Inrikes/Nyheter 26 december, 2020

Svartskallen och superentreprenören

Två framgångsrika kvinnor med invandrarbakgrund har skrivit två väldigt olika böcker om att lyckas i en vit värld.

Både Hur du lyckas i en vit värld av Siduri Poli och Svartskalle – En svensk historia av America Vera- Zavala fångade mitt intresse direkt. Som invandrarkvinna med erfarenhet av att anpassa mig efter en vit majoritetsvärld som fått mig att känna mig som den udda svartskallen i rummet är såna berättelser alltid intressant läsning. Och kanske en tröst. Mitt andra yrke är bibliotekarie. På ett bibliotek där jag arbetade ifrågasattes min kompetens konstant, av både kollegor och besökare. En kollega erkände till och med att hon behandlade mig annorlunda för att jag hade invandrarbakgrund.

Men jag faller direkt i fällan att tror att kvinnornas analyser, tankar och lösningar på ett samhällsproblem som heter strukturell rasism kommer att vara samstämmiga. Både Siduri Poli och America Vera-Zavala har ju invandrarbakgrund och borde vara på samma nivå. Kanske är jag lika enkelspårig och enfaldig som de människor som jag själv mött genom åren som har placerat mig i facket invandrarkvinna.

Redan i presentationen av Siduri Poli och America Vera-Zavala är det tydligt att de rör sig i olika miljöer. Siduri Poli vill lära oss att lyckas i en vit kapitalistisk värld. Men den vita värld som hon kritiserar så hårt är också den värld som hon eftersträvar att bli en del av. Hon delar in vita personer i olika kategorier som hon menar påverkar samhällsutvecklingen negativt. Det kan vara ”team Kumbaya” som är personer som inte ser sig som fördomsfulla eller Rasisterna som skyller allt på invandringen. Samtidigt skriver hon om hur hon dras till en svensk kurskamrat som en magnet. En kvinna som har våning på Söder och bär märkes­kläder som är ”i en annan liga” än hennes. Med fyra svenska kvinnor startar hon sin första innovationsbyrå som förläggs på ”Söder­havets feta lokaler på Drottninggatan”.

Svartskalle – En svensk historia antyder att boken kommer att handla om just en svartskalle som skriver in sig i den svenska historien. America Vera-Zavala döms utifrån sitt utseende och blir kategoriserad som en andra klassens medborgare. Genom att ta tillbaka ordet svartskalle tar hon kontroll över sin egen berättelse. Nu är det svartskallens perspektiv som är i fokus, inte den vites.

Drottninggatan i centrala Stockholm där Siduri Poli har sitt kontor. Foto: Amir Nabizadeh/TT.

Drottninggatan i centrala Stockholm där Siduri Poli har sitt kontor. Foto: Amir Nabizadeh/TT.

Entreprenören Siduri Poli (född 1988) har en bakgrund i tech-branschen. Hon har varit digital affärsrådgivare till några av Sveriges största varumärken och är medgrundare och utvecklingschef på innovationshuset Changers Hub, där hon coachar etablerade entreprenörer och unga förmågor från förorten. Projektet sponsras av Botkyrka kommun och Botkyrka byggen. Målet är att lyfta lokala förebilder och stärka den digitala kompetensen. Siduri Poli har utsetts till ”Framtidens mäktigaste” av TCO, årets supertalang i kategorin Samhällsbyggare av Veckans affärer och Årets superkommunikatör av tidningen Resumé.

Regissören och dramatiken America Vera-­Zavala (född 1976) är radikal politisk aktivist. Hon är en av grundarna till den svenska grenen av den globala rättviserörelsen Attac. Hennes pjäser som tar upp rasism och islamofobi har satt igång hetsiga samhällsdebatter. I pjäsen Svenska hijabis berättade fem unga muslimska kvinnor om sina liv. Den kritiserades för att sprida extremistpropaganda och för att inte ta hedersförtrycket på allvar.

America Vera-Zavalas pjäs Svenska hijabis uppförs på Elverket 2016. Foto: Anders Wiklund / TT

America Vera-Zavalas pjäs Svenska hijabis uppförs på Elverket 2016. Foto: Anders Wiklund / TT

Gemensamt för Siduri Poli och America Vera-­Zavala är den starka viljan att lyckas. De har inte haft de rätta kontakterna som har pushat eller hjälpt dem in i företags – eller kulturvärlden. America Vera- Zavala har engagerat sig politiskt och där funnit sitt nätverk. Siduri Poli hitttade sina likasinnade på Berghs School of Communication.

I diskussionerna om hur de har diskriminerats utifrån sin etniska bakgrund och hur det har drabbat dem som rasifierade kvinnor för de dock resonemangen på olika nivåer. Siduri Poli lägger ansvaret på individen. Det är bara du som kan skapa din egen framgång på den liberala kapitalistiska arbetsmarknaden. Hoppa av gymnasiet och börja på Berghs så blir du framgångsrik. Hon upprepar ordet ”kämpa” gång på gång. Realisten som bara ser risker och inte möjligheter förstår hon sig inte på. I Polis värld ska du vara flexibel och jag blir inte förvånad när hon lovordar gigjobben som en möjlighet för unga kommande generationer. Jag undrar om de som sitter med telefonen i handen dygnet runt utan trygghet håller med henne. I en rapport från 2020 har forskare som är knutna till IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) kommit fram till att det inte finns stöd för teorin att gigekonomin skulle hjälpa minoritetsgrupper att få in en fot på arbetsmarknaden. Siduri Poli råder sina läsare att ”sluta vänta på att en vit hand ska dra dig uppåt för att du ska få göra din grej” och uppmanar dem att starta egna företag. Unga med utländsk bakgrund har en svagare ställning på arbetsmarknaden och en lägre inkomst än unga med svensk bakgrund. Jag ställer mig frågande till om den unge läsaren som Poli vänder sig till har råd att ge chefen fingret för att slänga sig ut i flera års arbetslöshet i den etniskt segregerade svenska arbetsmarknaden. Rent bisarrt blir det när det visar sig att en av de få personer som hon beundrar professionellt, förutom några amerikanska popstjärnor, är prins Daniel.

America Vera-Zavala tar i stället kampen mot rasismen genom att lyfta fram kollektivet och dem som inte har en röst. Hon erkänner att hon måste anpassa sig efter männen med maktpositioner för att få uppdrag. I den politiska värld som hon som är van vid är det inget ovanligt att debattera med sina motståndare, för att sedan skiljas åt som vänner. Men i teatervärlden är du rökt om du kritiserar en pjäs eller regissör: ”Det kan straffa sig, den du kritiserar kan närsomhelst befinna sig i en maktposition som innebär att du inte får jobb. Frilansvillkoren är tuffa, och det gäller att värna alla kontakter, även de du ogillar allra mest.” Efter att boken kommit ut har hon bestämt sig för att sluta göra teater. Hon orkar inte längre tjata på teaterdirektörer för att få sätta upp sina pjäser.

Siduri Poli och America Vera- Zavala är två starka kvinnor som har maktpositioner i samhället och influerar många. Deras drivkrafter är olika. Siduri Polis är pengar. Hon drömmer om att äga en Lamborghini och ett slott i Spanien och klubba i Marbella. Alla kan nå sina drömmar är hennes budskap. America Vera-Zavalas drivkraft är politisk. Hon vill förändra samhället genom politiska beslut och inte genom att lägga skulden på individen. Det som förenar dem är att båda har lyckats trots motgångar och diskriminering – men bara en av dem tycks riktigt nöjd.

Svartskalle: en svensk historia

America Vera-Zavala
Ordfront

Hur du lyckas i en vit värld

Siduri Poli
Forum

Kultur 08 november, 2025

Den bortglömda professorn som löste klimatfrågan

Snart 80-årige professorn emeritus Staffan Laestadius ser ljust på framtiden. Foto: Johan Nilsson/TT.

Nationalekonomen Staffan Laestadius tröttnade på att ingen tog hans klimatplaner på allvar, så i sin nya bok iscensätter han i stället framtiden som hade kunnat bli av. Rasmus Landström imponeras av den tidigare vänsteraktivistens framåtanda.

Få känner till att mellan 2013 och 2021 gav en pensionerad professor i industriell ekonomi ut en sensationell trilogi klimatböcker. Dessa publicerades av små förlag och recenserades knappt, kanske för att de hade torra titlar som Klimatet och välfärden, Klimatet och omställningen och En strimma hopp. Författaren Staffan Laestadius, en gammal vänsteraktivist, insisterade på att omställningen är ett ingenjörs- mer än ett teknikproblem. Det vill säga att det handlade om att implementera tekniken som redan fanns snarare än att uppfinna ny.

Låter det tråkigt? Inte för en sekund. För det Laestadius gjorde var något närmast vidunderligt: likt en kommissarie Clouseau kom han sent till brottsplatsen, ifrågasatte några detaljer – och vips var klimatomställningen löst. Till exempel: medan alla andra talade om grön tillväxt eller nedväxt visade Laestadius att den strukturomvandlingspolitik som präglade svenskt 60-tal kunde tjäna som föredöme för en socialt hållbar omställning. Snarare än att växa eller krympa ekonomin, menade Laestadius, borde vi fokusera på hur staten kan styra arbetskraften från bruna till gröna industrier. Genast kändes diskussionen om tillväxtens vara eller icke-vara överflödig. Laestadius var dessutom lika bekväm med beräkningar på järnvägsinvesteringar som i den marxistiska filosofen Ernst Blochs tankar – likt en utopisk ingenjör. På det stora hela var Laestadius böcker en gåva till det svenska folket: en närmast perfekt manual för en svensk omställning – präglad av stundens allvar och radikal hoppfullhet.
Synd bara att ingen politiker lyssnade på Laestadius.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 november, 2025

Lea Ypi: ”Nationalstaten håller vänstern gisslan”

Lea Ypi är professor i statsvetenskap vid London School of Economics, men har också en bakgrund inom filosofin. Foto: Ada Berg Arbro & Vera von Otter.

I Lea Ypis litteratur får Albaniens turbulenta 1900-talshistoria liv. Genom livsödena framträder ett budskap: vänstern har allt att vinna på att återfinna sina transnationella rötter.

–Varifrån kommer din familj?

Det är moderatorn och kulturjournalisten Rebecca Haimis inledande fråga till den albanska filosofen och författaren Lea Ypi på Kulturhuset i Stockholm. Ett dämpat fnitter sprider sig i rummet. Haimi, och alla som känner till Ypis bakgrund, vet att det som framstår som en enkel fråga i själva verket är mycket komplicerad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 07 november, 2025

Hur jag slutade ängslas och började älska Halloween

Lyssna inte på hatarna, SVT, serien var kul ju. Foto: SVT.

I år firade jag för första gången Halloween ordentligt.

Vi skar en pumpa till en kattlykta under ledning av min pyssliga nioåriga dotter, som även gick på Halloween-kalas, medan min femåriga son var för rädd för att busa i kvarteret. I fjol spökade han i glansrosa prinsessklänning och skrämde absolut ingen.

Över sådana här helger ser man svenska progressiva klaga på högtiden. ”Hur kan man föredra detta kommersiella, amerikanska skit när vi har en så fin högtid som Alla helgon?” Jag vet, för jag har själv sagt det tusen gånger. Men jag har ändrat mig, och barnboksdebatten har fått mig att förstå varför.

Den började när Victor Malm avfärdade genren som en ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd för Konstfackstudenter utan utsikter på den internationella konstmarknaden”. Som exempel tog han Sara Lundbergs böcker, som han menar är vackra för vuxna men tråkiga för barn. Han fick mothugg av Jonas Thente och Rasmus Landström, som båda tyckte att det krävdes större kompetens än att vara småbarnsförälder för att kritisera barnlitteratur.

Och nog borde expertisen ta större plats i debatter, inte minst i vårt populistiska tidevarv. Men i så fall genom att bidra med kunskap, inte tillrättavisningar. I det här fallet framstår den uppfostrande tonen snarare som ett rop på hjälp från en bransch i kris.

Se bara på gnället mot nya SVT-serien Så byggdes Sverige, där Petra Mede, Gert Wingårdh och Mark Isitt viner runt i en tidsmaskin för att berätta om Sveriges arkitekturhistoria.

”Löjeväckande larv när Petra Mede tar publiken för idioter”, skriver DN:s tv-kritiker Johan Croneman. ”Detta är så gränslöst förnedrande. För alla inblandade. För alla som tar del av det. För vår tid. För eftervärlden. För arkitekturen”, skriver arkitekten Pär Eliaeson, redaktör på arkitekturtidskriften Kritik, från tidningens Facebooksida klockan 00:27.

Men behövs det verkligen en fyrtioandra K-special där arkitekturhistoriker går runt bland avskalade pilastrar i Skogskyrkogården? Tro mig, jag har sett alla fyrtioett, men nog finns även plats för något busigare.

Jag inser att det som stör mig med debatten är den tillknäppta strängheten som inte bara är ett kärnvärde i de August-tillvända barnböckerna själva, och i de arga svaren – utan i hela den svenska kulturborgerligheten. Och när jag väl tänkt på det ser jag den överallt.

Se på SVT-serien Svenska designklassiker. Visst älskar jag mycket av det: Bruno Mathssons svävande liggfåtöljer, och hemma har jag faktiskt en Alvar Aalto-stol som jag räddade från återvinningsrummet. Men jag förstår också 80-talets skrikiga motreaktion, hur mycket den än ger mig ögonskabb. Intervjun med Fiona Fitzpatrick och Tommie X, som driver den obstinata designloppisen Magasin de Gauche i Stockholm, är förlösande. Inte minst att de använder ”fult” som beröm med tanke på allt det fina i Sverige är så tråkigt.

Jag känner exakt samma sak när jag sätter mig i en bildad människas lantställe, och vardagsrummet är fullt av karga repfåtöljer i ljust trä – som ger mig träsmak snabbare än en Ingmar Bergman-film. Jag älskar hur folkhemmet lät snygg design ta plats i alla offentliga lokaler, men det finns samtidigt något kargt med den.

De barnböcker jag främst förknippar med den svenska medelklassens olidliga stramhet är systrarna Adbåges böcker, som alla har gråbruna omslag och handlar om gråbruna saker som att en gråbrun tall förstör livet för en gråbrun familj (Furan). Det är som att läsa havregröt utan sylt.

Samtidigt som jag skulle försvara denna karga kulturkanon med vapen i hand, känner jag mig också omåttligt sugen på att hoppa in i Mark Isitts och Gert Wingårdhs baksäte. Att ägna mig åt lite löjeväckande larv också. Måste allt vara så jävla allvarligt?

Så förlåt Gert för att jag i Dagens Nyheter avfärdade din tillbyggnad på Tingshuset i Örnsköldsvik som en ”ögonplåga” och jättelik ”barnbyrå med alla lådor utdragna”. Som om det vore något fel. Jag var där nyligen, och det är en av stadens tjusigaste byggnader.

Så ja, jag kommer fortsätta tända ljus på Skogskyrkogården och minnas mina släktingar som en värdig svensk. Men nu kommer jag också att fira Halloween, så att högtiden även görs begriplig för barn. Och vem vet, kanske är det inte de som behöver lära sig att göra ännu en sak på ett vuxet sätt, i det här fallet att minnas de döda. Det kanske är vi som måste bli bättre på att närma oss världen med barnets nyfikenhet.

Även du, Johan Croneman.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

Kärnkraft eller demokrati – du väljer

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) talar på Nordic-Baltic Nuclear Investment Summit på Grand hotel, en internationell konferens som regeringen bjudit in till om ny kärnkraft, den 7 oktober 2025. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Nu kommer jag skriva något som intuitivt känns märkligt. Men läs noga och försök ta in det: Tidö-gänget håller just nu på att pausa delar av vår demokrati – för att kunna infria löftet om ny kärnkraft.

”Är du galen, så långt har de väl ändå inte gått?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

”Situationen för barn med fler än två föräldrar måste förbättras”

Lovise Brade är ny ordförande för RFSL. Foto: Pressbild.

Lovise Brade är ny ordförande i RFSL. Flamman ställde tre frågor om hbtq-politik inför valåret 2026.

Sverige har i dag den mest konservativa regeringen på decennier. Hur påverkar det livet för landets hbtq-personer?

– Den restriktiva asyl- och migrationspolitiken och nedskärningarna i biståndet är förödande för många. Det ekonomiska läget blir extra tufft för särskilt utsatta grupper och samarbetet med SD oroar oss mycket. Samtidigt har vi lyckats driva igenom en ny könstillhörighetslag under denna mandatperiod. Inför valet vill RFSL se en politik som stärker hbtqi-personers rättigheter och inte gör oss till slagträn i debatten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Nazister återuppväcker Salemmarschen

En person håller upp en lapp med namnet på en person som mördats av nazister, under en tyst manifestation mot Salemmarschen 2010. Foto: Fredrik Persson / Scanpix.

För första gången sedan 2010 vill nynazister marschera genom Salem. Bakom inbjudan står nazistiska Nordfront. Pia Ortiz-Venegas, som var drivande i motdemonstrationerna för tjugo år sedan, överväger nu att åka tillbaka.

Den 6 december planeras en demonstration i Salem kommun utanför Stockholm. Under parollen ”Vi glömmer inte, vi förlåter inte” bjuds deltagarna in för att hedra vad man beskriver som ”svenskar som fallit offer för mångkulturen”.

Salemmarschen arrangerades årligen mellan 2000 och 2010, för att minnas den mördade skinnskallen Daniel Wretström. Bland de grupper som deltog fanns bland annat Nationaldemokraterna, Nordiska motståndsrörelsen och Info 14. Som mest samlade marschen runt 2 000-3 000 personer, men deltagarantalet sjönk under 00-talet innan marschen slutligen lades ned.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Fatemeh Khavari om återvandring: ”Absurt”

Fatemeh Khavari kom till Sverige som 15-åring och blev ansiktet utåt för organisationen Ung i Sverige, som samlade nyanlända flyktingungdomar. Foto: Tim Aro / TT.

Regeringens pilotprojekt för återvandring till Afghanistan ska nå papperslösa via ”betrodda mellanhänder” i föreningslivet. Men för författaren och människorättsaktivisten Fatemeh Khavari, som själv kom till Sverige som tonåring, väcker upplägget vrede. ”De har rotat sig här. Det är inte information de saknar, det är trygghet”, säger hon till Flamman.

När regeringen i september lanserade sitt pilotprojekt för att få 200 afghanska flyktingar i Sverige att återvända till sitt hemland, var civilsamhället en central del av planen.

I projektplanen, som Flamman tagit del av, framgår att stiftelsen Seefar Foundation ska ta ”diskret kontakt med betrodda mellanhänder” – föreningar, nätverk och personer med koppling till den afghanska diasporan – för att nå dem som annars undviker myndighetskontakter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 06 november, 2025

De demonstrerar mot grymheterna i Sudan: ”Folkmord”

Foto: Hussein Malla/AP / Privat.

På lördag arrangeras en demonstration i Stockholm mot krigsbrotten i Sudan. Flamman talade med en av initiativtagarna.

Adam Buchara är till vardags elektroingenjör, men är även ordförande för Darfur Association in Sweden – samt en av initiativtagarna till en demonstration i Stockholm för att uppmärksamma den senaste veckans massaker på civila i staden Al-Fashir i Darfur, Sudan.

Rykten går att blodigheterna, med tusentals mördade, lemlästade och våldtagna, är synliga från rymden. Enligt forskare som uttalat sig i The Telegraph kan hastigheten i mördandet endast jämföras med folkmordet i Rwanda 1994, då runt en halv miljon människor dödades under drygt tre månader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 06 november, 2025

Uruguay sade nej till att straffa barn – nu måste Sverige göra detsamma

Sis-hemmet i Tysslinge, som är till för pojkar med med psykosocial problematik och kriminell bakgrund, har fått ett nytt skalskydd. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Jag var med i den unga sociala rörelse i Uruguay som 2014 satte stopp för att sänka straffåldern till 16. När den svenska regeringen överväger att sätta 13-åringar i fängelse behövs samma motkraft: organisering som tar människors oro över kriminalitet på allvar.

Klockan var runt 20.30, och jag befann mig i kampanjens högkvarter för Nej till sänkningen av straffåldern, i en liten hörnlokal i centrala Montevideo. Tystnadsplikten hade hävts och vi stod tätt samlade framför en tv medan de första prognoserna rullade in: vi hade förlorat. Min frisyr, prydd med en kolibri fastbunden i håret (kampanjens logga) var vid det laget i oordning, och jag började gråta okontrollerat.

En timme senare stod vi framför pressbordet, höll varandras händer och försökte hålla tillbaka lyckan inför kamerorna, medan representanterna sade:

”Tydligen är vi apatiska, opolitiska, ointresserade av allt utom nuet. Och ändå var det till största delen vi unga som lyckades resa upp denna fana från marken och kämpa tills den blev en gemensam sak för oss alla.”

Det hade varit nära, men Nej till sänkningen av straffmyndighetsåldern hade segrat. Gatan förvandlades till ett dansgolv som varade långt in på natten.

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga.

Det är inte min avsikt att jämföra det uruguayanska och det svenska rättssystemet. Men som dotter till en uruguayansk politisk flykting i Sverige växte jag upp med Sverige som föredöme gällande mänskliga rättigheter. Det är med chock jag ser hur kriminalvården håller på att utforma fängelser till 13-åringar på uppdrag av regeringen. För i Uruguay sade vi redan för mer än tio år sedan nej till att sänka straffmyndighetsåldern, och sedan dess har frågan aldrig åter lagts på bordet.

Det var år 2012 när kommissionen Para vivir en paz (”För att leva i fred”) samlade in 350 000 underskrifter för att sänka straffmyndighetsåldern för grova brott i Uruguay, från 18 till 16 år. Folkomröstningen planerades till 2014, samtidigt som de nationella valen. För de politiska analytikerna var slaget redan förlorat, undersökningarna visade att 65 procent tänkte rösta ja.

I ett politiskt klimat där kriminaliteten dominerade samtalen framstod förslaget som ett konkret svar på samhällets problem. När vi började delta i paneldebatter och knacka dörr fick vi ofta höra samma fråga:

”Och om en minderårig skulle döda en familjemedlem till dig då?”

När opinionen inte svängde efter nästan två års kampanjande blev det tydligt att det inte räckte att bygga en bred koalition av organisationer, även den andra sidan behövde övertygas. Kvällarna i kulturhuset Casa Bertolt Brecht var långa och konfliktfyllda. För att förändra opinionen behövde vi lämna vår komfortzon, tala om otryggheten och kriminaliteten som verkliga problem och söka verkliga lösningar.

En verktygslåda skapades för att möta argumenten från oppositionen. Tre huvudargument utvecklades och testades genom fokusgruppsstudier.

I dessa studier upptäcktes det att personer som till en början stödde förslaget ändrade uppfattning när de konfronterades med argumenten baserade på fakta och som samtidigt direkt adresserade problemet med kriminalitet.

Läs mer

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga. Det är ett sätt att rikta blicken bort från klassklyftor, segregation och ett samhälle som svikit. I stället för att acceptera högerns berättelse om den apatiska och kriminella ungdomen visade kampanjen något annat: en generation som organiserade sig, krävde sin plats och vägrade låta sig demoniseras. När unga själva tog ordet blev det tydligt att problemet aldrig handlat om dem, utan om ett samhälle som hellre fängslar barn än tar ansvar för framtiden.

Även i Sverige måste de förenklade lösningarna bemötas med kunskap och deltagande. Alternativet är en generation som växer upp i mörker.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 06 november, 2025

Ungdomsförbunden växer – LUF och SSU vinnare

Allt fler unga blir medlemmar i riksdagspartiernas ungdomsförbund. Genrebild. Foto: Fredrik Persson/TT.

Allt fler unga engagerar sig i partipolitiken. Bland riksdagspartiernas ungdomsförbund är det bara Ung Vänster som backar – medan LUF mer än fördubblar sitt medlemsantal. Både de och SSU märker av en motreaktion på den konservativa vågen bland unga.

Nästan samtliga av Sveriges ungdomsförbund växer. Det visar färska siffror från MUCF, som nyligen fick in ansökningarna om bidrag för nästa års verksamhet.

Allra bäst går det för Liberala ungdomsförbundet, som har växt från 1 800 till 3 900 medlemmar på ett år. Majoriteten av förbundets medlemmar är i högstadie- och gymnasieålder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)