Utrikes

Sudans djupa stat behåller greppet

Människor demonstrerar mot militär­rådet MTC i Khartoum den 18 juli. Foto: Mahmoud Hjaj/AP/TT.

För första gången på årtionden måste den sudanesiska militären dela makten med de civila som dominerar det suveräna rådet som upprättades den 21 augusti. En övergångsperiod på 39 månader ska leda till en demokratisk konstitution. Men armén behåller de viktigaste ministerposterna i ett utfattigt land som är beroende av stöd från sina allierade i gulfen.

Utrikes

I Khartoum den 3 juni går beväpnade män som agerar på statens uppdrag till attack mot och skingrar de civila som sedan nästan två månader samlats utanför Sudans beväpnade styrkors högkvarter (FAS). Repressionen som leder till att mellan 130 och 150 demonstranter dödas sänder chockvågor genom ett arabiskt Afrika i uppror.
Sedan juni 1989 har Sudan, som ligger i skarven mellan Afrika och Mellanöstern, styrts av en islamistisk grupp som kom till makten i en militärkupp. Medan kontinentens största land drogs med konsekvenserna av kalla kriget slet sudaneserna redan varandra i stycken på grund av djupa kulturella orsaker. Den islamistiska regeringen, ledd av Omar al-Bashir, försökte i flera år att genomföra ett fundamentalistiskt revolutionärt och globalt program som skulle göra slut på det ”religiösa kriget” mellan det huvudsakligen muslimska Nord och det övervägande kristna Syd. Sydsudans strävan efter självstyre hade lett till en långvarig militär konflikt sedan självständigheten uppnåddes 1956.

Denna strategis misslyckande tvingade al-Bashir att acceptera Sydsudans självständighet på 600 000 kvadratkilometer 2011. Sydsudan blev FN:s 193:e medlemsland. Khartoum kunde inte längre räkna med sin stabila allians med Kina eftersom den vilade på oljeproduktionen som nu hade hamnat i händerna på den nya regeringen i Juba. Militärerna begick misstaget att försumma jordbrukssektorn som började falla sönder. Samtidigt försökte de införa en alltmer dogmatisk och raspräglad syn på islam som fram till dess hade utövats på ett tolerant sätt av befolkningen. Det ledde till ännu ett nederlag: uppsvinget för en artificiell arabism i den perifera regionen Darfur utlöste ett inbördeskrig som fortfarande pågår. Till denna spiral av misstag av regeringen i Khartoum fogades den brutala behandlingen av de svarta muslimer som hade stridit på det besegrade Sydsudans sida och som hade tvingats återvända norrut efter kriget. De gjorde uppror vilket i sin tur avslöjade den rasmässiga och sociala dimensionen i de intersudanesiska konflikterna.

2019 hade den islamistiska regimen därför inte längre något annat att erbjuda än anblicken av sina upprepade misslyckanden och den ständigt ökande korruptionen. Det ekonomiska debaclet var droppen som fick bägaren att rinna över och utlöste en direkt konflikt mellan juntan och folket. Efter demonstrationerna 2013, som slogs ned brutalt, dök de oppositionella som kämpat för en liberalisering av regimen och organiserat sig i hemliga illegala sällskap plötsligt upp igen på den politiska scenen 2019 i och med Frihets- och Förändringsdeklarationen (DLC), ledd av Alliansen för Frihet och Förändring (ALC).

Denna demokratiska rörelse lider dock av tre svagheter: den är främst urban, även ute i provinsen; den mobiliserar främst de så kallade awlad al-beled, araber från de centrala provinserna; och den är – utanför det sudanesiska tjänstemannafacket (APS) – djupt splittrad. På andra sidan står det Militära Övergångsrådet (MTC) som i praktiken har styrt landet sedan al-Bashir störtades den 11 april. Häri ligger förklaringen till situationens tvetydighet: är det en militärkupp eller en demokratisk revolution som har ägt rum? Fram till mitten av augusti hade MTC tagit på sig att utöva regeringsmakten utan något mandat från den enorma proteströrelse som hade inletts med demonstrationerna den 19 december 2018.

Till skillnad från tidigare uppror (1964 och 1985) spred sig denna rörelse, som direkt döptes till ”sit-in”, från provinsen och blev snabbt en nationell angelägenhet. Demonstranterna och deras organisationer sammanstrålade i huvudstaden och fick ut över en halv miljon människor på gatorna under flera veckor. Samlingen som utvecklades till ett slags kontinuerlig lägerfest fungerade också som ett permanent politiskt möte där alla gav uttryck för sin solidaritet. Alla deltagare tog hand om barnen – det fanns många –, kvinnorna som hade funnit sin röst var allestädes närvarande, och deltagarna från landet upptäckte huvudstaden. En uppsjö olika slogans angav tonen för en uttryckligen pacifistisk rörelse: ”Silmiya” (”icke-våld”), ”Hurriya” (”Frihet”), ”Thawra” (”Revolution”), ”Dhidd al-haramiya” (”Ner med tjuvarna”), ”Madaniya” (”Makten åt de civila”). Under hela ramadan, i detta muslimska land som styrts av islamister i 30 år, valde demonstranterna fritt att antingen respektera fastan eller inte – i nästan 50-gradig hetta. Affärsidkarna, även de kristna, utspisade massorna med mat och förnödenheter och man turades om att städa upp skräpet. Barnen lekte mellan benen och gevären på soldaterna som umgicks med demonstranterna.

Under 30 års maktinnehav hade en alltmer kringskuren men mäktig grupp islamister byggt upp ett slags parallell stat

Men långt ifrån kamerorna och blickarna misshandlades och dödades samtidigt upprorsmakare. Under 30 års maktinnehav hade en alltmer kringskuren men mäktig grupp islamister byggt upp ett slags parallell stat. De som sköt på demonstranterna var inte soldater i den reguljära armén, som i sin tur gjorde sitt bästa för att skydda dem. De var antingen yrkessoldater från Darfur – den Snabba Insatsstyrkan (RSF) – eller bataljoner ur Nationella Säkerhets- och Underrättelsetjänsten (NISS). Här går det att tala om en ”djup stat”, med hänvisning till uttrycket som myntades i Turkiet på 1990-talet. Upproret i Darfur 2003 underminerade bilden av att det skulle råda någon som helst homogenitet under den radikala islamens flagg och avslöjade en maffiaregim som hade slagit sig in på illegal oljeförsäljning (1999–2011). Sydsudans utbrytning innebar att det sista som återstod av denna regims nationalistiska aura försvann. Den ekonomiska bankrutten 2018 fick de sista resterna av fasaden av legitimitet att rämna. Å andra sidan hade den traditionella sudanesiska statens inre maktcentra ersatts av ett nätverk i händerna på en handfull islamister.

En av paradoxerna i den revolutionära folkfesten i början av 2019 ligger i dess djupa konservatism. Nostalgin för självständighetens befriande entusiasm genomsyrade atmosfären. Människor viftade med flaggor och nynnade på sånger från den tiden. ”Vi hade fel från början”, utropade en demonstrant i maj. ”För övrigt är vi inte araber, utan islamiserade afrikaner; vi måste byta språk till engelska.” Från ockupationen framför FAS högkvarter den 6 april till massakrerna den 3 juni ”hade vi intrycket att Sudan hade kommit tillbaka”, sade en fransk diplomat stationerad i Khartoum till oss. Det var därför som repressionen som utfördes av den ”djupa statens” agenter var så brutalt chockerande.

I utlandet har få förstått denna nostalgiska revolution. Parallellerna med upproren under den arabiska våren kommer snabbt till korta. Rörelsen uppvisade förvisso samma sorts fientlighet mot diktaturen och strävan efter demokrati. Å andra sidan hyste den inga illusioner om politisk islamism som, efter 30 år av maktmissbruk och korruption av en regim som åberopade den ideologin, till och med kunde utlösa våldsamma reaktioner hos demonstranterna.
Revolutionen tvingades också konfronteras med det ”interna koloniala problemet”. Den ansvarige för denna blodiga repression, general Muhammad Hamdan Dagalo, i folkmun kallad ”Hemeti”, kommer från Darfur. Under flera år hade han, som i dag framställer sig som befriare, tjänat som reservhjälp åt araberna i regeringen i Khartoum mot de etniskt främmande hoten i provinserna, först i Syd, fram till secessionen, och sedan i Darfur. Han har samlat veteraner från olika krig i Sahel-regionen under RSF:s flagga: tchadier (hans kusin är stabschef i Tchads armé), nigerer, centralafrikaner, och till och med desertörer från Boko Haram. Över Khartoums gator svävar i dag en doft av utländsk ockupation.

Detta förklarar stödet från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten som är enade i den ”koloniala” repressionen: för båda länderna handlar det om att restaurera en islamisk regim, utan varken det muslimska brödraskapet eller folkligt stöd, stödd på en fattig ”djup stat”, det vill säga stöd utifrån, däribland från deras amerikanska allierade. För Riyadh och Abu Dhabi, som delar samma syn på de politiska och sociala omvälvningarna under våren 2011 är det den perfekta kombinationen: man förstärker en auktoritär institutionell islamisering samtidigt som man omöjliggör att okontrollerade radikala revolutioner uppstår; man garanterar en arabisk dominans över den muslimska världen (vilket bidrar till att marginalisera Turkiet och Iran); och slutligen skapar man monopol på de islamiska finansieringskanalerna, vilket gör att Qatar åsidosätts. På detta sätt bidrar de politiska förändringarna i Sudan, som även stöds av president Abdel Fatah al-Sisi, till att upprätthålla den egyptiska imperialismen över Nildalen. För dessa regimer bidrar förändringarna i Sudan till hoppet om en absolut seger för det islamisk-konservativa lägret som har kämpat för att etablera sin hegemoni sedan 2011. ”Hemeti” har redan skickat soldater till Libyen och Jemen för att strida på Emiratens sida.

På denna komplexa knut har det ”internationella samfundet”, som främst bryr sig om att bevara ”stabiliteten” i Sudan, försökt sätta ett plåster av legitimitet genom att stödja ett första avtal mellan MTC och ALC den 5 juli, och ett andra den 3 augusti. Denna uppgörelse som bekräftades den 17 augusti inleder en 39 månader lång institutionell process som är tänkt att leda fram till en ny konstitution och en civil regim. Ett suveränt råd bestående av fem militärer och sex civila ersatte MTC den 21 augusti. Detta råd, där ”Hemeti” ingår, har gett ekonomen Abdallah Hamdok i uppdrag att bilda en regering. Ett parlament ska upprättas inom 90 dagar. Trots denna historiska överenskommelse återstår dock frågor: vem ska kontrollera militärerna och säkerhetstjänsten? Hur ska man uppnå en varaktig fred i de tre regionerna (Darfur, Blå Nilen, Södra Kordofan) som präglas av väpnade uppror?

USA:s statssekreterare för afrikanska frågor Tibor Nagy förklarar det internationella samfundets tillmötesgående med rädslan för att Sudan ska falla ned i kaos, som Somalia eller Libyen. Men även om de ligger nära geografiskt har dessa två länder bara få saker gemensamt med ett land där det finns en djupt rotad demokratisk tradition. Dessutom är frågan om radikal islamism kopplad till resterna efter diktaturen och inte den revolutionära rörelsen. ”Vårt mål”, förklarar Nagy, vars kunskap om den lokala kontexten verkar ytterst rudimentär, ”är att uppnå en övergång som är acceptabel för det sudanesiska folket, men det är inte vår uppgift att sedan börja tillverka korven.”(1)

Låt oss bortse från den olämpliga slaktmetaforiken och återvända till avtalets strukturella svaghet: den sudanesiska ”djupa staten” behåller kontrollen tack vare dess mäktiga saudiska och emiratiska beskyddare. Sudans opposition har visserligen vunnit konfrontationen med den islamisk-militära diktaturen. Men inför de geopolitiska omvälvningarna i arabvärlden väger en sådan moralisk seger inte särskilt tungt när det kommer till att ”tillverka korv”. En efter en har rörelsens viktigaste aktörer – den väpnade rörelsen i Kordofan, APS – meddelat att de vägrar delta i den framtida nationella regeringen, som alltmer framstår som Saudiarabiens och Förenade Arabemiratens verktyg. Om Sudan har lämnat diktaturen bakom sig har man ännu inte funnit vägen mot en ny stabilitet – en stabilitet som den amerikanska nonchalansen bara gör mer och mer osannolik.

 

Gérard Prunier är oberoende konsult, medlem i Atlantic Council.
Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.

 

Fotnot
1. Adrienne Klasa, ”US backs Sudan transition deal for fear of state collapse”, Financial Times, London, 11 juli 2019.

  • Sudan

Utrikes