Inrikes/Nyheter 09 december, 2019

Strejken som förändrade Sverige

Måndagen den nionde december markerar 50-årsdagen för den vilda gruvstrejken 1969. Flamman reste till Malmfälten och besökte födelse-­­ platsen för en av den svenska historiens viktigaste arbetskonflikter.

”De vet efter 57 dagars strejk att den obrottsliga enhet som präglat hela strejken utgör en styrka som inte går att betvinga.”
Orden är hämtade från Norrskenflammans första­sida, den fjärde februari 1970. Den vilda strejken inom LKAB har precis avslutats och gruvarbetarna i Kiruna, Malmberget och Svappavaara har återgått till sina arbeten.

En skälvning som så småningom skulle lyfta hela locket på den svenska arbetsmarknadspolitiken, den fackliga organiseringen och arbetarnas relation till sina förbund. Strejk efter strejk i hela landet skulle komma att utlysas och mynna ut i att 70-talets lagar som LAS och MBL instiftas till arbetstagarnas fördel.

Arbetsrätten på frammarsch i ett Sverige som fick en allt mer välmående medelklass, medan arbetarklassen fortfarande pressades i effektiviseringens namn.

Allt började med att 35 gruvarbetare lade ifrån sig arbetet den nionde december för femtio år sedan.

Klockan är tre, det är mörkt i Svappavaara. Bakom stängslen till statliga LKAB:s gruva lyser reflexerna på gruvarbetarnas varseloveraller i bilens strålkastarljus. De kommer ut ur manskapshuset, en låg, röd byggnad där omklädningsrummen är belägna.

– Det var där det började, pekar Reino Niemi från sin plats i bilen.

Han vänder bilen och kör hemåt, några minuter därifrån, förbi de ödelagda tvåvåningshusen uppe på Solbacken till hans eget hus på kullen bredvid. Tomten lottades ut av kommunen för dryga 40 år sedan, han hade tur. Från köksbordet glittrar gruvans ljus i eftermiddagsmörkret utanför fönstret.

Reino Niemi är född och uppvuxen här, i Svappavaara. Till gruvan kom han 1966, där både hans far och bror arbetade. Då var han 22 år, nu ska han snart fylla 76.

– När jag började var man välkommen. Så blev det sämre och sämre och till sist var vi inte betraktade som människor längre, utan maskiner. Skulle slå rekord efter rekord och lönen blev sämre.

Särskilt illa ställt var det i Svappavaara, där lönerna var lägre än i gruvan i Kiruna, trots att produktionen var högre. Reino Niemi berättar om hur man i bänkarna där arbetarna satt och rastade slog in spikar med avslagna spikhuvuden. På många håll saknades varmvatten och arbetsmiljön föranledde olyckor och dödsfall. Avsaknad av adekvat utbildning för de anställda i kombination med tidspress och kontroller skapade en stor frustration i leden.

– Vår ingenjör stod uppe på backen på marknivån och spana bak i skuten med en klocka i handen, om någon fikade för länge då hoppade han på cykeln och trampade ned mot gruvan och skällde åt helvete. Vi var övervakade hela tiden. Det var inget roligt.

LKAB blev helstatligt 1957, en förändring som till synes var en förbättring för gruvarbetarna – ett statligt övertagande borde ju innebära förbättring i arbetsvillkoren.

Men under envoyé Arne S. Lundberg, verkställande direktör vid LKAB, importerades strategier för företagsstyrning från USA som präglades av effektivisering på bekostnad av arbetsmiljö.

När jag kom in i verkstaden satt det redan några, så då gjorde jag också det. Klockan sex brukade vi köra ut truckarna. Men det gjorde vi inte, och klockan blev över sex

De 31 teserna infördes, en teknokratisk styrning om total lojalitet mot överordnade, tillsammans med det ökända UMS-systemet för tidseffektivisering och kontroll; Universal Maintenance Standards. Eller Ultra Modernt Slaveri och Utan Mat i Skåpet, som gruvarbetarna själva kallade det.

– När du gick till toaletten skrev de, varenda steg du tog, om du hämtade en mutter. Allt skrevs upp. Det var hemskt irriterande. Jag körde grävmaskin när det kom två gubbar med klocka och anteckningsblock och sa sätt igång och gräv, då satte jag ned skopan och låtsades att det var hårt i berget, riktigt segt, berättar Reino Niemi.

Ackordsystemen innebar att ju bättre de producerade, desto sämre tjänade de.

– Ja, du. Det var helt uppåt väggarna.

Men trots en allt sämre arbetssituation saknades det fackliga stödet. Gruvarbetarförbundet styrdes allt mer centralt från Stockholm och styrelsen hade ingen förståelse eller insyn i arbetet i gruvorna norr om polcirkeln. När förbundsrepresentanter den första helgen i december 1969 åkte ned för förhandlingar med LKAB resulterade det i sänkta ackord.
Det blev gnistan.

På tisdagsmorgonen den nionde december gick Reino Niemis kollega Hugo Olofsson från gång till gång i omklädningsrummet och sa: ”nu pojkar, nu går vi till truckverkstaden genom kulverten och stämplar in, och sedan sätter vi oss.”

– När jag kom in i verkstaden satt det redan några, så då gjorde jag också det. Klockan sex brukade vi köra ut truckarna. Men det gjorde vi inte, och klockan blev över sex.

Reino Niemi blev på så vis en av de 35 arbetare som inledde den vilda strejken i Malmfälten en kall morgon för femtio år sedan. Han sprider ut gamla tidningsklipp på köksbordet och pekar ut männen på bilderna där de satt på verkstadsgolvet.

Förman efter förman kom in till dem och förmanade dem att börja arbeta, men fick vända med svansen mellan benen.
– När vår fackföreningsordförande kom hotade han med lock-out och att gruvan skulle sättas i malpåse. Men ingen brydde sig om stackarn. Jag har inte sett han sen han stängde den dörren bakom sig.

Och ryktet om strejken spred sig bland arbetarna i gruvorna.

– En truckreparatör kom och frågade ”varför har ni inte kört ut truckarna, klockan är över sex?” Efter ett tag strejkade de också. Sen gick bulkverkstaden ut i strejk. Sen mekverkstaden. Så stängde personalen på primärkrossen igen och anslöt sig också, och så var det ingen mer malmkörning. Sen hela Kiruna. Och sen hela Malmberget. Då var man trygg, säger Reino Niemi.

4 800 gruvarbetare lade inom loppet av några dagar ned arbetet och satte sig ned i sympatistrejk. Därefter kom också stora delar av först lokalsamhället, sedan hela landet, att ordna demonstrationer, uttala stöd och samla in pengar. Präster, hustrur, kulturarbetare, institutioner och organisationer ställde sig bakom gruvarbetarna.

Ungefär 6 miljoner samlades in till strejkkassan och utgjorde på så vis ett ekonomiskt underlag för arbetarna som under strejkens 57 dagar gick utan lön. LO:s dåvarande ordförande Arne Geijer tog avstånd från strejken, från Gruvarbetarförbundet kom inte en krona.

– Jag hade nyss köpt en ny Citroen och tänkte att den hämtar de upp. Men han som jag köpte bilen av ringde upp och sa att jag inte behövde betala så länge det var strejk, och samma var det med HSB, många behövde inte betala hyran. Det var inte svårt att strejka. Enigheten var total.

Reino Niemi dricker kaffe i den röda muggen. Han är och har alltid varit kommunist, det råder det inga tvivel om. Han drar upp tröjan och visar överarmen, där har han Che Guevara tatuerad.

Efter 57 år i LKAB:s tjänst gick han i förtidspension 2001. Han säger att han trivts bra efter strejken, i alla år har han varit nöjd med sin arbetsgivare och sitt jobb. Men nu tycker han att tiden är en annan. På frågan om han tror att det skulle kunna hända igen är svaret ett blankt nej.

– Aldrig. Kanske en-två dagars strejk. Men det finns inte sån enighet längre, säger han.

De tre malmkropparna under Svappaavaras gruvor ringlar sig under marken. Fyra mil därifrån finns en av de största fyndigheterna i hela världen; malmkroppen under berget Kiirunavaara, nästan 2 miljarder år gammal, fyra kilometer lång och 80 meter bred. Hur djupt den sträcker sig vet man inte riktigt, men dryga två kilometer. År efter år har man kontinuerligt arbetat sig djupare ned i den stora kroppen i berget. En viss oro över att malmen inte kommer att räcka till har lett till prospekteringar runtom i Norrbotten.

2004 upptäcktes sprickbildningar i marken, sprickor som kommer att påverka vattentillförsel och avloppssystem. Ett omfattande projekt flyttar nu hela centrala Kiruna för att fortsätta kunna bryta malm i den allt djupare gruvan.

På andra håll rasar det på annat vis. I Malmberget växer gropen och stängslet som omgärdar den för varje dag. Här går malmen under jorden i flera ådror, och gruvan är av annan karaktär. Därför rasar det på annat vis och konsekvenserna har lett till att ett helt samhälle ska flyttas. Hus, simhallar och affärer ges plats i nya områden.

Hela bostäder lyfts upp från sina platser där de stått i decennier och skjutsas iväg. En kyrko­gård, som ännu hålls i schack av kommunen vet man ännu inte vad man ska göra av. Där ligger många gruvarbetare begravna.

De boende flyttas till helt nybyggda områden, men där gatorna ges samma namn som de gamla hade. Bara nya platser. Gällivare ska förtätas, och överallt i centrum pågår bygget.

Arbetsmiljö och månads­löner är bra idag. Men man kan inte skriva avtal om solidaritet, och det är den viktigaste frågan. Hur kan sånt som jag upplever försvinna? Det kanske är översatt i nånting annat. Jag tror att det innerst inne finns hos varje människa en naturlig solidaritet. Och när det går till en viss gräns, som det gjorde i strejken, då är man ett flockdjur

Ove Haarala kommer gående mot tågstationen. Han stannar upp vid en bekant innan han hälsar. Dagen är ljus av snö, temperaturen ligger runt femton minus. Inte så farligt, tycker Ove Haarala. Han gillar snön och kylan.

– Det är ingen flytt. Det är en tvångsdeportering, en mänsklig tragedi. Jag vill påstå att många blir sjuka av det, säger han. Själv bodde han i Malmberget i fyrtio år, innan han flyttade in i det hus i närliggande Koskullskulle där han själv föddes på köksgolvet, en vinter 1939.

Hit kom strejken den tolfte december 1969, spridd som en löpeld. Ove Haarala, då 31 år, var lastare och arbetade i den så kallade fronten. Under jord hade man bättre betalt, och slapp UMS-systemet. När han skulle ta ut en maskin på service såg han att alla satt ned där uppe. Tillbaka under jord ropade han till de andra att det strejkades där uppe.

– Ja, då satte sig alla på en gång. Inte för att vi hade dålig lön, utan för solidariteten. Vi kunde inte fortsätta jobba, det var som att det satt i ryggraden. Inget att fundera på. Sen följde 57 dagar och lika många förhandlingsdagar efter det.

Ove Haarala öppnar dörren till Vänsterpartiets lokaler på Postgatan. Medlem i partiet sedan 1969 och fostrad i organisering. Inte av föräldrarna, men år av föreningsarbete, i Demokratisk Ungdom (Ung vänsters dåvarande motsvarighet), idrottsföreningar, som skyddsombud, 40 år i kommunfullmäktige, Gruvfyran – Malmbergets gruvarbetarförbunds lokala klubb – och så småningom kommunalråd. Personalnämnder, otaliga kommittéer och styrelser. Under ett av hans mest hektiska år hade han 400 möten.

– Tack vare strejken och partiet har man varit med om så in i helvete mycket. Tagit med pengar till Wales under strejken 84. De visste ju inte ens var Sverige fanns på kartan och den lilla biografengelska jag kunde funkade ju inte, jag begrep var tredje ord. Men det var i solidaritet man gjorde det.

Ove Haarala började som springschas i LKAB på Malmbergets centralförråd. På den tiden satt lappar uppsatta överallt; ”Bli inte hoppjerka”, undertecknat LO. 1955 började han i gruvskolan, 39 år i sitt liv har han spenderat arbetsdagarna under jord. Bland arbetskamraterna utsågs han ofta till att få uppdrag och förtroende att föra arbetarnas talan.

– Jag hade inte den respekten mot överordnade som gamla gruvisar hade, fast de var stora som hus. De var så nedtryckta av gruvfogdar och arbetsledande personal, men det kände inte jag. Jag var förmodligen dum i huvudet, jag begrep inte den där klasskillnaden. Jag accepterade den inte, säger Ove Haarala.

Och just den uppkäftigheten, som han kallar det själv, skulle komma att ge honom en central roll i strejken. För så småningom påbörjades en organisering i gruvorna, kravlistor formulerades och kommittéer bildades. Ture Rantatalo och Elof Luspa var två framträdande röster bland de nio arbetare som valdes att representera Kirunas avdelning. Svappavaara valde ytterligare tre, och i Malmbergets sporthall skulle nio stycken väljas för den sydligare gruvans räkning.

– De skrek åt mig tills jag hoppade ned från handbollsläktaren på golvet och höll på att bryta foten. Jag tänkte varför skriker de så mycket för? Jag uppfattade inte att det var fråga om nominering från presidiet. Men de hade väl spöat mig om jag inte hoppat ned på golvet. Det var som en glasbubbla. Och snabbt blev det att åka till Kiruna och gå ihop med de andra.

Ove Haarala blev inröstad i Malmbergets strejkkommitté och på så vis del i det som senare skulle komma att benämnas som 27-mannadelegationen under strejken. Den bestod av de lokala strejkkommittéerna, ombudsmän och representanter från facket.

Sporthallen i Kiruna hyrdes och arbetare, anhöriga och intresserade samlades under de stora sammanträdena. Ove Haarala förde som pressombudsman gruvarbetarnas talan i tidningarna.

– Det är det finaste uppdrag jag fått i hela mitt liv. Kommunalråd blaha blaha. Den där underbara spontaniteten, hur de höll på att skrika ihjäl sig i sporthallen. Det var så många proffs med där, man lärde sig oerhört mycket. Inte behövde man en facklig kurs efter det.

LKAB vägrade förhandling om inte arbetet återupptogs, men strejken fortlöpte. På ett av de första mötena mellan 27-mannadelegationen och LKAB satt LO:s andre ordförande Kurt Nordgren tyst under hela mötet tills han efter en och en halv timme begär ordet och vänder sig mot LKAB:s Arne Lundberg.

– ”Du Arne”, sa han, ”á la bonne heure”. Sen var det slut. Och det är den största lärdom jag fått från strejken. Argumenten, de behövs inte. LKAB tittar på dig och undrar hur många du har bakom dig i den här frågan. Om du har någon bak i ryggen, och motståndaren vet det, vad fan ska du argumentera för? Det är hur stark man är, hur många, det går ut på.

Under hela strejken hade reservlagret av malm kunnat brukas, förlusterna för LKAB hade varit stora, men överkomliga. Narvik, där malmen lastades i hamnen för att transporteras, ringde och erbjöd sig att solidaritetsstrejka i mitten på januari. Men budet blev nej. 27-mannadelegationen präglades av slitningar mellan å ena sidan socialdemokrater som ville förhandla och komma överens med fack och arbetsgivare, och å andra sidan kommunister som ville fortsätta strejken.

När en röstning bland gruvarbetarna genomfördes den första februari blev resultatet 1620 för fortsatt strejk och 1552 för att återgå till arbetet. Inom delegation röstade man också och fick tolv mot tolv. Ture Rantatalo hade utslagsröst och det bestämdes att arbetet till slut skulle återupptas.

Efter 57 dagar, den tredje februari, var strejken slutligen över.

– Som jag sa, motståndaren måste veta hur många du har i ryggen. Halva styrkan räcker inte om man ska förhandla. Vi hade nått vägs ände, säger Ove Haarala, som på den tiden röstade för fortsatt strejk, men i dag menar att det nog var bra som det blev.

Lönerna höjdes, månadslön infördes, LKAB gick ur SAF och arbetsmiljön förbättrades, UMS och de 31 teserna togs bort vid sidan av andra åtgärder enligt gruvarbetarnas kravlista.

I Sverige blossade fler och fler strejker upp. Städerskor, skogsarbetare, sömmerskor, hamnarbetare – inom många arbetaryrken blev 70-talet en konflikternas tid. Det skulle så småningom utmynna i en rad reformer, pådrivna av strejker och en stark vänsteropinion. Lagen om styrelserepresentation, Lagen om anställningsskydd, Förtroendemannalagen, Medbestämmandelagen och en ny arbetsmiljölag.

– Det var dåligt med demokratin på många arbetsplatser. Det var nyttigt och bra och en satans läxa. Att Sverige bara vaknade och puffade till, det måste ha pyrt överallt, arbetarklassen i Sverige måste ha varit nedtryckt. I Malmberget var vi inte beroende av MBL, men samhället behövde MBL, säger Ove Haarala och bjuder på kaffe i muggar med Vänsterpartiets tryck på. Utanför fönstret har det blivit mörkt.

Ja, då satte sig alla på en gång. Inte för att vi hade dålig lön, utan för solidariteten. Vi kunde inte fortsätta jobba, det var som att det satt i ryggraden. Inget att fundera på. Sen följde 57 dagar och lika många förhand­lingsdagar efter det

För honom var tiden efter strejken början på ett långt, politiskt engagemang. När han nu ser tillbaka på tiden för femtio år sedan ser han det i kontrast till dagens samhälle, som på många vis är ett annat. Där man i allt lägre utsträckning engagerar sig fackligt och politiskt. Roller som förtroendevald ser Ove Haarala med oro tappa relevans.

– Arbetsmiljö och månadslöner är bra idag. Men man kan inte skriva avtal om solidaritet, och det är den viktigaste frågan. Hur kan sånt som jag upplever försvinna? Det kanske är översatt i nånting annat. Jag tror att det innerst inne finns hos varje människa en naturlig solidaritet. Och när det går till en viss gräns, som det gjorde i strejken, då är man ett flockdjur.

På LKAB i dag finns inga minnesmärken efter strejken. Företaget består i högre grad av arbetskraft från entreprenörer, många börjar och slutar snabbt och företaget har, enligt Ove Haarala, svårt att hitta kompetens. Men samhällena runt gruvorna är fortsatt sammansvetsade med det statliga bolaget. I Kiruna är runt en tredjedel av staden knuten till gruvan, som anställd eller anhörig. Men strejken tycks blekna i det kollektiva minnet.

– Jag har alltid varit stolt för att jobba i LKAB. Alltid. Även om ingenjörerna inte förstår mig alla gånger. Men jag har känt stolthet över att vara gruvarbetare. Inte fan har jag skämts för det. Inte skulle jag vilja haft ett annat jobb heller. Men i dag går jag inte ned i gruvan, skulle aldrig. Jag hör för mycket om osämja, angiveri, skvaller och allt. Det är inte bra.

I den vilda strejken finns ett arv som inte får förloras. Ove Haarala framhåller hur viktigt det är att minnas och ta tillvara på, en skyldighet att föra vidare i släktleden.

– Strejken i malmfälten gjorde nytta både fackligt och arbetsmiljömässigt på andra arbetsplatser. Nu har vi det tunga arbetet att förklara för våra barn och barnbarn vad det innebär. Det får man inte i samhällskunskapen i skolan, men det är en viktig lärdom.

In genom dörren till Vänsterpartiets lokal kommer nuvarande ordförande David Väyrynen i stor mössa. Han är förutom politiskt förtroendevald också poet och gav 2017 ut sin debut Marken, en diktsamling om Malmfälten.

– Jag och Ove, vi har pratat så lite om strejken. Vi har så mycket annat att surra om, det dagspolitiska, säger han.

Men David Väyrynen glömmer inte. För honom är minnet av strejken viktigt, och i högsta grad levande.

– Jag fick frågan för några månader sen om vad som är viktigast med Malmberget och utan att riktigt tänka svarade jag gruvstrejken. Det har betytt mycket för min identitet, som malmbergsbo, som kommunmedborgare, som politiskt intresserad och för mig som skrivande människa.

David Väyrynen berättar att han visade dokumentären om strejken, Kamrater, motståndaren är välorganiserad för andra när han bodde söderut. För att påminna. För att glömskan är farlig. Ove Haarala instämmer.

– Vi har djävulskt med skyldigheter att lära andra. Om man glömmer försvinner människovärdet igen, då har vi ingenting att säga till om alls. Kapitalet går hur långt som helst, arbetskraft kan alltid köpas. Man måste ju lära sig: motståndaren är välorganiserad. Så är det ju, säger Ove Haarala och tar på sig jackan, han ska köra en bekant till sjukhuset.

När han tar adjö sitter David Väyrynen kvar bakom skrivbordet.

– Ja… glömmer vi strejken så är vi utsatta på ett annat sätt. Om det är försämringar i jämlikhet som sker på fem år kan de inte slå ned oss. Men händer det under längre tid, ja då klart det är en annan situation. Tiden gör ju sitt med folk.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)