fram som mjuka vågor, med en och annan ko som sorglöst idisslar i värmen. Och när skogen tätnar bryts den ständigt av med lockande badplatser. Vid Billingsfors pappersbruk måste man dock stänga av luftkonditioneringen för att undvika svavelstanken.

Efter länsgränsen till Värmland når man en höjd där den blåskimrande Västra Silen breder ut sig. Här ligger Årjängs kommun, mitt i E18-land. Gränsorten Töcksfors stoltserar med två jättelika handelscenter för att betjäna alla snålrika norrmän som gärna kör långt för att spara några kronor. De törstiga gör även en avstickare till Årjängs Systembolag. Kulturen är motorburen, och man hamnar ofta bakom en epatraktor, som dånar av sin säregna blandning av dansband, techno och metal.

Här har jag tillbringat ännu en sommar, och det går inte att undgå Sveriges beroende av fossil energi. Här kör man till jobbet, affären, krogen, bilträffen och folkracet. I skogen hörs skogsmaskiner, fyrhjulingar och timmerbilar. På fälten traktorer och lantbruksmaskiner.

Vi som lockas hit söker samma frihet. Möjligheten att försvinna på en slingrande landsväg eller in i skogen. Vad man dock inte ser genom vindrutan är att varje motorvarv kräver förbränning av diesel eller bensin. Denna har pumpats upp ur undergrunden, bearbetats i ett raffinaderi och skeppats till bensinstationen. Ändå är det bara 25–40 procent av bränslet som gör nytta i motorn, resten försvinner som spillvärme. En elbil använder 90 procent av energin.

Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna.

I Sverige är det här ett särskilt dyrt problem. Medan länder som USA, Norge och Storbritannien har egen produktion av fossila bränslen måste vi importera allt. Enligt MIT:s Observatorium för ekonomisk komplexitet importerade Sverige olja, gas och kol för 216 miljarder kronor 2023 – 11 procent av vår totala import. Trots Ulf Kristerssons vallöfte 2022 om ”ett helt fossilfritt energisystem” har kostnaderna för fossilimporterna skenat under hans tid vid makten. 2021, före Rysslands invasion av Ukraina, låg den på 134 miljarder.

Större konsumtion förklarar inte allt – ökade priser och en svag krona står för det mesta. Men det visar att den fyrhjulsdrivna friheten kring Årjäng är beroende av en marknad som kontrolleras av despoter. Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna. Under pristopparna var det rimligt att sänka skatten på bensin och diesel, men långsiktigt är det inte rimligt att Sverige skickar hundratals miljarder till auktoritära länder – och Norge! – för rätten att bränna deras olja, gas och kol.

Detta är ironin. Genom globala energimarknader skapar kapitalismen en känsla av frihet hos trafikanterna, samtidigt som fossildespoterna – och norrmännen! – har fått mer makt över oss. Inför Rysslands invasion av Ukraina ströp Putin gasleveranserna till EU, och skapade kaos genom att pressa upp energipriserna. Qatar har hotat att stoppa gasleveranser om EU går vidare med krav på miljöskydd och arbetsförhållanden. Och Trump har nu tvingat EU att öka vårt fossilberoende i ett nytt ”handelsavtal”.

I Årjäng blev Sverigedemokraterna största parti med 31 procent av rösterna. Deras riksdagsledamot Jessica Stegrud vill att Sverige ska fördjupa beroendet genom att börja med gaskraft, något Sverige inte har haft tidigare.

Läs mer

I stället för att göda fossildespoterna – och norrmännen! – kan vi investera i vår egen framtid. Det brittiska klimatpolitiska rådet visar i en aktuell rapport hur elektrifieringen dämpar fossilberoendet, genom att investeringar i ett starkare elnät, förnybar energi, kollektivtrafik och laddinfrastruktur minskar behovet av olja, gas och kol. Redan från 2041 blir omställningen en nettobesparing som sedan växer för varje år.

I stället för att göra som Sverigedemokraterna vill och lägga vårt öde i Mohammed bin Salmans händer, borde vi alltså investera i vår egen ekonomi. Det borde oppositionen kunna göra till ett vallöfte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 september, 2025

Kulturkanon är inte nationalistisk nog

Lars Trägårdh poserar framför sitt frilanskontor – där även Flamman har sin redaktion. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Lars Trägårdh hoppas att hans kulturkanon ska ena landet. Samtidigt slår regeringen sönder kulturens infrastruktur, och använder den som vapen för att skapa polarisering. Det här är ingen kanon: det är en dödsruna.

I morgon är det äntligen dags.

Skådeplatsen Uppsala är väl vald, lärdomsstaden där både Carl von Linné och Erik Gustaf Geijer står staty, giganterna som avtäckt både naturens och samhällets hemligheter. Eller så slipper man näsvisa journalister som inte orkar med den kaosartade tågsträckan från Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Kommentar/Kultur 01 september, 2025

Alex Olofsson: Efter folkfesten kom nådastöten

”Säg mig, åh, säg mig” sjöng Carola häromveckan. Svaret tycks allt mer oklart. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Så skrivs slutligen det sista kapitlet för staden som nu tycks utom räddning. Beskedet om de slutgiltiga rivningarna liknar en nådastöt.

Drygt två veckor väntade man,  tills massmedia, turister och hemvändare, som lockats upp för flytten av Kiruna kyrka, hade åkt hem. Ett spektakel som presenterades som en ”historisk händelse” och en ”folkfest”. Gruvbolaget, kommunen och turistnäringen hade gjort sitt yttersta för att gemensamt få maximalt medialt genomslag för spektaklet. Idag är det nog få som kan förneka att det var något annat än en ren maktuppvisning från gruvbolaget. För samtidigt som företaget bjöd på bröd och skådespel till Kirunaborna, slipade de på kniven – redo att med kirurgisk precision utdela det sista hugget mot samhället. De Kirunabor som lydigt köade för att få en gratis kaffe och en kycklingwrap påminner nu mest om lamm som ovetande fördes till slakt.

Dammet hade knappt lagt sig när gruvbolaget hastigt under torsdagen kallade till  presskonferens. De kommande tio åren kommer ytterligare 2 700 bostäder att rivas, och 6 000 Kirunabor kommer att förlora sina hem. Ett måste för att säkra vår ”gemensamma framtid”, enligt bolaget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 augusti, 2025

Maunchbachs roman är som en aladåb: skånsk, slemmig och dekadent

Huvupersonen är besatt av en man i Maria Maunsbachs nya roman. Foto: Studio Irika.

Den magiska mannen är behagsjuk och egoistisk, men avnjuts och dyrkas i en historia där skurkarna är kvinnor.

Maria Maunsbach är född 1990 i den skånska orten Höör. Alla hennes romaner är väldigt skånska. Det är ”räligt” och ”klydd”. Den förra boken, Lucky Lada och jag, är till och med en pastisch på den skånska skalden Fritiof Nilsson Piraten. En magisk man, hennes senaste, utspelar sig i Malmö och Thailand. Skånskan hänger kvar, fast nu mest som krydda. Den Maunsbachska humorn har heller ingen framträdande roll. I stället är En magisk man en relationsroman.

Trots att halva boken skildras av ett jag, som vi sent omsider lär oss heter Jenny, så handlar den om Mikael. Kvinnor älskar Mikael och han dem. Men mest älskar han thaiboxning. Han har alltid velat fightas, men hans mamma avskyr våld. I gymnasiet börjar han dock boxas, och efter studenten flyr han Malmö för ett gym i Thailand. Där slår han följe med mästaren Håkon och blir proffs i kampsport, innan han förförs av Caroline, förlorar sig själv i fester och knark och återvänder hem med svansen mellan benen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)