Strejken som förändrade Sverige

Inrikes

”De vet efter 57 dagars strejk att den obrottsliga enhet som präglat hela strejken utgör en styrka som inte går att betvinga.”
Orden är hämtade från Norrskenflammans första­sida, den fjärde februari 1970. Den vilda strejken inom LKAB har precis avslutats och gruvarbetarna i Kiruna, Malmberget och Svappavaara har återgått till sina arbeten.

En skälvning som så småningom skulle lyfta hela locket på den svenska arbetsmarknadspolitiken, den fackliga organiseringen och arbetarnas relation till sina förbund. Strejk efter strejk i hela landet skulle komma att utlysas och mynna ut i att 70-talets lagar som LAS och MBL instiftas till arbetstagarnas fördel.

Arbetsrätten på frammarsch i ett Sverige som fick en allt mer välmående medelklass, medan arbetarklassen fortfarande pressades i effektiviseringens namn.

Allt började med att 35 gruvarbetare lade ifrån sig arbetet den nionde december för femtio år sedan.

Klockan är tre, det är mörkt i Svappavaara. Bakom stängslen till statliga LKAB:s gruva lyser reflexerna på gruvarbetarnas varseloveraller i bilens strålkastarljus. De kommer ut ur manskapshuset, en låg, röd byggnad där omklädningsrummen är belägna.

– Det var där det började, pekar Reino Niemi från sin plats i bilen.

Han vänder bilen och kör hemåt, några minuter därifrån, förbi de ödelagda tvåvåningshusen uppe på Solbacken till hans eget hus på kullen bredvid. Tomten lottades ut av kommunen för dryga 40 år sedan, han hade tur. Från köksbordet glittrar gruvans ljus i eftermiddagsmörkret utanför fönstret.

Reino Niemi är född och uppvuxen här, i Svappavaara. Till gruvan kom han 1966, där både hans far och bror arbetade. Då var han 22 år, nu ska han snart fylla 76.

– När jag började var man välkommen. Så blev det sämre och sämre och till sist var vi inte betraktade som människor längre, utan maskiner. Skulle slå rekord efter rekord och lönen blev sämre.

Särskilt illa ställt var det i Svappavaara, där lönerna var lägre än i gruvan i Kiruna, trots att produktionen var högre. Reino Niemi berättar om hur man i bänkarna där arbetarna satt och rastade slog in spikar med avslagna spikhuvuden. På många håll saknades varmvatten och arbetsmiljön föranledde olyckor och dödsfall. Avsaknad av adekvat utbildning för de anställda i kombination med tidspress och kontroller skapade en stor frustration i leden.

– Vår ingenjör stod uppe på backen på marknivån och spana bak i skuten med en klocka i handen, om någon fikade för länge då hoppade han på cykeln och trampade ned mot gruvan och skällde åt helvete. Vi var övervakade hela tiden. Det var inget roligt.

LKAB blev helstatligt 1957, en förändring som till synes var en förbättring för gruvarbetarna – ett statligt övertagande borde ju innebära förbättring i arbetsvillkoren.

Men under envoyé Arne S. Lundberg, verkställande direktör vid LKAB, importerades strategier för företagsstyrning från USA som präglades av effektivisering på bekostnad av arbetsmiljö.

När jag kom in i verkstaden satt det redan några, så då gjorde jag också det. Klockan sex brukade vi köra ut truckarna. Men det gjorde vi inte, och klockan blev över sex

De 31 teserna infördes, en teknokratisk styrning om total lojalitet mot överordnade, tillsammans med det ökända UMS-systemet för tidseffektivisering och kontroll; Universal Maintenance Standards. Eller Ultra Modernt Slaveri och Utan Mat i Skåpet, som gruvarbetarna själva kallade det.

– När du gick till toaletten skrev de, varenda steg du tog, om du hämtade en mutter. Allt skrevs upp. Det var hemskt irriterande. Jag körde grävmaskin när det kom två gubbar med klocka och anteckningsblock och sa sätt igång och gräv, då satte jag ned skopan och låtsades att det var hårt i berget, riktigt segt, berättar Reino Niemi.

Ackordsystemen innebar att ju bättre de producerade, desto sämre tjänade de.

– Ja, du. Det var helt uppåt väggarna.

Men trots en allt sämre arbetssituation saknades det fackliga stödet. Gruvarbetarförbundet styrdes allt mer centralt från Stockholm och styrelsen hade ingen förståelse eller insyn i arbetet i gruvorna norr om polcirkeln. När förbundsrepresentanter den första helgen i december 1969 åkte ned för förhandlingar med LKAB resulterade det i sänkta ackord.
Det blev gnistan.

På tisdagsmorgonen den nionde december gick Reino Niemis kollega Hugo Olofsson från gång till gång i omklädningsrummet och sa: ”nu pojkar, nu går vi till truckverkstaden genom kulverten och stämplar in, och sedan sätter vi oss.”

– När jag kom in i verkstaden satt det redan några, så då gjorde jag också det. Klockan sex brukade vi köra ut truckarna. Men det gjorde vi inte, och klockan blev över sex.

Reino Niemi blev på så vis en av de 35 arbetare som inledde den vilda strejken i Malmfälten en kall morgon för femtio år sedan. Han sprider ut gamla tidningsklipp på köksbordet och pekar ut männen på bilderna där de satt på verkstadsgolvet.

Förman efter förman kom in till dem och förmanade dem att börja arbeta, men fick vända med svansen mellan benen.
– När vår fackföreningsordförande kom hotade han med lock-out och att gruvan skulle sättas i malpåse. Men ingen brydde sig om stackarn. Jag har inte sett han sen han stängde den dörren bakom sig.

Och ryktet om strejken spred sig bland arbetarna i gruvorna.

– En truckreparatör kom och frågade ”varför har ni inte kört ut truckarna, klockan är över sex?” Efter ett tag strejkade de också. Sen gick bulkverkstaden ut i strejk. Sen mekverkstaden. Så stängde personalen på primärkrossen igen och anslöt sig också, och så var det ingen mer malmkörning. Sen hela Kiruna. Och sen hela Malmberget. Då var man trygg, säger Reino Niemi.

4 800 gruvarbetare lade inom loppet av några dagar ned arbetet och satte sig ned i sympatistrejk. Därefter kom också stora delar av först lokalsamhället, sedan hela landet, att ordna demonstrationer, uttala stöd och samla in pengar. Präster, hustrur, kulturarbetare, institutioner och organisationer ställde sig bakom gruvarbetarna.

Ungefär 6 miljoner samlades in till strejkkassan och utgjorde på så vis ett ekonomiskt underlag för arbetarna som under strejkens 57 dagar gick utan lön. LO:s dåvarande ordförande Arne Geijer tog avstånd från strejken, från Gruvarbetarförbundet kom inte en krona.

– Jag hade nyss köpt en ny Citroen och tänkte att den hämtar de upp. Men han som jag köpte bilen av ringde upp och sa att jag inte behövde betala så länge det var strejk, och samma var det med HSB, många behövde inte betala hyran. Det var inte svårt att strejka. Enigheten var total.

Reino Niemi dricker kaffe i den röda muggen. Han är och har alltid varit kommunist, det råder det inga tvivel om. Han drar upp tröjan och visar överarmen, där har han Che Guevara tatuerad.

Efter 57 år i LKAB:s tjänst gick han i förtidspension 2001. Han säger att han trivts bra efter strejken, i alla år har han varit nöjd med sin arbetsgivare och sitt jobb. Men nu tycker han att tiden är en annan. På frågan om han tror att det skulle kunna hända igen är svaret ett blankt nej.

– Aldrig. Kanske en-två dagars strejk. Men det finns inte sån enighet längre, säger han.

De tre malmkropparna under Svappaavaras gruvor ringlar sig under marken. Fyra mil därifrån finns en av de största fyndigheterna i hela världen; malmkroppen under berget Kiirunavaara, nästan 2 miljarder år gammal, fyra kilometer lång och 80 meter bred. Hur djupt den sträcker sig vet man inte riktigt, men dryga två kilometer. År efter år har man kontinuerligt arbetat sig djupare ned i den stora kroppen i berget. En viss oro över att malmen inte kommer att räcka till har lett till prospekteringar runtom i Norrbotten.

2004 upptäcktes sprickbildningar i marken, sprickor som kommer att påverka vattentillförsel och avloppssystem. Ett omfattande projekt flyttar nu hela centrala Kiruna för att fortsätta kunna bryta malm i den allt djupare gruvan.

På andra håll rasar det på annat vis. I Malmberget växer gropen och stängslet som omgärdar den för varje dag. Här går malmen under jorden i flera ådror, och gruvan är av annan karaktär. Därför rasar det på annat vis och konsekvenserna har lett till att ett helt samhälle ska flyttas. Hus, simhallar och affärer ges plats i nya områden.

Hela bostäder lyfts upp från sina platser där de stått i decennier och skjutsas iväg. En kyrko­gård, som ännu hålls i schack av kommunen vet man ännu inte vad man ska göra av. Där ligger många gruvarbetare begravna.

De boende flyttas till helt nybyggda områden, men där gatorna ges samma namn som de gamla hade. Bara nya platser. Gällivare ska förtätas, och överallt i centrum pågår bygget.

Arbetsmiljö och månads­löner är bra idag. Men man kan inte skriva avtal om solidaritet, och det är den viktigaste frågan. Hur kan sånt som jag upplever försvinna? Det kanske är översatt i nånting annat. Jag tror att det innerst inne finns hos varje människa en naturlig solidaritet. Och när det går till en viss gräns, som det gjorde i strejken, då är man ett flockdjur

Ove Haarala kommer gående mot tågstationen. Han stannar upp vid en bekant innan han hälsar. Dagen är ljus av snö, temperaturen ligger runt femton minus. Inte så farligt, tycker Ove Haarala. Han gillar snön och kylan.

– Det är ingen flytt. Det är en tvångsdeportering, en mänsklig tragedi. Jag vill påstå att många blir sjuka av det, säger han. Själv bodde han i Malmberget i fyrtio år, innan han flyttade in i det hus i närliggande Koskullskulle där han själv föddes på köksgolvet, en vinter 1939.

Hit kom strejken den tolfte december 1969, spridd som en löpeld. Ove Haarala, då 31 år, var lastare och arbetade i den så kallade fronten. Under jord hade man bättre betalt, och slapp UMS-systemet. När han skulle ta ut en maskin på service såg han att alla satt ned där uppe. Tillbaka under jord ropade han till de andra att det strejkades där uppe.

– Ja, då satte sig alla på en gång. Inte för att vi hade dålig lön, utan för solidariteten. Vi kunde inte fortsätta jobba, det var som att det satt i ryggraden. Inget att fundera på. Sen följde 57 dagar och lika många förhandlingsdagar efter det.

Ove Haarala öppnar dörren till Vänsterpartiets lokaler på Postgatan. Medlem i partiet sedan 1969 och fostrad i organisering. Inte av föräldrarna, men år av föreningsarbete, i Demokratisk Ungdom (Ung vänsters dåvarande motsvarighet), idrottsföreningar, som skyddsombud, 40 år i kommunfullmäktige, Gruvfyran – Malmbergets gruvarbetarförbunds lokala klubb – och så småningom kommunalråd. Personalnämnder, otaliga kommittéer och styrelser. Under ett av hans mest hektiska år hade han 400 möten.

– Tack vare strejken och partiet har man varit med om så in i helvete mycket. Tagit med pengar till Wales under strejken 84. De visste ju inte ens var Sverige fanns på kartan och den lilla biografengelska jag kunde funkade ju inte, jag begrep var tredje ord. Men det var i solidaritet man gjorde det.

Ove Haarala började som springschas i LKAB på Malmbergets centralförråd. På den tiden satt lappar uppsatta överallt; ”Bli inte hoppjerka”, undertecknat LO. 1955 började han i gruvskolan, 39 år i sitt liv har han spenderat arbetsdagarna under jord. Bland arbetskamraterna utsågs han ofta till att få uppdrag och förtroende att föra arbetarnas talan.

– Jag hade inte den respekten mot överordnade som gamla gruvisar hade, fast de var stora som hus. De var så nedtryckta av gruvfogdar och arbetsledande personal, men det kände inte jag. Jag var förmodligen dum i huvudet, jag begrep inte den där klasskillnaden. Jag accepterade den inte, säger Ove Haarala.

Och just den uppkäftigheten, som han kallar det själv, skulle komma att ge honom en central roll i strejken. För så småningom påbörjades en organisering i gruvorna, kravlistor formulerades och kommittéer bildades. Ture Rantatalo och Elof Luspa var två framträdande röster bland de nio arbetare som valdes att representera Kirunas avdelning. Svappavaara valde ytterligare tre, och i Malmbergets sporthall skulle nio stycken väljas för den sydligare gruvans räkning.

– De skrek åt mig tills jag hoppade ned från handbollsläktaren på golvet och höll på att bryta foten. Jag tänkte varför skriker de så mycket för? Jag uppfattade inte att det var fråga om nominering från presidiet. Men de hade väl spöat mig om jag inte hoppat ned på golvet. Det var som en glasbubbla. Och snabbt blev det att åka till Kiruna och gå ihop med de andra.

Ove Haarala blev inröstad i Malmbergets strejkkommitté och på så vis del i det som senare skulle komma att benämnas som 27-mannadelegationen under strejken. Den bestod av de lokala strejkkommittéerna, ombudsmän och representanter från facket.

Sporthallen i Kiruna hyrdes och arbetare, anhöriga och intresserade samlades under de stora sammanträdena. Ove Haarala förde som pressombudsman gruvarbetarnas talan i tidningarna.

– Det är det finaste uppdrag jag fått i hela mitt liv. Kommunalråd blaha blaha. Den där underbara spontaniteten, hur de höll på att skrika ihjäl sig i sporthallen. Det var så många proffs med där, man lärde sig oerhört mycket. Inte behövde man en facklig kurs efter det.

LKAB vägrade förhandling om inte arbetet återupptogs, men strejken fortlöpte. På ett av de första mötena mellan 27-mannadelegationen och LKAB satt LO:s andre ordförande Kurt Nordgren tyst under hela mötet tills han efter en och en halv timme begär ordet och vänder sig mot LKAB:s Arne Lundberg.

– ”Du Arne”, sa han, ”á la bonne heure”. Sen var det slut. Och det är den största lärdom jag fått från strejken. Argumenten, de behövs inte. LKAB tittar på dig och undrar hur många du har bakom dig i den här frågan. Om du har någon bak i ryggen, och motståndaren vet det, vad fan ska du argumentera för? Det är hur stark man är, hur många, det går ut på.

Under hela strejken hade reservlagret av malm kunnat brukas, förlusterna för LKAB hade varit stora, men överkomliga. Narvik, där malmen lastades i hamnen för att transporteras, ringde och erbjöd sig att solidaritetsstrejka i mitten på januari. Men budet blev nej. 27-mannadelegationen präglades av slitningar mellan å ena sidan socialdemokrater som ville förhandla och komma överens med fack och arbetsgivare, och å andra sidan kommunister som ville fortsätta strejken.

När en röstning bland gruvarbetarna genomfördes den första februari blev resultatet 1620 för fortsatt strejk och 1552 för att återgå till arbetet. Inom delegation röstade man också och fick tolv mot tolv. Ture Rantatalo hade utslagsröst och det bestämdes att arbetet till slut skulle återupptas.

Efter 57 dagar, den tredje februari, var strejken slutligen över.

– Som jag sa, motståndaren måste veta hur många du har i ryggen. Halva styrkan räcker inte om man ska förhandla. Vi hade nått vägs ände, säger Ove Haarala, som på den tiden röstade för fortsatt strejk, men i dag menar att det nog var bra som det blev.

Lönerna höjdes, månadslön infördes, LKAB gick ur SAF och arbetsmiljön förbättrades, UMS och de 31 teserna togs bort vid sidan av andra åtgärder enligt gruvarbetarnas kravlista.

I Sverige blossade fler och fler strejker upp. Städerskor, skogsarbetare, sömmerskor, hamnarbetare – inom många arbetaryrken blev 70-talet en konflikternas tid. Det skulle så småningom utmynna i en rad reformer, pådrivna av strejker och en stark vänsteropinion. Lagen om styrelserepresentation, Lagen om anställningsskydd, Förtroendemannalagen, Medbestämmandelagen och en ny arbetsmiljölag.

– Det var dåligt med demokratin på många arbetsplatser. Det var nyttigt och bra och en satans läxa. Att Sverige bara vaknade och puffade till, det måste ha pyrt överallt, arbetarklassen i Sverige måste ha varit nedtryckt. I Malmberget var vi inte beroende av MBL, men samhället behövde MBL, säger Ove Haarala och bjuder på kaffe i muggar med Vänsterpartiets tryck på. Utanför fönstret har det blivit mörkt.

Ja, då satte sig alla på en gång. Inte för att vi hade dålig lön, utan för solidariteten. Vi kunde inte fortsätta jobba, det var som att det satt i ryggraden. Inget att fundera på. Sen följde 57 dagar och lika många förhand­lingsdagar efter det

För honom var tiden efter strejken början på ett långt, politiskt engagemang. När han nu ser tillbaka på tiden för femtio år sedan ser han det i kontrast till dagens samhälle, som på många vis är ett annat. Där man i allt lägre utsträckning engagerar sig fackligt och politiskt. Roller som förtroendevald ser Ove Haarala med oro tappa relevans.

– Arbetsmiljö och månadslöner är bra idag. Men man kan inte skriva avtal om solidaritet, och det är den viktigaste frågan. Hur kan sånt som jag upplever försvinna? Det kanske är översatt i nånting annat. Jag tror att det innerst inne finns hos varje människa en naturlig solidaritet. Och när det går till en viss gräns, som det gjorde i strejken, då är man ett flockdjur.

På LKAB i dag finns inga minnesmärken efter strejken. Företaget består i högre grad av arbetskraft från entreprenörer, många börjar och slutar snabbt och företaget har, enligt Ove Haarala, svårt att hitta kompetens. Men samhällena runt gruvorna är fortsatt sammansvetsade med det statliga bolaget. I Kiruna är runt en tredjedel av staden knuten till gruvan, som anställd eller anhörig. Men strejken tycks blekna i det kollektiva minnet.

– Jag har alltid varit stolt för att jobba i LKAB. Alltid. Även om ingenjörerna inte förstår mig alla gånger. Men jag har känt stolthet över att vara gruvarbetare. Inte fan har jag skämts för det. Inte skulle jag vilja haft ett annat jobb heller. Men i dag går jag inte ned i gruvan, skulle aldrig. Jag hör för mycket om osämja, angiveri, skvaller och allt. Det är inte bra.

I den vilda strejken finns ett arv som inte får förloras. Ove Haarala framhåller hur viktigt det är att minnas och ta tillvara på, en skyldighet att föra vidare i släktleden.

– Strejken i malmfälten gjorde nytta både fackligt och arbetsmiljömässigt på andra arbetsplatser. Nu har vi det tunga arbetet att förklara för våra barn och barnbarn vad det innebär. Det får man inte i samhällskunskapen i skolan, men det är en viktig lärdom.

In genom dörren till Vänsterpartiets lokal kommer nuvarande ordförande David Väyrynen i stor mössa. Han är förutom politiskt förtroendevald också poet och gav 2017 ut sin debut Marken, en diktsamling om Malmfälten.

– Jag och Ove, vi har pratat så lite om strejken. Vi har så mycket annat att surra om, det dagspolitiska, säger han.

Men David Väyrynen glömmer inte. För honom är minnet av strejken viktigt, och i högsta grad levande.

– Jag fick frågan för några månader sen om vad som är viktigast med Malmberget och utan att riktigt tänka svarade jag gruvstrejken. Det har betytt mycket för min identitet, som malmbergsbo, som kommunmedborgare, som politiskt intresserad och för mig som skrivande människa.

David Väyrynen berättar att han visade dokumentären om strejken, Kamrater, motståndaren är välorganiserad för andra när han bodde söderut. För att påminna. För att glömskan är farlig. Ove Haarala instämmer.

– Vi har djävulskt med skyldigheter att lära andra. Om man glömmer försvinner människovärdet igen, då har vi ingenting att säga till om alls. Kapitalet går hur långt som helst, arbetskraft kan alltid köpas. Man måste ju lära sig: motståndaren är välorganiserad. Så är det ju, säger Ove Haarala och tar på sig jackan, han ska köra en bekant till sjukhuset.

När han tar adjö sitter David Väyrynen kvar bakom skrivbordet.

– Ja… glömmer vi strejken så är vi utsatta på ett annat sätt. Om det är försämringar i jämlikhet som sker på fem år kan de inte slå ned oss. Men händer det under längre tid, ja då klart det är en annan situation. Tiden gör ju sitt med folk.