Gud så skönt att superhjältefilmer tillåter eskapism och inte säger någonting om samtiden, menade Andrev Walden nyligen i en DN-krönika (7/3) som bortsåg från flera års offentlig diskussion om allt från Batman-skurken Banes tillslag mot Wall Street i The Dark Knight Rises till feministiska misshandelstematiken i Jessica Jones och antirasistiska strategier i Black Panther.
Vänsterintellektuella som Slavoj Zizek, Naomi Klein och Laurie Penny har talat om samtidspolitiska tendenser i superhjältefilmer i flera år. Den sistnämnda har i texten ”Vad du kan göra när du inte är hjälte längre” (Bitchdoktrinen, Ordfront) också sökt beskriva vad det faktiskt innebär att dagens vita pojkar genom populärkulturen möter Rey i Star Wars, Furiosa i Mad Max och en kvinnlig Doctor Who. Det betyder helt enkelt samma sak som det har betytt för resten av världen att se alla andra filmer och serier som någonsin gjorts. Det betyder att identifiera sig med människor som inte ser ut som du, talar som du eller har sex på samma sätt som du. Och för resten av befolkningen betyder det att plötsligt kunna andas frisk luft i det kvava rum där samma krafter som har placerat vita män i centrum av varje berättelse, också har legitimerat rasism och sexism.
Hollywood har fattat åt vilket håll det blåser, och intar i kulturkriget positionen ”woke” – ett slanguttryck som syftar på att visa medvetenhet om social rättvisa. Till skillnad från när Penny skrev sin text 2015, tycks kränkta mansaktivister som upplever jämställdhet som mansförtryck i dag vara en icke-fråga för producenter som sneglar mot framtidens marknad.
Men på ett sätt har Andrev Walden rätt – samhällsdiskussionen i dagens superhjältefilmer är antingen så generell att de flesta håller med varandra, eller så poppig att den enkelt kan misstas för eviga troper om klassresor och revanscher och ont mot gott. Den intressanta samhällstendensen finns kanske inte så mycket i vad filmerna söker uttrycka, som i det faktum att de mer radikala filmerna tycks få det starkaste gensvaret.
Allt fler unga amerikaner identifierar sig som antikapitalister, eller till och med socialister. Möjligen är det i ett sådant sammanhang som vi ska förstå en av de mest radikala politiska representationerna från de de senaste årens amerikanska populärkultur: generationen av nya rebeller som reser sig ur den galaktiska underklassen i Star Wars: The Last Jedi. De är medvetandegjorda genom sin erfarenhet av brutala klassklyftor och en expanderande, miljöförstörande vapenindustri. Det är samtidens sociala rörelser som här omsätts i filmintäkter.
Denna inneboende dubbelhet och begränsning är välkänd: hur goda är förutsättningarna för radikal kultur i en superkommersiell genre inom en superkapitalistisk industri?
Samtidigt finns det skäl att vara positiv till att marginalerna flyttas mot både vänster och GAL. Kanske kommer inte publiken att nöja sig med politisk eskapism, utan vända sin uppmärksamhet från det som skildras tematiskt på duken, mot villkoren och maktfördelningen inom exempelvis den industri som producerar filmerna.
För hur många superhjältefilmer har det egentligen gjorts de senaste åren, och hur många av dessa har någonting nytt att säga? Tretton nya har premiär bara i år! Pengarna som fortsätter att kastas på rika, amerikanska nördar, nostalgiskt besatta av sin egen barndom, kan faktiskt användas till något bättre. Även här finns resurser som skulle behöva omfördelas.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
