Utrikes 17 september, 2019

Sudans djupa stat behåller greppet

För första gången på årtionden måste den sudanesiska militären dela makten med de civila som dominerar det suveräna rådet som upprättades den 21 augusti. En övergångsperiod på 39 månader ska leda till en demokratisk konstitution. Men armén behåller de viktigaste ministerposterna i ett utfattigt land som är beroende av stöd från sina allierade i gulfen.

I Khartoum den 3 juni går beväpnade män som agerar på statens uppdrag till attack mot och skingrar de civila som sedan nästan två månader samlats utanför Sudans beväpnade styrkors högkvarter (FAS). Repressionen som leder till att mellan 130 och 150 demonstranter dödas sänder chockvågor genom ett arabiskt Afrika i uppror.

Sedan juni 1989 har Sudan, som ligger i skarven mellan Afrika och Mellanöstern, styrts av en islamistisk grupp som kom till makten i en militärkupp. Medan kontinentens största land drogs med konsekvenserna av kalla kriget slet sudaneserna redan varandra i stycken på grund av djupa kulturella orsaker. Den islamistiska regeringen, ledd av Omar al-Bashir, försökte i flera år att genomföra ett fundamentalistiskt revolutionärt och globalt program som skulle göra slut på det ”religiösa kriget” mellan det huvudsakligen muslimska Nord och det övervägande kristna Syd. Sydsudans strävan efter självstyre hade lett till en långvarig militär konflikt sedan självständigheten uppnåddes 1956.

Denna strategis misslyckande tvingade al-Bashir att acceptera Sydsudans självständighet på 600 000 kvadratkilometer 2011. Sydsudan blev FN:s 193:e medlemsland. Khartoum kunde inte längre räkna med sin stabila allians med Kina eftersom den vilade på oljeproduktionen som nu hade hamnat i händerna på den nya regeringen i Juba. Militärerna begick misstaget att försumma jordbrukssektorn som började falla sönder. Samtidigt försökte de införa en alltmer dogmatisk och raspräglad syn på islam som fram till dess hade utövats på ett tolerant sätt av befolkningen. Det ledde till ännu ett nederlag: uppsvinget för en artificiell arabism i den perifera regionen Darfur utlöste ett inbördeskrig som fortfarande pågår. Till denna spiral av misstag av regeringen i Khartoum fogades den brutala behandlingen av de svarta muslimer som hade stridit på det besegrade Sydsudans sida och som hade tvingats återvända norrut efter kriget. De gjorde uppror vilket i sin tur avslöjade den rasmässiga och sociala dimensionen i de intersudanesiska konflikterna.

2019 hade den islamistiska regimen därför inte längre något annat att erbjuda än anblicken av sina upprepade misslyckanden och den ständigt ökande korruptionen. Det ekonomiska debaclet var droppen som fick bägaren att rinna över och utlöste en direkt konflikt mellan juntan och folket. Efter demonstrationerna 2013, som slogs ned brutalt, dök de oppositionella som kämpat för en liberalisering av regimen och organiserat sig i hemliga illegala sällskap plötsligt upp igen på den politiska scenen 2019 i och med Frihets- och Förändringsdeklarationen (DLC), ledd av Alliansen för Frihet och Förändring (ALC).

Denna demokratiska rörelse lider dock av tre svagheter: den är främst urban, även ute i provinsen; den mobiliserar främst de så kallade awlad al-beled, araber från de centrala provinserna; och den är – utanför det sudanesiska tjänstemannafacket (APS) – djupt splittrad. På andra sidan står det Militära Övergångsrådet (MTC) som i praktiken har styrt landet sedan al-Bashir störtades den 11 april. Häri ligger förklaringen till situationens tvetydighet: är det en militärkupp eller en demokratisk revolution som har ägt rum? Fram till mitten av augusti hade MTC tagit på sig att utöva regeringsmakten utan något mandat från den enorma proteströrelse som hade inletts med demonstrationerna den 19 december 2018.

Till skillnad från tidigare uppror (1964 och 1985) spred sig denna rörelse, som direkt döptes till ”sit-in”, från provinsen och blev snabbt en nationell angelägenhet. Demonstranterna och deras organisationer sammanstrålade i huvudstaden och fick ut över en halv miljon människor på gatorna under flera veckor. Samlingen som utvecklades till ett slags kontinuerlig lägerfest fungerade också som ett permanent politiskt möte där alla gav uttryck för sin solidaritet. Alla deltagare tog hand om barnen – det fanns många –, kvinnorna som hade funnit sin röst var allestädes närvarande, och deltagarna från landet upptäckte huvudstaden. En uppsjö olika slogans angav tonen för en uttryckligen pacifistisk rörelse: ”Silmiya” (”icke-våld”), ”Hurriya” (”Frihet”), ”Thawra” (”Revolution”), ”Dhidd al-haramiya” (”Ner med tjuvarna”), ”Madaniya” (”Makten åt de civila”). Under hela ramadan, i detta muslimska land som styrts av islamister i 30 år, valde demonstranterna fritt att antingen respektera fastan eller inte – i nästan 50-gradig hetta. Affärsidkarna, även de kristna, utspisade massorna med mat och förnödenheter och man turades om att städa upp skräpet. Barnen lekte mellan benen och gevären på soldaterna som umgicks med demonstranterna.

Under 30 års maktinnehav hade en alltmer kringskuren men mäktig grupp islamister byggt upp ett slags parallell stat

Men långt ifrån kamerorna och blickarna misshandlades och dödades samtidigt upprorsmakare. Under 30 års maktinnehav hade en alltmer kringskuren men mäktig grupp islamister byggt upp ett slags parallell stat. De som sköt på demonstranterna var inte soldater i den reguljära armén, som i sin tur gjorde sitt bästa för att skydda dem. De var antingen yrkessoldater från Darfur – den Snabba Insatsstyrkan (RSF) – eller bataljoner ur Nationella Säkerhets- och Underrättelsetjänsten (NISS). Här går det att tala om en ”djup stat”, med hänvisning till uttrycket som myntades i Turkiet på 1990-talet. Upproret i Darfur 2003 underminerade bilden av att det skulle råda någon som helst homogenitet under den radikala islamens flagg och avslöjade en maffiaregim som hade slagit sig in på illegal oljeförsäljning (1999–2011). Sydsudans utbrytning innebar att det sista som återstod av denna regims nationalistiska aura försvann. Den ekonomiska bankrutten 2018 fick de sista resterna av fasaden av legitimitet att rämna. Å andra sidan hade den traditionella sudanesiska statens inre maktcentra ersatts av ett nätverk i händerna på en handfull islamister.

En av paradoxerna i den revolutionära folkfesten i början av 2019 ligger i dess djupa konservatism. Nostalgin för självständighetens befriande entusiasm genomsyrade atmosfären. Människor viftade med flaggor och nynnade på sånger från den tiden. ”Vi hade fel från början”, utropade en demonstrant i maj. ”För övrigt är vi inte araber, utan islamiserade afrikaner; vi måste byta språk till engelska.” Från ockupationen framför FAS högkvarter den 6 april till massakrerna den 3 juni ”hade vi intrycket att Sudan hade kommit tillbaka”, sade en fransk diplomat stationerad i Khartoum till oss. Det var därför som repressionen som utfördes av den ”djupa statens” agenter var så brutalt chockerande.

I utlandet har få förstått denna nostalgiska revolution. Parallellerna med upproren under den arabiska våren kommer snabbt till korta. Rörelsen uppvisade förvisso samma sorts fientlighet mot diktaturen och strävan efter demokrati. Å andra sidan hyste den inga illusioner om politisk islamism som, efter 30 år av maktmissbruk och korruption av en regim som åberopade den ideologin, till och med kunde utlösa våldsamma reaktioner hos demonstranterna.

Revolutionen tvingades också konfronteras med det ”interna koloniala problemet”. Den ansvarige för denna blodiga repression, general Muhammad Hamdan Dagalo, i folkmun kallad ”Hemeti”, kommer från Darfur. Under flera år hade han, som i dag framställer sig som befriare, tjänat som reservhjälp åt araberna i regeringen i Khartoum mot de etniskt främmande hoten i provinserna, först i Syd, fram till secessionen, och sedan i Darfur. Han har samlat veteraner från olika krig i Sahel-regionen under RSF:s flagga: tchadier (hans kusin är stabschef i Tchads armé), nigerer, centralafrikaner, och till och med desertörer från Boko Haram. Över Khartoums gator svävar i dag en doft av utländsk ockupation.

Detta förklarar stödet från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten som är enade i den ”koloniala” repressionen: för båda länderna handlar det om att restaurera en islamisk regim, utan varken det muslimska brödraskapet eller folkligt stöd, stödd på en fattig ”djup stat”, det vill säga stöd utifrån, däribland från deras amerikanska allierade. För Riyadh och Abu Dhabi, som delar samma syn på de politiska och sociala omvälvningarna under våren 2011 är det den perfekta kombinationen: man förstärker en auktoritär institutionell islamisering samtidigt som man omöjliggör att okontrollerade radikala revolutioner uppstår; man garanterar en arabisk dominans över den muslimska världen (vilket bidrar till att marginalisera Turkiet och Iran); och slutligen skapar man monopol på de islamiska finansieringskanalerna, vilket gör att Qatar åsidosätts. På detta sätt bidrar de politiska förändringarna i Sudan, som även stöds av president Abdel Fatah al-Sisi, till att upprätthålla den egyptiska imperialismen över Nildalen. För dessa regimer bidrar förändringarna i Sudan till hoppet om en absolut seger för det islamisk-konservativa lägret som har kämpat för att etablera sin hegemoni sedan 2011. ”Hemeti” har redan skickat soldater till Libyen och Jemen för att strida på Emiratens sida.

På denna komplexa knut har det ”internationella samfundet”, som främst bryr sig om att bevara ”stabiliteten” i Sudan, försökt sätta ett plåster av legitimitet genom att stödja ett första avtal mellan MTC och ALC den 5 juli, och ett andra den 3 augusti. Denna uppgörelse som bekräftades den 17 augusti inleder en 39 månader lång institutionell process som är tänkt att leda fram till en ny konstitution och en civil regim. Ett suveränt råd bestående av fem militärer och sex civila ersatte MTC den 21 augusti. Detta råd, där ”Hemeti” ingår, har gett ekonomen Abdallah Hamdok i uppdrag att bilda en regering. Ett parlament ska upprättas inom 90 dagar. Trots denna historiska överenskommelse återstår dock frågor: vem ska kontrollera militärerna och säkerhetstjänsten? Hur ska man uppnå en varaktig fred i de tre regionerna (Darfur, Blå Nilen, Södra Kordofan) som präglas av väpnade uppror?

USA:s statssekreterare för afrikanska frågor Tibor Nagy förklarar det internationella samfundets tillmötesgående med rädslan för att Sudan ska falla ned i kaos, som Somalia eller Libyen. Men även om de ligger nära geografiskt har dessa två länder bara få saker gemensamt med ett land där det finns en djupt rotad demokratisk tradition. Dessutom är frågan om radikal islamism kopplad till resterna efter diktaturen och inte den revolutionära rörelsen. ”Vårt mål”, förklarar Nagy, vars kunskap om den lokala kontexten verkar ytterst rudimentär, ”är att uppnå en övergång som är acceptabel för det sudanesiska folket, men det är inte vår uppgift att sedan börja tillverka korven.”(1)

Låt oss bortse från den olämpliga slaktmetaforiken och återvända till avtalets strukturella svaghet: den sudanesiska ”djupa staten” behåller kontrollen tack vare dess mäktiga saudiska och emiratiska beskyddare. Sudans opposition har visserligen vunnit konfrontationen med den islamisk-militära diktaturen. Men inför de geopolitiska omvälvningarna i arabvärlden väger en sådan moralisk seger inte särskilt tungt när det kommer till att ”tillverka korv”. En efter en har rörelsens viktigaste aktörer – den väpnade rörelsen i Kordofan, APS – meddelat att de vägrar delta i den framtida nationella regeringen, som alltmer framstår som Saudiarabiens och Förenade Arabemiratens verktyg. Om Sudan har lämnat diktaturen bakom sig har man ännu inte funnit vägen mot en ny stabilitet – en stabilitet som den amerikanska nonchalansen bara gör mer och mer osannolik.

Gérard Prunier är oberoende konsult, medlem i Atlantic Council.
Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.

Fotnot

1. Adrienne Klasa, ”US backs Sudan transition deal for fear of state collapse”, Financial Times, London, 11 juli 2019.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Kyeyune förnekar Oikos-medlemskap: ”Ouppdaterad hemsida”

Malcom Kyeyune deltar på ett seminarium arrangerat av Axess i september 2019. Foto: Flamman.

Malcom Kyeyunes namn plockades bort från Oikos hemsida efter att han delat inlägg som av SKMA och Expo beskrivs som grovt antisemitiska. Själv menar Kyeyune att han lämnat både tankesmedjan och den svenska offentligheten för flera år sedan.

I söndags kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune, grundande medlem till SD-nära tankesmedjan Oikos, spridit antisemitiskt innehåll via X. 

Fram till i måndags stod Kyeyune listad med namn och bild som medlem i tankesmedjans förtroenderåd, den grupp som enligt Oikos hemsida leder den ideologiska och opinionsbildande verksamheten. På hemsidan fanns även uppmaningar om att boka honom som föreläsare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Malcom Kyeyune plockas bort från Oikos hemsida

Till höger: skärmdumpar av tweets som spridits och gillats via Malcom Kyeyunes X-konto. Till höger: Kyeyune och Arvid Hallén samtalar i Almedalen 2019. Foto: Det pekande fingret/Youtube.

I en granskning kunde Flamman visa att en ledande medlem i Oikos har spridit antisemitiska inlägg på X. Nu plockar den SD-kopplade tankesmedjan bort hans namn från sin hemsida.

Under söndagen kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune från tankesmedjan Oikos förtroenderåd spridit antisemitiskt innehåll på plattformen X. 

Bland materialet som spridits finns bland annat tankar om judisk makt, hån mot civila offer för Hamas attack den 7 oktober, och en antisemitisk karikatyr av den borgerliga opinionsbildaren Ivar Arpi, som försetts med en judestjärna med transflaggans färger och en stor näsa som refererar till nidbilder av judar. Morgan Finnsiö, researcher på Expo, beskrev materialet som ”klart antisemitiskt”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes 17 mars, 2024

Medlem i SD-tankesmedja spred grov antisemitism

Malcom Kyeyune och Ivar Arpi samtalar vid Oikos ungdomsutbildning Young Leaders Academy på Skokloster år 2021. Foto: Oikos/Facebook.

Oikos lanserar en rapport om vänsterns antisemitism. Men Malcom Kyeyune från tankesmedjans förtroenderåd sprider själv inlägg där Hamas attack hyllas – och västvärlden framställs som kontrollerad av judar.

Drinkar och mingel utlovas i veckan, när rapporten ”Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina” lanseras med ett panelsamtal i Gamla stan i Stockholm. Bakom står SD-kopplade tankesmedjan Oikos, vars grundare Mattias Karlsson tidigare varit partisekreterare för Sverigedemokraterna. 

Karlsson har tidigare kritiserat vänstern för dess hållning i Israel-Palestina-konflikten. Bland annat har han uppmanat Magdalena Andersson att ta avstånd från det palestinska partiet Fatah.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 16 mars, 2024

Den kollektiva bestraffningens tid

En kvinna gråter efter att en raketattack mot Shaheen-familjen ödelagt ett hus i Rafah i södra Gaza den 24 februari. Foto: Hatem Ali/AP.

Antikens och medeltidens kollektiva bestraffningar anses vanligen barbariska. Men för palestinierna har de länge varit verklighet – och nu är idén på väg tillbaka även hos oss.

Det var ett av de värsta straffen i antikens Grekland. Om någon hade begått ett politiskt mord eller högförräderi kunde medborgarnas församling besluta om en kataskaphē: den skyldiges hus revs och familjen dömdes att gå i exil. Genom detta straff, skriver historikern Walter R. Connor, ville stadsstaten befästa ”den definitiva utfrysningen från samhället av lagbrytaren och hans ättlingar”. 1 Varje ägodel måste förstöras, för att undvika att de säljs eller byts, och det hände till och med att man grävde upp deras förfäders ben för att slänga ut dem ur staden.

I fråga om kollektiv bestraffning var det kinesiska kejsardömet inte sämre. I sekler tillämpade man straffet ”klanavrättning”, det vill säga likvideringen av vissa kriminellas familjer. Hela släktled kunde utraderas, liksom den ingifta familjen och ibland till och med ännu fler. 1402 dödades den lärde Fang Xiaoru tillsammans med hela sin omgivning, från syskonbarnen till elever och vänner – totalt 873 personer.

Sådana straff, som var vanliga under antiken och medeltiden, skulle i dag anses barbariska. Vilar inte den moderna rättsskipningen på principen om individuellt ansvar? Och klassificerar inte folkrätten kollektiva bestraffningar som krigsbrott? Ingen ska behöva straffas för brott den inte har begått: till och med de mest auktoritära regimer erkänner denna princip, åtminstone på pappret.

I Palestina tycks den kollektiva bestraffningens tid dock aldrig ha tagit slut. Sedan årtionden river Israel hus tillhörande palestinier som anklagats för terrorism, och slänger ut deras familjer på gatan, med det enda målet att hämnas, förödmjuka och skrämmas. Det drabbar även invånarna i östra Jerusalem, som kan förlora rätten till sina hus på grund av en närståendes handlingar. Liksom många andra krigförande stater avrättar den israeliska armén också grannar, genom att ödelägga hela hyreshus i syfte att komma åt en misstänkt, och, sedan den 7 oktober, till och med genom att bomba hela städer. Alla invånare i Gaza måste betala för Hamas massakrer.

Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade.

Även i mitt hemland Frankrike kan människor förklaras skyldiga till andras handlingar. Så fort en invandrare begår ett brott höjs röster för att kräva en lag som bestraffar alla utlänningar. Det går inte längre att hålla räkningen på antalet politiker som vill kunna straffa föräldrarna för deras barns missgärningar. Valérie Pécresse från konservativa Republikanerna vill kunna dra in deras barnbidrag, Éric Zemmour från partiet Återerövring (Reconquête) vill vräka dem från deras hem, och Republikanernas ledare Éric Ciotti skicka dem i fängelse. Precis som i USA, där föräldrarna kan hamna bakom galler i några dagar ifall deras barn skolkar för ofta – en metod som aldrig har lett till några resultat, förutom att ytterligare prekarisera redan sårbara familjer.

Idén som tidigare var begränsad till extremhögern har på senare tid också letat sig in i president Emmanuel Macrons läger. ”Vi måste, vid den första lagöverträdelsen, kunna bestraffa familjerna ekonomiskt och enkelt, ett slags minimumkostnad för det första upptåget”, rekommenderade statschefen efter upploppen sommaren 2023. Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade. Solidaritetsministern som fått i uppdrag att förverkliga detta projekt har lovat att skapa allmännyttiga arbeten för ”svaga föräldrar”, ett brottsstraff som åtföljs av hot om fängelse ifall det inte utförs.

Kataskaphēns vänner håller på att upprätta ett nytt socialt kontrakt: längst upp på stegen förtjänar varje framgång individuell belöning, längst ned leder varje misslyckande till kollektiv bestraffning.

Översättning: Jonas Elvander

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Kommentar/Kultur 15 mars, 2024

Judith Butler är filosof och professor i genusvetenskap. Hennes teorier slog igenom med boken ”Gender trouble: Feminism and the subversion of identity” (1990). Foto: Thomas Lohnes/AP.

Hur många människor har boken Genustrubbel att tacka för sitt liv? Judith Butlers betydelse för 2000-talets tänkande går inte att komma runt. Hen hjälpte begrepp som icke-binär och intersektionalitet att slå igenom brett och förklarade hur kön är en teater som vi återskapar varje dag, snarare än ett uttryck för något medfött. För det är jag hen evigt tacksam. Priset hen och andra genusvetare fått betala i form av hat och hot är orimligt. Med sin bistra uppsyn och slarviga pojkfrisyr har hen fått mörkermän som Ron de Santis och Viktor Orbán och vår egen David Eberhard att självantända.

Butler är också jude och en av grundarna till organisationen Jewish voice for peace, som mobiliserat i imponerande skala i de stora amerikanska städerna, där de organiserat ockupationer och demonstrationer mot bombningarna av Gaza, manifestationer som agerat oberoende till de övriga Palestina-demonstrationerna. Själv bytte jag mitt X-namn till Judisk röst för fred, i sympati med en för mig viktig rörelse, där judar markerar sitt avståndstagande från det allt mer besinningslösa våldet från Israels armé och regering, vars åtskillnadspolitik har fått pågå alltför länge.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 15 mars, 2024

”Allt eller inget” blir oftast inget

Protest på Sergels torg i Stockholm i juni 2020 mot polismordet på George Floyd i USA. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Torgen fylls, men det politiska tomrummet till vänster finns kvar. Två nya böcker går till djupet med protesternas och populismens decennium, och frågar sig vad som ska hända efter revolten.

Vi lever i protesternas tid. Fler går ut på gatorna än någonsin tidigare i historien. De globala demonstrationsvågorna har aldrig varit så omfattande som under 10-talet och det fortsätter in i 20-talet. Bara mellan 2011 och 2018 fördubblades de globala protesterna, enligt Global peace index. Upploppen under samma tid ökade med 282 procent.

Den världsomspännande ekonomiska krisen år 2008 är den tydliga startpunkten. Kostnaderna för bankkrascherna sköts över på folket i land efter land, genom åtstramningspaket och stigande levnadskostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 14 mars, 2024

Den kulturella utplåningen av Gaza

En palestinsk pojke svalkar sig inne på badhuset Hamam al-Sammara inför Eidhögtiden i Gaza, 7 augusti 2013. Foto: Wissam Nassar/Xinhua.

Israels krig har förvandlat Gazas rika, tusenåriga kulturarv till ruiner. Palestinska experter rubricerar förstörelsen som kulturellt folkmord.

Sedan Israel påbörjade sina bombningar av Gaza har otaliga skatter ur det palestinska kulturarvet skadats eller förstörts. Som så mycket annat i den belägrade enklaven har ovärderliga och älskade landmärken som tillhör vårt folks historia – arkeologiska platser, tusenåriga religiösa bygglämningar och arkeologiska museer – lagts i ruiner.

Kulturarv är en grundläggande del av en nations identitet och bär på en enorm symbolisk betydelse, som skyddas av otaliga internationella konventioner, avtal och organisationer. Ändå uppvisar Israels förödelse av Gaza, som nu är inne på sin femte månad, en hjärtlös likgiltighet inför områdets rika, tusenåriga historia och dess lämningar – till den grad att det kan röra sig om kulturellt folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ibitsam Mahdi
Frilansjournalist från Gaza
Inrikes/Nyheter 14 mars, 2024

Extremhögern rekryterar på nätet: ”Malande, konstant hjärntvätt”

AFS demonstrerar i Göteborg. Enligt Expos nya rapport har torgmöten blivit en ineffektiv metod för extremhögern. Foto: Adam Ihse/TT.

”En ny våldsam generation högerextremism i tider av kris”, lyder underrubriken på Expos nya årsrapport. Rapporten vittnar om en ytterhöger mitt i ett maktskifte, ett återradikaliserat SD – och en ungdom som tränar för strid.

– När Nordiska motståndsrörelsen satsade på att synas och höras som mest, så kunde de peka på våra årsrapporter och skryta om att ”till och med etablissemanget erkänner att vi går framåt”, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Årets rapport är däremot ingen läsglädje för nazistiska NMR:s medlemmar. Under förra året uppmätte Expo det lägsta antalet aktiviteter i den rasideologiska miljön sedan 2008. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 13 mars, 2024

Fossilföretagen är det verkliga demokratihotet

Greta Thunberg skojar med kamrater på andra sidan gatan. Foto: Christine Olsson/TT.

En aktion utanför riksdagen har satt de borgerliga opinionsskribenterna i spinn. Men Greta Thunbergs aktivism är en självklar del av demokratin.

”Mina byxor blev lite smutsiga”, berättar Greta Thunberg för Aftonbladet efter att ha släpats bort av polis utanför riksdagshuset. De var där för att protestera mot att politikerna inte gör nog för att skydda klimatet. Iklädd palestinasjal (keffiyeh) kritiserade hon ”kortsiktiga ekonomiska intressen” inom det ”dödliga och destruktiva systemet” med ”industrier och företag som förstör planeten” – samt pekade långfinger.

Det tog inte lång tid för den borgerliga pressen att hyperventilera.

”Antidemokratisk klimatkamp”, skrev Mattias Svensson i Svenska Dagbladet: ”Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin.” I Kristianstadsbladet skriver Sofia Nerbrand: ”Då var hon ett protesterande barn, nu är hon en vuxen revolutionär.”

Det vore väl underbart. Att klimatrörelsen har insett att vårt ekonomiska system skadar planeten är knappast något att förvånas över. Kapitalismen har skapat ett enormt välstånd, men vinstintresset leder också till exploatering av arbetare och utarmning av planeten. Det handlar inte om ondska eller girighet – bolagen gör bara vad de är till för. Men just därför kan vi inte lämna frågan upp till dem.

De 20 största fossilföretagen står för en tredjedel av världens utsläpp – och de ofantliga vinsterna har de använt för att stödja fossilvänliga tankesmedjor. Dessa sprider i sin tur rapporter för att motarbeta klimatforskningen, såväl som lögner om att utsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.

Det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll

Detta är det verkliga demokratihotet: att deras vinster går före medborgarnas och planetens väl. Inte konstigt att ungdomen tar till gatorna för att protestera. Precis som de säger har politikerna och hela vuxenvärlden svikit dem.

Men kritik kommer även från socialdemokratiskt håll. På X skriver Uppsalapolitikern Pavlos Cavelier Bizas att Greta Thunberg borde skapa ett eget parti: ”Vore mer konstruktivt att påverka inom ramen för den parlamentariska demokratin i stället för att ständigt ifrågasätta den.”

Den uppmaningen bygger på en tunn förståelse för demokratin, som ett system med politiker som huvudaktörer, och där medborgarnas enda roll är att rösta var fjärde år. Men det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll. Inte skulle han säga samma sak till de strejkande Teslaarbetarna, eller för den delen till oljebolagen.

Sverige var som bäst när partierna lyssnade på gaturörelserna, som när Palme gick i fackeltåg för Vietnam eller hämtade sin ekonomiska politik från LO. Det är synd att dagens socialdemokrater verkar ha glömt denna tradition.

Genom sina spektakulära gatuaktioner bidrar aktivisterna med något som politikerna har misslyckats med, nämligen att sätta klimatfrågan på agendan. Risken att stöta bort opinionen är dessutom överdriven. Visst skulle även jag bli tokig om jag skjutsade två ungar till innebandyn innan jag själv ska in i ett jobbmöte, om jag blev stoppad av fastklistrade aktivister från Återställ våtmarker. Enligt en undersökning är mycket riktigt 81 procent kritiska till deras metoder. Men i samma studie svarar två tredjedelar att de vill återställa våtmarkerna – en fråga som vi knappt hade hört talas om innan deras aktioner. Jag har svårt att tro att de skulle lyckas lika bra med sin opinionsbildning som politiker.

Det blir perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot

Gruppen räddar alltså Sveriges natur utan att själva bli populära. För mig gör detta bara deras bragd starkare.

Jag vill inte tala för Fridays for future, de kanske har en mörkare bild av demokratin än jag. Men jag tolkar dem som en självklar del av det demokratiska systemet.

Inte bara för att civil olydnad – att bryta mot lagen utan våld för en god sak – alltid har varit en självklar del i demokratiska kamper, och att det är karakteristiskt för totalitära samhällen att kväva denna protestform.

Utan även för att det är politikerna de vädjar till. De vill inte avskaffa parlamentarismen, de vill att politikerna gör sitt jobb. Det är högst rimligt att kräva när vi har en klimatminister som för första gången på decennier har sett till att Sverige ökar utsläppen och missar klimatmålen.

Det blir också perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot. De modiga ungdomarna som ihärdigt och uppfinningsrikt engagerar sig i vår tids ödesfråga förtjänar – som jag förklarar i SVT Aktuellt (12/3) – en honnör. De har forskningen på sin sida, och de har moralen på sin sida. Om tiotals år, när vi tittar tillbaka på den här brytningstiden, när allt stod på spel, så kommer vi att se på klimatrörelsen som hjältar.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 13 mars, 2024

Mäns och kvinnors biologiska tidszoner

Allt färre kvinnor anser att ett meningsfullt liv går att kombinera med barn. Foto: Visar Kryeziu/AP.

Medan allt fler kvinnor väljer bort att skaffa barn, blir allt fler män ofrivilligt barnlösa. Det demografiska pusslet blir allt svårare att lägga.

Jag tillhör en grupp kvinnor som får demograferna att svettas när de studerar befolkningsstatistiken. Jag är i trettioårsåldern, har ännu inte avslutat mina doktorandstudier, har inga barn och för närvarande inga planer på att skaffa dem.

Jag tänker sällan på att klockan tickar, men det vet demograferna att den gör. De flesta kvinnor i trettioårsåldern har, liksom jag, tillbringat ett halvt liv med att vara livrädda för att bli gravida. Vi får en chock när vi väl inser hur svårt det egentligen är att bli gravid, och hur tidigt fertiliteten dalar. Kvinnor är som mest fertila mellan 18 och 25. Det låter nästan som ett skämt – kvinnor är som mest fertila när de ännu inte, i samhällets ögon, hunnit bli vuxna.

Borde man skaffa barn? Jag tvivlar på att det finns ett rationellt svar på frågan. Det är en klyscha – som de mammor och pappor jag känner ständigt upprepar – att man blir en annan människa när man skaffar barn. Det borde innebära att den person jag är i dag, och den person jag skulle vara om jag skaffade barn, är alltför olika för att göra jämförelser mellan dem betydelsefulla. Är det rationellt att vilja bli en ny människa, den människa jag skulle vara om jag hade barn? Inte vet jag.

Med jämna mellanrum kommer rapporter om att födelsetalen i många av världens länder minskar. Skräckexemplet är Sydkorea, där det föds mindre än ett barn per kvinna. I Europa är det Italien och Spanien som är värst. Men även i Sverige sjunker födelsetalen. Nu får varje kvinna omkring 1,5 barn, långt under de 2,1 som behövs för att befolkningen inte ska minska utan invandring.

De röster på vänsterkanten som tar den sjunkande fertiliteten på allvar brukar lyfta behovet av bättre välfärd, billigare bostäder och mer jämställdhet. Sociologer har visat att det finns ett positivt samband mellan en stark välfärdsstat, jämställdhet och fertilitet, åtminstone om man jämför rika välutvecklade länder. Förklaringen är enkel: i länder där det är enklare och billigare för kvinnor att kombinera arbete och familjeliv väljer fler kvinnor att skaffa barn.

Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor.

Men nu sjunker fertiliteten även i de jämställda skandinaviska länderna. Och det samband som gäller när man jämför fertilitet mellan länder verkar inte gälla inom länder. I Sverige finns inga tecken på att fortsatt ökad jämställdhet skulle leda till högre fertilitet. Snarare tvärtom. Många kvinnor är helt enkelt upptagna med annat, så pass länge att det är för sent att skaffa barn när de väl känner sig redo.

Det är lätt för oss tjejer att känna avund inför killarna, när vi inser att deras fertilitetsklockor inte tickar på samma sätt som våra. Och skandinavisk jämställdhet till trots är det fortfarande vi som får betala det högsta ekonomiska priset om vi väljer att skaffa familj. Inget land i världen värderar reproduktivt arbete lika högt som lönearbete. Det är och förblir en av feminismens främsta utmaningar.

Samtidigt rymmer befolkningsstatistiken en sorglig berättelse om barnlöshet bland män. Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor. Heterosexuella kvinnor vill helst skaffa barn med män som är minst lika högutbildade som de själva, och som tjänar lika mycket eller mer. I takt med att fler kvinnor än män väljer högre utbildning går ekvationen inte ihop. En stor andel män med låg utbildning och dålig anknytning till arbetsmarknaden förblir ensamma och barnlösa. Till skillnad från mig kan dessa män inte skaffa barn på egen hand, om de skulle vilja. Och dessa killar, till skillnad från de barnlösa tjejerna, får sällan någon samhällelig sympati.