Skandinavisk noir är fortsatt het i den anglosaxiska världen. Var och varannan tv-deckare har natriumlampor i novemberdis och snutar med magsår och taskiga relationer. De bästa exemplen har inte bara lånat en estetisk yta utan även genrens intresse för samhällsfrågor. När Sjöwall/Wahlöö mer eller mindre skapade skandinavisk noir med romanserien om Martin Beck var deras syfte att med deckarmysteriet som utgångspunkt undersöka det socialdemokratiska folkhemmets sprickor.
Henning Mankell har kallats skandinavisk noirs fader. Själv erkände han alltid sin skuld till Sjöwall/Wahlöö, och i deras efterföljd använde den gamle maoisten böckerna om Ystadkommisarien Kurt Wallander för att diskutera rasism och imperialism i ett allt mer krackelerande folkhem. Antagligen beror en del av den engelskspråkiga världens fascination inför genren just på belysningen av de skandinaviska välfärdsstaternas skuggsida. När sir Kenneth Branagh 2008 tog sig an rollen som Wallander stod de klargula rapsfälten och den blåa Österlenshimlen i bjärt kontrast både till kommissariens känsloliv och sanningarna polisutredningarna avslöjade om det svenska samhället.
Antagligen beror en del av den engelskspråkiga världens fascination inför genren just på belysningen av de skandinaviska välfärdsstaternas skuggsida
När produktionsbolaget Yellow Bird tolv år senare gör en sorts prequel i form av Netflixserien Young Wallander är det uppenbart att Sverige inte längre förknippas med Bullerbyidyll. Handlingen har flyttats från Ystad till Malmö, en stad där seriens första replik förklarar för oss att sprängningar förekommer ”på en nivå som motsvarar en stat i krig”. I ett Rosengård som aldrig existerat (serien är inspelad i Vilnius) blir en blond tonårskille från en medelklassfamilj brutalt mördad med en svensk flagga målad i ansiktet. Den unge Wallander blir i egenskap av den enda polisen i hela Rosengård rekryterad till utredningen. Är det den organiserade brottsligheten som ligger bakom eller försöker någon elda på rasmotsättningarna i staden?
Så mycket påeldande krävs kanske inte. Malmö framställs som en stad på gränsen till krig. Nazister ställs mot snälla men naiva flyktinggömmare som finansieras av storkapitalet. Någon manusförfattare tycks ha läst Björn af Kleens Jorden de ärvde (2009, Weyler) och en förvånansvärt stor del av intrigen kretsar kring ett fideikommiss, en märklig feodal kvarleva som antagligen är okänd även för många svenskar.
Det blir aldrig särskilt bra, även om Adam Pålsson gör en hygglig insats i titelrollen. Däremot är det intressant att som svensk få en inblick i hur den så kallade Sverigebilden förändrats sedan 2008.