I begynnelsen levde vi enkla men lyckliga liv, kringvandrande i små grupper. Ungefär så brukar den börja – den gängse berättelsen om mänsklighetens ursprung. Stenåldersmänniskorna vässade sina spjut, släpade hem sina mammutar och smaskade i sig några blåbär, men i övrigt hände ingenting särskilt. De levde i nuet, medan årtusendena staplades på varandra.
Allt var ursprungligt. Ända fram till ”jordbruksrevolutionen” för sisådär tio tusen år sedan. Plötsligt blev människan bofast och så fort vi lärt oss att bruka jorden kom en massa annat på köpet: städer, stater, kungar, arméer, slaveri och brutal utsugning – men också ståtliga monument, skriftspråk och vetenskap. Civilisationen som paketlösning, med inslag av tragiskt syndafall.
Miljontals läsare har under det senaste årtiondet tagit till sig den senaste versionen av denna saga i form av kioskvältaren Sapiens. Dess författare Yuval Noah Harari har fått orakelstatus bland globala beslutsfattare.
Föga förvånande var det en marxistisk arkeolog, Gordon Childe, som på 1930-talet först började tala om forntida ”revolutioner”. Han ville visa hur människorna kollektivt har skapat sitt eget öde. Men när Harari i vår tid spinner vidare på samma revolutionsretorik blir resultatet paradoxalt nog det motsatta. Människan framstår som föga mer än ett offer för övermäktiga naturkrafter. När hon väl fått smak för spannmål är hon för alltid dömd att leva i ojämlika klassamhällen – likt hur Adam och Eva fördrevs ur Eden efter att ha bitit i kunskapens frukt.
Samma slags civilisationsberättelse återfinns just i början av många läroböcker i historia. Jag har själv satt dessa i händerna på studenter, men sett mig tvingad till en brasklapp. Historia är en långsam vetenskap. Därför kan en tjugo år gammal lärobok förbli hyfsat aktuell – med undantag för allt som skrivs om förhistorisk tid. Arkeologin gör nämligen rasande snabba framsteg. Gamla antaganden smulas sönder av nya data från labbet. Men de högteknologiska analysmetoderna tvingar också arkeologerna att bli allt mer specialiserade. Sällan kan de ta sig tid att söka efter större mönster.
I stället har sådana Yuval Noah Harari, Steven Pinker, Jared Diamond och Francis Fukuyama fått tillfredsställa vår tids efterfrågan på stora berättelser om alltings början. Dessa har följt i uppkörda spår. Om hur den i grunden goda människan kom att korrumperas (Rousseau). Om hur staten skyddar oss mot ett naturtillstånd av allas krig mot alla (Hobbes). Om hur samhällslivets utveckling följer vissa givna trappsteg, eller om kollapsernas eviga återkomst.
Inget av detta är något som arkeologer tar på allvar. Vad de finner i jorden är betydligt mer spännande och tvingar oss att tänka om sådant vi trodde var självklart. Så är det att läsa Början på allt: en ny historia om mänskligheten. Boken kommer ur en mångårig dialog mellan arkeologen David Wengrow och den alltför tidigt bortgångne antropologen David Graeber. Läsaren känner att det är en dialog som drivs av genuin nyfikenhet, förankrad i ett aktuellt forskningsläge.
Bokens syfte är inte att driva någon tes. Ändå är den politiskt sprängstoff.
Låt mig ägna lite utrymme åt att summera fem poänger som jag ser återkomma över bokens 600 sidor.
Människan är ett politiskt djur. Vi reflekterar över olika sätt att organisera vårt gemensamma liv. Denna förmåga är inget som vaknade till liv först i upplysningens Europa, utan den hör till vårt artväsen.
Därför finns det inte en enda samhällsform som vi kan kalla ursprunglig. Det har aldrig funnits några oreflekterade, statiska eller rakt igenom ”traditionella” samhällen. Vi måste också utgå från att det alltid har funnits dissidenter, knäppgökar och subkulturer. Så även om det aldrig funnits någon ”urkommunism” så har det kanske alltid funnits kommunister.
Människor har i alla tider experimenterat med olika slags institutioner – medvetet, nyfiket och ibland kallblodigt. Denna politik måste såklart hålla sig inom ramarna för givna materiella villkor. Livsmedelsförsörjningen avgjorde exempelvis var och när som människor först började leva i städer. Men det betyder inte att stadslivet var en omedelbar effekt av ett överskott på mat.
De allra första städerna var fantasifoster, påpekade Elias Canetti. Tusentals år före jordbrukets uppkomst bör människor ha suttit kring sin lägereld och diskuterat hur det skulle vara att bo i tusental på samma plats. Vissa med något drömskt i blicken, andra med avsky. Omvänt så har det gång på gång skett att människor, efter generationer av bofast liv, kollektivt har valt bort detta igen till förmån för att leva som jägare, samlare eller herdar.
Att lyfta fram sådana exempel är inte att idyllisera det förflutna. Många av de samhällen som människor skapat har varit djupt ojämlika, i vissa fall ofattbart vedervärdiga. Men arkeologerna finner också allt fler exempel på hur forntidens människor kollektivt har kastat av sig tyranniet, genom revolution eller migration, samtidigt som de skapat sig nya myter vars budskap kan sammanfattas: ”aldrig mer”.
Samhällslivet före jordbruket var inte nödvändigtvis småskaligt eller inskränkt. Ännu upprepas klyschan om hur jägare och samlare levde sina liv i ”små kringströvande grupper”. Inte sällan används detta som argument för att vi människor inte är gjorda för praktisk solidaritet i större skala. Managementpsykologer älskar att hänvisa till stenåldern för att rättfärdiga behovet av övervakande mellanchefer.
Men nu hopar sig beläggen för att Eurasiens människor under tiotusentals år har haft fullt upp med att upprätthålla långväga kontakter. För många växlade tillvaron mellan små- och storskalighet, beroende på årstid. Ett återkommande mönster är att tusentals människor årligen reste från när och fjärran för att sammanstråla i stora grupper. De byggde ett slags tillfälliga städer och levde enligt helt andra regler och roller än under resten av året. Människan är sannerligen ett rastlöst, lekfullt och skruvat djur.
Städer kan vara jämlika. En av de tidigaste, den mesopotamiska staden Uruk, existerade i många sekel, med tiotusentals invånare – utan någon överhet. Vad utgrävningarna däremot visar är spår av kollektiv självförvaltning där även kvinnor tycks ha deltagit. Invånarna var förpliktigade att utföra dagsverken, men den tidigare tolkningen av detta som beskattning i natura kan leda fel. De kollektiva arbetsinsatserna utfördes i anslutning till festligheter där alla blev frikostigt försedda med bröd och öl. Just det rituella frossandet i kolhydrater tycks ha varit centralt i den nya livsstil som Mellanösterns tidiga städer stod för.
En annan typ av tidig stad finner vi i ukrainska Taljanky: tusentals hus med trädgårdar, byggda i cirkel kring en öppen samlingsplats. Ej heller där några spår av överhet. Däremot belägg för att invånarna gemensamt lyckades hushålla med traktens naturresurser för att undvika avskogning.
Alltför länge utgick man från storskalig samlevnad per automatik måste betyda ojämlikhet. Att framkasta hypotesen om demokratiska städer ansågs långsökt. Men i takt med nya arkeologiska rön håller nu bevisbördan på att kastas om.
Jordbruket var inget syndafall. Det ledde inte per automatik till växande ojämlikhet. Vi kan heller inte utgå från att alla som kunde bruka jorden också valde att göra det, eller från att de bofasta jordbrukarna alltid fick ett övertag gentemot omgivande fångstfolk. Tanken på utvecklingsstadier som följer varandra är felaktig. Tvärtom har jordbrukare, herdar och fångstfolk under tusentals år varit beroende av varandras produkter. Utbytets karaktär har skiftat mellan symbios och parasitism, åt ena eller andra hållet. Såväl bland bofasta som bland nomader går att finna exempel på allt från brutala patriarkat till relativ jämlikhet.
Stora förändringar av människors levnadssätt inleds redan före jordbrukets framväxt, under den mångtusenåriga period som kallas mesolitikum. Dessa förändringar går dock inte i en tydlig riktning, snarare i två.
Vi skulle kunna kalla det för identitetspolitik. Samhällena började allt mer att hävda sin egen identitet genom att – i fråga om mat, kläder och festkultur – odla symboliska skillnader gentemot grannfolken. Särskilt tydligt framträder Mellanösterns skiljelinje mellan lågland och högland. Låglänningarna började leva ett bofast och relativt jämlikt liv. Höglandets jägare utvecklade i stället en patriarkal hjältekultur; de förkastade skriftspråket till förmån för muntliga epos; vissa av dem skulle senare invadera låglandets städer och installera sig som en härskarklass. ”Aristokratierna, kanske även själva monarkin, uppstod först i opposition till de jämlika städerna på Mesopotamiens slätter”, skriver författarna – som även kan anföra flera liknande exempel från Nordamerika.
Nordamerikas historia före européernas ankomst rymmer en politisk mångfald som ibland ter sig rent hisnande. Vissa samhällen var mer fria och jämlika än andra. Men författarna är inte ute efter något idealsamhälle. Snarare visar de på den konkreta mångfalden av både frihet och förtryck. Inte minst formulerar de en rätt briljant statsteori i kapitlet ”Varför staten inte har något ursprung”.
Vad vi kallar ”staten” bör enligt Graeber och Wengrow begripas som en kombination av tre olika pusselbitar. Historiskt har de inte alltid suttit ihop och i vår tid kan pusselbitarna åter vara på väg att glida isär. I stället för att se stater vart vi än vänder oss, får vi en mer mångfaldig blick för olika former av dominans. Detta öppnar i sin tur för en mer nyanserad reflexion om hur en social revolution kan se ut i vår tid. Men sådant lämnas åt läsaren.
Början på allt är först och främst en uppgörelse med den etablerade civilisationsberättelsen, driven av genuin nyfikenhet och orienterad i den kunskap som faktiskt producerats av arkeologer och antropologer. Den kommer att läsas och läsas om i många år framöver.
Rasmus Fleischer är ekonomihistoriker vid Stockholms universitet.
