Kultur

Svart hud, vita kvinnor

Det tog 25 år för The Central Park Five att få upprättelse.

Netflixserien When they see us sätter fingret på konflikten mellan vit feminism och antirasism.

Kultur

I april 1989 våldtas en kvinna brutalt när hon är ute på joggingtur i Central Park i New York. Samma kväll har ett gäng tonåringar från Harlem tagit sig ned till parken för att dra runt och ha kul. Polisen kommer till platsen och griper så många mörkhyade unga män de kan och åker till Harlem för att plocka in ytterligare några. Medan brottsoffret ligger i koma försöker utredarna pussla ihop fallet. Eftersom inga tekniska bevis finns och ingen gripen vill erkänna försöker man få ungdomarna att vittna falskt mot varandra. Manliga poliser förhör pojkarna varav vissa är så unga som 14 år utan att deras föräldrar är närvarande (vilket lagen kräver). Psykisk terror, good cop/bad cop, fysisk misshandel och hot används för att bryta ned de försvarslösa ungdomarna, och till slut lyckas de få fem av dem att ange varandra.
Detta är upptakten till miniserien When they see us som följer pojkarna som på nittiotalet blev kända som The Central Park Five, från domen till fängelset och till sist frigivningen och återupprättelsen. Det är en stilstudie i hur strukturell rasism genomsyrar det amerikanska rättsväsendet på alla nivåer. ­

I sina bästa stunder tangerar Ava Marie DuVernays serie David Simons socialrealistiska klassiker The Wire och Show me a hero. Det faktum att den är baserad på verkliga händelser och att de fem männen har bidragit till manuset skänker dessutom serien en extra emotionell dimension. Men kanske just för att stoffet är så hjärtskärande förlorar DuVernay emellanåt skärpan där Simon förmår förbli iskallt observerande. En av seriens stora förtjänster är dock behandlingen av konflikten mellan antirasism och feminism.

Den kvinnliga distriktsåklagaren är förtvivlad över det sky­höga antalet ouppklarade våld­täktsbrott i New York och lovar att detta inte ska bli ännu ett sådant. Hon refererar systematiskt till ungdomarna som ”djur” – kanske för att hon hatar alla våldtäktsmisstänkta män, men man anar att hon inte hade sagt så om vita pojkar (i de manliga polisernas fall är det mindre gåtfullt: de kallar dem helt enkelt för ”apor”). Till och med den kvinnliga åklagare som formellt åtalar ungdomarna men privat är skeptisk till bevisföringen viker sig för allmänhetens krav på att pojkarna måste straffas. Hon vill ju också ”göra något för (de vita) kvinnorna”. I ett genomrasistiskt land som USA är det enklaste sättet att göra det uppenbarligen att bura in mörkhyade män på lösa eller inga grunder.

När en okänd man träder fram 2002 och erkänner brottet elva år efter domen rentvås till slut pojkarnas namn. Korey Wise, makalöst spelad av Jharrel Jerome, som hade oturen att ha fyllt 16 vid domen, släpps efter elva år i vuxenfängelse där han utsatts för så mycket våld att han valt att tillbringa det mesta av tiden i isoleringscell. Men serien visar också hur svår anpassningen till livet utanför murarna är för dem som en gång dömts i allmänhetens ögon. Det skulle dröja ända till 2014 innan de fem beviljades skadestånd. Dock gjorde premiären av When they see us i våras att de två åklagarna förlorade såväl lektorspositioner som förlagskontrakt och styrelseuppdrag.

  • anitrasism
  • feminism
  • netflix
  • The Central Park Five
  • When they see us

Kultur