Först ska vi självklart instämma i att Iran är en brutal teokratisk regim. Inte tu tal om saken. Den är nästan lika vidrig som en av sina grannar Saudiarabien, ett land vi kommer tillbaka till. Jag tycker Olsson och Keshavarzi gör ett fint jobb att karakterisera Iran, särskilt dess inre repression. Därefter går de över till att måla med en väldigt bred pensel, nämligen genom att hävda att Irans regim är imperialistisk till sin natur. Skälen som tas upp är att regimen förtrycker sina minoriteter samt ”söker också utöka sitt inflytande i Mellanöstern”.
Mellan inflytande i regionen och imperialism sätts på något sätt ett likhetstecken.
Så vitt jag vet ockuperar inte Iran något land, eller vill det. Såvitt jag vet så ville Iran inte utveckla kärnvapen och skrev också under ett avtal om det 2015. Ett avtal Iran hedrade trots att USA drog sig ur det. Iran måste vara första land som vill skapa ett imperium utan kärnvapen. Det finns bara en nation med kärnvapen i den regionen, utöver Pakistan och Indien: Israel. Enligt ett läckt mejl av den tidigare amerikanske utrikesministern Colin Powell har ”Israel 200 kärnvapen, alla riktade mot Iran.”
Iran kan ha drömmar om imperialism, inget annat. Att Iran har tre stora fiender, Saudiarabien, Israel och USA, är välkänt. Saudiarabien hade 2019 61,9 miljarder dollar i militärbudget, Israel spenderade 20,5 och USA 731,8 miljarder. Vad spenderade Iran? 12,6 miljarder dollar. Ungefär som Nederländerna eller Polen, med andra ord.
Att Iran gör motstånd i regionen är välkänt. Att kalla det för imperialism är dock inte att kalla en spade för en spade. Att Saudiarabien (USA:s allierade) vill skapa fler lydstater, inte bara Bahrain, nu också genom ett brutalt krig mot Jemen är ett exempel på imperialism.
Vi ska helhjärtat kritisera Iran för vad det är – en brutalt teokratisk regim. Vi bör däremot aldrig bli hyperboliska, det är något som de sanna imperialistiska makterna tjänar på. Insändarens författare får gärna visa hur en av de minsta militärmakterna i Mellanöstern söker skapa ett imperium. Med andra ord: stopp och belägg, belägg med fakta.
Davita och Ebba på invigningen av Stockholm Pride 2024. Foto: Oscar Olsson/TT.
En utredning visar på systematiska brister i rättssäkerheten när Migrationsverkret utreder asyl. Myndigheten bedömer olika i olika delar av landet – och kritiseras för sin behandling av hbtq-personer och religiösa konvertiter.
– Det finns inget jag kunde ha sagt annorlunda. Ett beslut var redan taget för mig innan jag gick in i domstolen. Jag är maktlös, som asylsökande tillhör jag bottenskiktet, säger Davita, 35, till SVT.
Hon är lesbisk, gift med sin svenska fru Ebba, och ska utvisas till ett Uganda som straffar homosexualitet med döden. Trots det har hon fått sin asylansökan nekad, då hon inte lämnat en ”tillräckligt samlad och detaljerad berättelse” som bevis på sin läggning eller förföljelse.
Migrationsverket har länge kritiserats för sin hantering av både hbtq-flyktingars och religiösa konvertiters asylärenden, med fokus på ”inre processer” där personen utförligt ska beskriva hur de kommit till insikt om sin identitet. I stället för att utgå från mer konkreta erfarenheter i bedömningen av skyddsbehov ställs höga krav på att visa känslor och resonera personligt om sin läggning, sitt kön eller sin tro.
Aino Gröndahl (bilder), asylrättsjurist på RFSL, ligger bakom flera omfattande rättsutredningar i ämnet.
– ”Trovärdighetsbedömningarna” strider mot både svensk och internationell rätt. De baseras på stereotypa föreställningar om hur hbtq-personers liv förväntas vara, vilket leder till att personer med rätt till skydd inte får det om de inte kan beskriva de här förväntade livserfarenheterna.
Hennes rapporter hänvisas till i ”Många öar små”, Statskontorets nya granskning av rättssäkerheten hos Migrationsverket. Rapporten är den senaste i sitt slag sedan 2014.
– Vårt material pekar mot att enhetligheten brister i bedömningen av asylärenden. Det är tydliga skillnader mellan regionerna, säger Martin Johansson, utredare på Statskontoret, till Flamman.
– Den interna rättsliga styrningen har minskat, vilket ger större utrymme åt handläggare och beslutsfattare att utreda olika i olika delar av landet. Det saknas en systematisk nationell uppföljning av den rättsliga kvaliteten.
Enligt utredningen har myndighetsledningen prioriterat andra saker än rättssäkerhet sedan 2015.
– Man har fokuserat på handläggningstider, och det har att göra med att myndigheten efter 2015 fått mycket kritik för att de varit långa, förklarar Martin Johansson.
Carl Bexelius (bilden), rättschef på Migrationsverket, säger till Flamman att han tagit del av kritiken.
– Att kedjan mellan generaldirektören och verksamheten är bruten, det som beskrivningen ”många öar små” pekar på, är allvarligt. Vi måste göra den centrala uppföljningen mer robust.
Aino Gröndahl är lättad över att man belyser frågan, men uttrycker också viss besvikelse.
– Det var bra att man gavs uppdraget att utreda det här, men synd att fokuset blev så snävt. De har inte tittat på andra aspekter av bedömningarna än enhetlighet, som ifall de över huvud taget är lagliga.
Den så kallade DSSH-modellen – som står för difference, stigma, shame, harm – har använts för att bedöma ”trovärdigheten” i fall som Davitas sedan 2012, och lyfts i Statskontorets utredning. Man menar att modellen från början var menad som ett stöd för handläggare, men att den i dag används mer som en checklista.
– De ärendena är särskilt svåra att bedöma i. Det kräver att man har viss utbildning och erfarenhet för att kunna göra det på ett bra och enhetligt sätt. Det vi sett är att ledningen inte ställer tydliga krav på handläggande enheter att använda de verktyg man har, säger Martin Johansson.
– Vi måste hela tiden utveckla våra arbetssätt. Vi har uppdaterat både utbildningar och interna rutiner från att komma bort från den här sortens tillämpning, säger Carl Bexelius, som också vill betona att modellen infördes efter kritik mot det tidigare arbetssättet.
Statskontoret föreslår inte någon extern tillsyn för att åtgärda bristerna, utan vill hellre se att Migrationsverket stärker sina interna rutiner. Aino Gröndahl är tveksam.
– Vi har gett de här rapporterna till Migrationsverket sedan 2020, och de har aldrig sagt emot oss, utan alltid välkomnat våra granskningar. Så sent som i år satt vi i ett möte med en biträdande rättschef som verkade chockad över hur det såg ut. Det finns uppenbarligen en okunskap om hur handläggarna och beslutsfattarna faktiskt gör bedömningen, och jag har svårt att se varför man inte skulle ha extern tillsyn, när den interna hittills inte lyckats.
I tio år har Paris strävat efter att bli en ”15-minutersstad” – där allt viktigt finns inom en promenad eller cykeltur. Nu har antalet bilresor minskat med 40 procent, och fler resor görs med cykel än med bil. I Sverige har ännu ingen vågat prova.
Rue de Rivoli är en Paris mest klassiska affärsgator. Den byggdes på order av Napoleon år 1804, och hyllades av författaren Victor Hugo: ”Detta gamla Paris är inget annat än en evig gata/som sträcker sig, lika elegant och vacker som jag,/som säger Rivoli, Rivoli, Rivoli!”
Den kantas än i dag av butiker och på dess ena sida ligger Louvren. Det är lätt att hitta bilder på enorma trafikköer längs gatan, men så såg det ut förr. I dag är bilden en annan. Bilarna har en enkelriktad fil på gatan utan större trängsel. Cyklarna har en fil i vardera riktningen och många går längs de breda trottoarerna.
Några hundra meter bort flyter floden Seine fram. Längs stranden gick tidigare en hårt trafikerad genomfartsled. Nu vilar lugnet här. Bilarna är borta: cyklister, fotgängare och en och annan joggare har tagit över.
Det här är två spektakulära exempel på en mycket större förändring som genomförts i Paris under en tioårsperiod. Hela trafiksystemet har omvandlats. Mer än tusen kilometer nya cykelbanor har byggts. En stor del av gatuparkeringarna har tagits bort. Bilfria zoner har införts vid skolor. Den senaste förändringen är att parkeringsavgifterna beror på biltyp efter en folkomröstning om frågan. Att parkera en stor bil i centrala Paris kostar numera 200 kronor i timmen.
Promenadstad. Delar av Paris innerstad har anpassats efter cykel och gång, med resultatet att allt färre kör bil. Foto: Thibault Camus/AP.
Förändringarna avtrafikplaneringen har kombinerats med en målmedveten satsning på att flytta all service som behövs i vardagen närmare invånarna. Det mesta man behöver ska finnas inom en femton minuters cykeltur eller promenad.
Resultaten är spektakulära. Den senaste mätningen visar att antalet bilresor minskat med 40 procent på tio år. Numera görs de flesta resor till fots, och kollektivtrafiken kommer på andra plats. 11,3 procent av resorna görs med cykel, medan 4,3 procent fortfarande görs med bil. Även cykeln har alltså åkt om bilen, inte bara i innerstaden utan även i närförorterna.
Inte alla är lika förtrollade av 15-minutersstaden. Mark Harper, konservativ transportminister i den förra brittiska regeringen, beskrev konceptet som ett ”lömskt” försök från Labour att ”inskränka friheten att röra sig från punkt A till punkt B på det sätt man vill”. Landets energiminister påstod å sin sida att lokala myndigheter skulle få möjlighet att ”diktera för folk att de måste nyttja tjänster inom 15 minuters avstånd från hemmet”.
Rishi Sunak, premiärminister vid tillfället, beskrev 15-minutersstaden som ett ”obarmhärtigt angrepp” på människor vars möjligheter att ta sig till jobb, skola och butik hänger på bilen.
Carlos Moreno, den forskare som lett arbetet med Paris borgmästare Anne Hidalgo, menar tvärtom att det är bilismen som försvårar människors liv. Han har sammanfattat erfarenheterna från sitt arbete i boken The 15-minute city: A solution to saving our time & our planet.
Moreno beskriver hur stadsplaneringen under 1900-talet förändrades dramatiskt för att anpassas till massbilismens möjligheter. Bostäder, handel och arbetsplatser kunde samlas i olika delar av städerna – som bands samman av stora bilvägar. Städerna omvandlades för att ”förbättra rörligheten och tillgängligheten”.
Moreno pekar på de negativa aspekterna av denna utveckling. Många av människors naturliga mötesplatser försvinner. De växande avstånden gör att den ”användbara tiden” för människorna minskar. Mycket tid går åt till förflyttningar i tät stadstrafik mellan bostad, jobb, skola och fritidsaktiviteter.
Påhoppad. Den fransk-colombianska urbanforskaren Carlos Moreno har fått dödshot för sin vision om 15-minutersstaden. Foto: Miguel Medina/AFP/TT.
”Vi måste ställa oss den grundläggande frågan varför vi gör våra dagliga resor och gå från en framtvingad mobilitiet, även om den sker med cykel, till en vald mobilitet”, skriver Moreno, som samtidigt förkastar de konservativa farhågorna:
”Jag ligger inte i krig med bilarna”, meddelade han förra året.
Under senare år har klimatomställningen lagts till som ett tungt argument för att ändra stadsplaneringen för att minska behoven av resor.
Ett av de stora hindren för en omställning av transportsektorn är Trafikverkets sätt att räkna på samhällsekonomisk nytta.
Ett viktigt första steg i forskarnas arbete var att kartlägga tillgången på service i olika stadsdelar. Det gjordes systematiska genomgångar av tillgången på bostäder, jobb, butiker, vård och omsorg, skolor och nöjen. Att fylla luckor har varit en viktig del av den förändrade planeringen. Bland annat har det byggts bostäder med lägre hyror i tjusigare områden som Îlot Saint-Germain i sjunde arrondissementet, bland annat genom att omvandla befintliga byggnader, något som inledningsvis mötte motstånd hos stadens rikare invånare. En annan utgångspunkt har varit att skapa naturliga mötesplatser, exempelvis genom att använda skolor och skolgårdar även utanför skoltid.
Boken visar också att demokratin i stadsplaneringen är en viktig del av konceptet. Inom ramen för Embellier mon quartier (Försköna mitt grannskap) får invånarna föreslå förbättringar och tycka till om förändringar genom grannskapskommittéer och samrådsmöten. Det finns också en särskild budget för att genomföra medborgarförslagen.
Boken visar också att den metod som använts i Paris går att använda i städer och samhällen i alla storlekar. Stora städer som Melbourne, Milano och Portland har gjort förändringar som påminner om dem i Paris. Men det finns också exempel på småstäder och till och med byar på Shetlandsöarna som tagit till sig den grundläggande idén att flytta servicen närmare människorna för att minska behovet av resor.
Men i Sverige har idéerna aldrig prövats.
– Många kommuner har tydliga ambitioner att jobba för en mer hållbar mobilitet, exempelvis Stockholm, Örebro och Lund. Men de har inte på samma sätt som Paris eller en del städer i Nederländerna och Belgien tagit fram ett helhetskoncept för samhällsplaneringen, säger professor Karolina Isaksson (bilden), som arbetar vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI).
– I Paris har man genomfört förändringar i stor skala. Det finns städer i Sverige som gör delar av detta, men det är mer fragmentariskt och försiktigt, säger Joanna Dickinson (bilden), vid IVL Svenska Miljöinstitutet.
En skillnad är att satsningar i Sverige begränsar sig till stadskärnan.
– Det kan finnas högt ställda ambitioner i städers centrala delar. I Stockholm finns trängselskatten, en genomtänkt parkeringspolitik, nya cykelstråk, satsningar på trygghet och framkomlighet för gångtrafikanter och en i grunden välfungerande kollektivtrafik. Men tittar man en bit utanför innerstaden så är det fortsatt enklast att använda bil. Då kanske man inte kommer så långt, för trafiken utanför centrum ska ofta in till stadskärnan, konstaterar Karolina Isaksson.
Den kommunala och statliga planeringen kan också dra åt olika håll.
– Ett exempel är Huddinge kommun som har tydliga ambitioner för hållbart resande, men har svårt att klara målen genom att Förbifart Stockholm dras genom kommunen, säger Joanna Dickinson.
Det finns också en detalj i beräkningen av den samhällsekonomiska nyttan av investeringar i olika trafikslag som har stor betydelse för vägvalen i trafikplaneringen.
– Ett av de stora hindren för en omställning av transportsektorn är Trafikverkets sätt att räkna på samhällsekonomisk nytta. Tidsvinster med bil värderas betydligt högre än vinster med buss eller annan kollektivtrafik. Ett motiv är att man förväntas vara mer produktiv när man åker buss som när man kör bil – att man kan arbeta på bussen men inte i bilen. Det har stor betydelse för de underlag från Trafikverket som kommuner och regioner får för investeringar i transportsystemet. Det är inte givet att tänka så, och länder räknar på annat sätt, konstaterar Joanna Dickinson.
Varje år gör Dagens Industri en rankning av städers hållbara mobilitet, och i år toppade Stockholm listan. Cyklingen har ökat med 25 procent på 10 år, och i innerstaden har motortrafiken minskat med 40 procent sedan 2002. Däremot ökar bilresorna stadigt strax utanför innerstaden, och enligt en rapport från Trafikkontoret från april kommer staden att misslyckas med målet om minskad bildtrafik. Även i den stad som lyckats bäst i Sverige finns det en hel del kvar att göra.
Resan mot kulturellt kapital går genom Proust på norrländska. Foto: Sofia Runarsdotter.
Tonsäker norrbottniska men klassresan går lite väl snabbt, tycker Anna Hörnell om ”Din vilja sitter i skogen”.
När vi möter den lillgamla jagberättaren i Mattias Timanders debutroman Din vilja sitter i skogen (Weyler, 2024) är han bofast i föräldrarnas stuga i en by utanför Kiruna. Där umgås han med änkan i storstugan, hjälper till med ströjobb – skjutsa turister, lägga makadam under en kraftledning – och funderar med tilltagande iver över sina rötter. Bofastheten varar dock inte längre än romanens första tredjedel, för det hittills obelästa jaget hittar några böcker i ett uthus, upptäcker Litteraturen med stort L och måste raskt sticka ned och pröva lyckan i Stockholms kulturvärld.
Det är lätt att förstå jagets rotlöshet. Hemstaden Kiruna är sig allt mindre lik med allt som rivs, flyttas och byggs nytt, och i byn som varit en trygg punkt håller gammfolket på att dö ut. Dessutom är den egna historien dunkel på det sätt den ofta är i det koloniserade Norrbotten, och ingen morsa eller farsa finns kvar att fråga. Klart det lockar att skaka av sig allt, gå upp i litteraturen, pröva andra sätt att höra hemma.
Ingen behöver flytta hem till Skanstull för att försäkra sig om att vägen blir skottad eller att någon tar rätt på tallarna när tromben gått.
Det är också lätt att fastna för romanrösten, den tonsäkra norrbottniskan som ömsom är kaffesurrigt pladdrig, ömsom ordknapp och undanglidande på ett ofta både roligt och förkrossande sätt. Varma ord tas emot med ”Inte är det nå” och att två föräldrar är döda går knappt att benämna; det heter ”efter det att morsan och farsan”, punkt.
Det finns en ömhet och trovärdighet i skildringen av byn som går förlorad när romanen sticker söderut. Jaget bjuds snabbt in i Stockholms litterära kretsar, får kreddiga (och otroligt nog betalda) uppdrag och får gå på Bonniers mytomspunna Manillafest. Han tycks trivas skapligt även om en strulig relation med en manic pixie-tjej gör honom ledsen. En klassresa pågår, eller en resa mot kulturellt kapital, och orsakar vissa pinsamheter (fel val av drink på krogen, ett eventuellt felanvänt litteraturbegrepp) – men klass orsakar aldrig större problem än vad som kan övervinnas genom att vara godmodigt norrbottenstrevlig och säga något om Proust.
Att bildnings- och framgångsresan går overkligt fort må vara ett tillåtet trolleri i fiktionens tjänst, men ett större problem är sprickorna i klasskildringen. Jag litar aldrig helt på att en kille som enligt egen utsago alltid varit frökens favorit, gått samhälls och kallats bög i skolan knappt öppnat en bok förrän vid några år och tjugo – hur mycket tid han än tillbringat iförd Helly Hansen och kepa på en myr.
När resan går norrut igen – tillfälligt eller permanent – konstaterar jaget att ”nog är Södermalm en by det också” och syftar på litteraturvärldens ankdamm, och kanske på att det går att vara lika ohemma i staden som i byn. Men jag fastnar vid vad metaforen egentligen gör.
Det är förstås att sparka in en vidöppen dörr att påtala att den inte stämmer. Ingen enskild cancerdiagnos medför mig veterligen risk för att Södermalms folkmängd permanent krymper med 20 procent, som den kan göra i en by. Ingen behöver flytta hem till Skanstull för att försäkra sig om att vägen blir skottad eller att någon tar rätt på tallarna när tromben gått. Ingen som blickat ut över en by med en handfull invånare, merparten på döhalvan, har någonsin tänkt ”Det här är exakt som senaste L’Amour – La Mort-släppet”.
Men vidöppen dörr eller ej frustreras jag av hur utsagan maskerar den ojämna resursfördelningen, exploateringen, avfolkningen. Vad det är som gör att staden finns och fortsätter finnas i allt sitt provocerande, förtrollande överflöd, och varför just frågan om hemmahörande kan bli ett sådant trassel för den som kommer norrifrån och söker sig en plats.
Enligt rapporter har Magdalena Andersson och Ulf Kristersson kommit överens om finanspolitiken för en lång tid framöver. Foto: Claudio Bresciani/TT.
Om uppgifterna om uppgörelsen om det finanspolitiska ramverket stämmer har Socialdemokraternas företrädare inte bara förhandlat fram dålig politik. De har också gått rakt emot de egna medlemmarnas kongressbeslut, skriver Linn Svansbo, S-debattör.
Jag växte upp under finanskrisen med medhavd saft ur ursköljda sirapsflaskor, medan mina föräldrar betalade stigande räntor.
Det var då Göran Persson förklarade att den som är satt i skuld inte är fri, betalade av statsskulden och lade pengar på hög. När jag blev vuxen fanns inga bostäder, på en planet som stod i brand, längs vägar som rasar när regnet kommer. I ett Sverige som är bäst i världen på att öka ojämlikheten. Men statsskulden är rekordlåg, så Göran Persson känner nog att vi är fria.
Hans ord är uppenbarligen inte bara ett citat från en gammal finansminister som behövt städa i statens finanser. De verkar snarare ha blivit en förbannelse, som aldrig släpper sitt järngrepp om de socialdemokrater som någonsin satt en fot på det finansdepartement som Persson ledde.
Om det stämmer att Socialdemokraterna nu har gått med på en finanspolitisk uppgörelse som inte tillåter lånefinansieringar, har de knappast gjort det för att det är vad partiet vill. I princip varje del av arbetarrörelsen vill det motsatta.
Snudd på varenda socialdemokratiskt partidistrikt har årsmötesbeslut om en mer expansiv finanspolitik. LO:s Johan Lindholm nämnde behovet av ett nytt finanspolitiskt ramverk som sitt främsta krav när han höll sitt installationstal i borgen i våras. SSU vägrar acceptera en annan politik än den som möjliggör lånefinansierade investeringar.
Det finns timtals av socialdemokratiska poddavsnitt, spaltmeter av S-märkta ledarsidor, hundratals sidor av bifallna partimotioner – alla är överens. Vi kan inte fortsätta betala av en av västvärldens lägsta statsskulder samtidigt som arbetslösheten stiger, utsläppen ökar, järnvägslinjer läggs ned och sjuksköterskor får sparken.
Och ändå: balansmål. I åtta år till. Stämmer uppgifterna som publicerats i Dagens ETC (15/10) är det en katastrofal nyhet. Det är dels dåligt politiskt: det är helt enkelt kasst att prioritera budgetdisciplin och kortsiktiga finansiella mål framför långsiktiga investeringar. I kombination med brist på offensiv skattepolitik riskerar det dessutom att urholka välfärden ännu mer.
Men det vore också en hemskt nyhet för alla oss som engagerar oss politiskt baserat på en övertygelse om att politik går att förändra. Vi har – som man gör i partipolitiken – debatterat, voterat och vunnit. I många årsmöteslokaler och i många partidistrikt.
Ibland har vi accepterat kompromisser – som man också gör i partipolitiken. På en partikongress i Göteborg 2021 till exempel, åkte vi trots kompromissen med ett beslut om lånefinansierade infrastrukturinvesteringar.
Respekteras inte det är vi nog många som börjar tycka att det känns riktigt, riktigt svårt att knyta den socialdemokratiska näven i fickan ännu en gång.
Den kinesiska scifi-konstnären Fan Wennan har skildrat ett framtida, kommunistiskt USA. Illustration: Fan Wennan.
Det senaste tillskottet till den amerikanska partifloran kallar sig Maga-kommunister och bekämpar såväl den amerikanska imperialismen som ”wokevänstern”. De hyllar både Stalin och Mao – och enligt ledaren Haz Al-Din är målet att göra revolution.
Utanför ett nedgånget hus på New Yorks Lower East Side står en liten grupp unga män och väntar i mörkret. Efter ett par fruktlösa påringningar tar en skäggig, svartklädd man i sena 20-årsåldern upp sin telefon och ringer. ”Vi är här, men ingen öppnar.”
Plötsligt öppnas dörren till källaren till huset bredvid och en annan ung man välkomnar oss in i en dunkel lokal. I en öppen bar finns öl, ”alkovatten” som Whiteclaw och läsk till frivilliga priser. På ett bord med tända ljus ligger en fejkad upplaga av New York Times som hyllar den palestinska motståndsrörelsens ”revolution” i Mellanöstern.
Den skäggige mannen möts av jubel när vi går in bredvid den improviserade scenen i den fullsatta lokalen. Han heter Haz Al-Din och leder partiet American Communist Party (ACP). Han är här för att debattera det amerikanska tvåpartisystemet med en libertariansk journalist.
ACP grundades så sent som i juli, när en grupp medlemmar i det anrika amerikanska kommunistpartiet CPUSA gjorde en utbrytning, och har än så länge bara en handfull medlemmar.
I sociala medier gör partiets lokalavdelningar inlägg där de plockar skräp i parker, lagar mat åt hemlösa och rengör trottoarer.
Lyxkommunism. Den amerikanska nätprovokatören Jackson Hinkle har startat ett nytt kommunistparti – som stödjer Trump i valet. Foto: Ysa Pérez/The New York Times/TT.
Men partiets stora dragplåster är grundarna Al-Din och Jackson Hinkle, som under de senaste åren blivit till kontroversiella medieprofiler på plattformar som X, Twitch och Youtube. Där följs de av hundratusentals människor, främst unga män. På deras konton samsas propalestinska inlägg med amerikansk nationalism, antiukrainsk propaganda och filmklipp där Hinkle gör rasistiska imitationer av indier.
Men Al-Dins inledningsanförande ger en annan fingervisning om vad populariteten beror på.
– Det amerikanska partisystemet är en myt. Grundlagsfäderna förutsåg aldrig en republik med tjafsande partier. De två huvudpartierna är finansierade av samma intressen men ger varandra skulden för alla problem, slår han fast med auktoritativ röst.
Al-Din är karismatisk och det märks att han är van att stå vid mikrofonen.
– Bara kommunister har skänkt sina befolkningar kollektivt ledarskap. Kommunismens historia är full av lidande och tragedier, men få bryr sig om att tala om den tragiska situation som rådde i de länderna från början, säger han och fortsätter med mässande stämma:
– Vi vill bygga kollektiv solidaritet för att bekämpa hedonismen, nihilismen och cynismen som håller på att leda vårt samhälle till undergång i dag!
Snubbigt. Likt Maga-kommunisternas följarskaror på nätet bestod publiken mestadels av män. Foto: Jonas Elvander.
Kontrasten är total med den libertarianska motståndaren Benjamin Williams, vars anförande snarare bygger på skämt och ironisk distans.
– Om ACP hade varit ett riktigt parti hade de inte organiserat den här debatten, för de hade varit ute och hållit partimöten med tiotusentals människor som Trump, säger han och drar ned skratt från de libertarianska åhörarna i publiken.
Williams hävdar att ACP endast existerar tack vare den 7 oktober förra året, då ”tusentals araber i andra länder” började följa Hinkle och Al-Din på nätet.
– De har 36 medlemmar i Kalifornien, 30 i New York och 17 i Texas. Det är inte ett seriöst parti.
Av publikens reaktioner att döma är alla dessa partimedlemmar närvarande denna kväll. När Williams läser upp kontroversiella uttalanden som ACP:s ledare gjort tas de emot med jubel: ”Stalin gjorde inga fel.” Applåder. ”50 miljoner människor svalt till döds i Kina, men det blev bättre efteråt.” Rungande applåder.
När ACP lanserades under sommaren 2024 var det med en kort reklamfilm på X, tonsatt med en minimalistisk, mörk version av Republikens stridshymn. I videon varvas klipp av cowboys och lastbilar med datoranimerade, möjligen AI-genererade, höghastighetståg och futuristiska skördetröskor. Allt medan ACP:s logotyp svetsas fram med yrande gnistor.
”Välkommen till Amerikas framtid”, lyder texten i inlägget.
Bara två dagar senare lägger kontot upp ett inlägg där partiets internationella sekreterare skakar hand med två representanter från Georgiens förenade kommunistparti – i Josef Stalins födelsehem i småstaden Gori.
Det vore en underdrift att säga att Al-Din och Hinkle inte drar sig för kontroverser. Båda har bannlysts från sociala medier för att ha spridit desinformation. Hinkles påstående att Ukraina låg bakom terrorattacken mot ett köpcentrum i Moskva i våras, trots att Islamiska staten hade tagit på sig dådet, fick honom portad från Instagram. Båda har hyllat Vladimir Putins ledarskap och träffade till och med dennes ultranationslistiska hovideolog Alexander Dugin på en presskonferens i Moskva tidigare i år.
Hinkle själv fick sitt politiska uppvaknande som miljöaktivist och anhängare till Bernie Sanders-kampanjen. 2019 kandiderade han till sitt lokala stadsråd, och fick stöd av vänsterorganisationen Democratic Socialists of America. Därefter lanserade han en Youtubekanal och gled högerut. Så småningom plockades han upp som kritiker av den amerikanska vänstern av landets ultrahöger, bland andra programledaren Tucker Carlson som bjöd in honom till sin pratshow.
Även om de själva inte röstar i valet så stödjer de Donald Trump, med argumentet att han har åstadkommit den största mobiliseringen av arbetarklassväljare i USA på årtionden. Al-Din har förklarat det med en snabbmatsliknelse: ”När man går till McDonald’s gör man det inte för clownen utan för burgaren. Trump är rörelsens maskot.” Han har även hävdat att Trump återinfört frågan om ”ära” i den politiska debatten, något som Demokraterna och vänstern övergett.
I samband med ACP:s lansering meddelade ett 30-tal lokalavdelningar av USA:s traditionella kommunistparti, CPUSA, att de anslöt sig till det nya partiet. I den förklaring som ACP publicerade på sin hemsida hävdade de att kommunistpartiet ”ersatt seriös marxistisk-leninistisk utbildning med eklektiska seminarier med liberal infallsvinkel, först och främst utformade för att ingjuta trohet till det Demokratiska partiet”. Dokumentet framställer ACP som en nygrundning av partiet, som anklagas för att ha svikit såväl den marxist-leninistiska ideologin som de egna stadgarna.
När man går till McDonald’s gör man det inte för clownen utan för burgaren. Trump är rörelsens maskot.
I partiets program finns vänsterförslag som nedmontering av stora teknikbolag, amerikanskt utträde ur Nato och förstatligande av banker. Men där finns även sådana som svårligen kan beskrivas som vänster: förbud av gatuvåld från Antifa, stopp för ”woke-kulturen” inom akademin och stängda gränser. Den spänningen är signum för ”Maga-kommunismen” som rörelsen kallas – en hänvisning till Donald Trumps motto ”Gör Amerika stort igen” (Make America great again).
Till skillnad från Trump menar de det dessutom bokstavligt. Trots det låga medlemsantalet har ACP föreslagit att ett framtida kommunistiskt USA ska annektera grannlandet Kanada. Idén förs fram i ett traktat med titeln Om den kanadensiska och amerikanska arbetarrörelsens historiska enighet – en referens till titeln på det dokument som Vladimir Putin använde för att rättfärdiga invasionen av Ukraina. Partiet har redan öppnat lokalavdelningar i Ontario och Quebec.
I källarlokalen på Lower East Side har debatten kört fast i frågan om hur många kineser som egentligen dog under ordförande Maos ledarskap. Den ideologiska tvekampen urartar snart i den typ av politiska diskussioner som förs på högstadieskolgårdar. Men när det blir dags för publikfrågor höjs nivån igen. På frågan om vad som skiljer ACP från det största amerikanska vänsterpartiet Democratic Socialists of America (DSA) är Haz Al-Dins svar tydligt:
– DSA är ett bihang till Demokraterna, de hjälper dem att få väljare. De väljer att ”stoppa fascismen” vart fjärde år, även om jag inte förstår vad som är fascistiskt med att inte använda rätt pronomen. Sist jag kollade var definitionen av fascism en våldsam imperialistisk politik.
Föregångare. CPUSA, som American Communist Party bröt sig ur, har varit aktiva i protesterna mot Israels krig i Gaza. Foto: Paul Becker/Wikimedia commons.
– Vi är inte woke som DSA. Vi skiljer oss från dem i många frågor. Men framför allt är vi inte socialister, utan kommunister med stort K. Vi säger Stalin, ja, Mao, ja. Kommunism har testats och den fungerade bra!
En mer pragmatisk sida framträder dock i svaret på en efterföljande fråga om hur ACP har tänkt bygga en koalition ifall man buar ut rörelser som DSA.
– Vi är inte dogmatiska, vi välkomnar alla, till och med libertarianer. Och med FBI:s goda minne skulle jag aldrig öppet uppmuntra till revolution, säger Al-Din med ett leende.
Den utsträckta handen till libertarianerna tas emot av Williams när han får frågan om varför USA inte borde ta efter Kina, där andelen fastighetsägare är långt högre än i USA.
– Ärligt talat håller jag med, låt oss göra samma sak som Kina, säger han och tillägger att han ser många av de kapitalistiska aspekterna av Kinas system som beundransvärda.
Det leder till jubel i publiken, som börjar skandera ”Deng Xiaoping!” Om kommunismen har en framtid i USA, så verkar den alltså behöva hjälp av Trump-högern och libertarianer.
Fan Wennans illustration används med konstnärens tillåtelse.
Detalj ur ”Pythian pratar”, (Norstedts 2024, beskuren).
I sin tionde seriebok går Liv Strömquist loss med slaktsågen över samtidens terapikultur. Per Klingberg njuter av ännu en bok om känslornas prylifiering.
”Tappa kontrollen över ditt kärleksliv”. ”Ge mer till andra än vad du själv får tillbaka”. ”Ha inga personliga mål”.
Där har du några av de sju budord som inleder Liv Strömquists tionde seriealbum Pythian pratar (Norstedts, 2024). Tillsammans utgör de en slags självutplåningens och irrationalitetens evangelium och skiljer sig tydligt från de oombedda råd jag är van vid från Instagram-flödet. Vilket förstås är poängen – för Strömquists nya verk har udden riktad mot just vår tids må-bra- och terapikultur, där det överordnade målet med vår tid på jorden inte längre är att göra gott utan att ha det gott.
Om inte annat borde ett sådant påbud, hur självcentrerat det än må vara, åtminstone leda till människor som har det roligt från vagga till grav. Inte så! Tvärtom menar Strömquist att vi är fångade i ett senkapitalistiskt system där själva känslolivet har kommodifierats och blivit till en vara bland andra (eller emodity).
Strömquist är förmodligen den mest begåvade moralisten i svensk kultur just nu.
Särskilt skärskådade blir vår tids pythior, alltså moderna motsvarigheter till det berömda oraklet i Delfi, som Instagram-psykologen Nicole LePera och manosfär-influeraren Rollo Tomassi. Den kombination av självkärlek och självkontroll som de på olika sätt förespråkar, leder enligt Liv Strömquist till en levande död. Den grundliga genomgången av en kvinnas ansiktsvård, spridd över tjugonio monotont upprepande serierutor, som följer på de sju budorden, inskärper poängen. Självvård är framför allt dötrist. Den efterföljande utzoomningen visar ett växande sopberg av konsumtionsprylar.
Känslornas prylifiering har länge utgjort ett huvudspår i Strömquists tänkande och skapande under flera år, och de filosofiska husgudar som åberopas, så som Hartmut Rosa, Byung-Chul Han och Eva Illouz, har vid det här laget hamrat hem den här poängen under flera decennier. Också Strömquists motstrategi, att bejaka det mellanmänskliga, vår egen ändlighet och sårbarhet, är bekant sedan tidigare.
Inget nytt, men det som är viktigt tål att upprepas. Som serieskapare kan Strömquists kombination av pratiga textrutor med visuella medel också ge en känslomässig omedelbarhet till teserna än vad som hade varit möjligt i textform.
Några slående bilder är en uppdaterad version av den klassiska satiriska illustrationen av den kapitalistiska pyramiden, där prästerskapet nu trängs med pr-konsulter och produktplacerare eller, i en skarp drift med nyliberalism och astrologi, bilden av en ensam och vemodig människa under en himmel fylld med himlakroppar som alla kräver att hen ska ha roligt.
Överlägset mest effektfullt blir det när en helsida fylls med ett citat ur T.S. Eliots Det öde landet om vikten av att ge sig hän – följt av ytterligare en helsida som visar hur en moloken Rollo Tomassi demonstrativt avstår från att gå fram och kyssa sin fru för att demonstrera sitt känslomässiga oberoende gentemot kvinnor.
Strömquist är förmodligen den mest begåvade moralisten i svensk kultur just nu. Att det inte riktigt låter som beröm rymmer förstås en liten samtidsdiagnos i sig.
Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A. Robinson. Foto: AP.
Det var väl på tiden, tänkte nog många ekonomhistoriker och historiskt intresserade nationalekonomer när Daron Acemoglu tillkännagavs som en av mottagarna till 2024 års ”Nobelpris” i ekonomi, finansierat av Riksbanken. Även förra årets pris till Claudia Goldin med ett ekonomisk-historiskt anslag pekar på att ekonomiforskningen håller på att bli mer pluralistisk. Gott så.
Tillsammans med Simon Johnson och James A. Robinson får han priset för att ha undersökt hur institutioner formas och påverkar välstånd. Forskningen har nått utanför akademiska kretsar, med bästsäljare som Why nations fail.
Kort sagt går pristagarnas forskning ut på att reda ut huruvida rika länder har bra institutioner för att de är rika, eller om de är rika för att de har bra institutioner. Bland de aspekter som undersöks finns mellanmänsklig tillit, äganderätt, fungerande rättssystem och statsförvaltning fri från korruption. Ett sätt att undersöka detta har varit att jämföra länder som historiskt har lytt under olika kolonialmakter, och därmed präglats av olika institutionella system. Slutsatsen har varit att goda institutioner måste finnas på plats innan välståndet kommer.
Men det är också ett ganska tråkigt val. Redan 1993 fick Douglass North ekonomipriset för snarlik forskning om institutioner. Det här perspektivet på långsiktig ekonomisk utveckling har med andra ord funnits länge.
I roliga kommentarer på plattformen Bluesky beskrevs dessutom institutionsforskningen som att nationalekonomin efter över 100 år har upptäckt marxismen. North ska till och med ha kallat sig själv ”marxist of the right”.
Det är förstås skämtsamt menat, men sätter faktiskt fingret på något med Acemoglu, Johnson och Robinson. De konstruerar stora system som ska förklara enorma omvandlingar och det finns mycket litet utrymme för historien att röra sig i mer än en riktning. Det är fyrkantigt och förutsägbart.
Samtidigt belyser olika system av institutioner hur maktförhållanden ser ut, vilket i högsta grad kan förknippas med marxistisk teori. Bland kommentarerna liknades Acemoglus forskning vid marxism för liberaler.
Det är också en analys som skymmer att ekonomisk utveckling aldrig rör sig varken rakt uppåt eller nedåt. Även länder med goda institutioner kan hamna i återvändsgränder, vilket till exempel hände under 1920- och 1930-talens ekonomiska kriser.
John Maynard Keynes konstaterade att rika länder mycket väl kan bete sig som fattiga stater av politiska skäl. Samma sak skedde under 2010-talet i både Europa och USA i form av kraftiga nedskärningar i välfärd och stillastående löner. Eftersmaken känns fortfarande i form av misstro mot just institutioner.
Priset blir på det viset en påminnelse om att institutioner måste underhållas för att förbli trovärdiga.
Yster. Ebba Busch var piggast i söndagens Agendastudio. Foto: Pontus Lundahl/TT.
”Kan inte du bara gå hem?”
Jimmie Åkessons griniga inspel när Nooshi Dadgostar pressade honom om gängkopplingarna har blivit en snackis efter söndagens debatt. En annan är när Ebba Busch räckte fram ett telefonnummer till Magdalena Andersson för att prata energipolitik över blockgränserna.
Men det mest talande klippet var mer anonymt.
Johan Pehrson blev ombedd att motivera sitt ”nej” på frågan om Sverige ska införa ett tiggeriförbud och såg ut som att någon slängt en granat i hans famn. Oj, är jag i tv? Till slut sipprade ett svar ut: ”Ja, för jag tycker inte så.”
Det är svettigt under strålkastarna och alla kan tabba sig, men han var inte ensam att famla efter orden. Ulf Kristersson och Magdalena Andersson brydde sig inte ens om att trycka på svarsknapparna. Alla oväntade frågor möttes av axelryckningar och plågsamma harklingar.
Vi vet att det finns roligare saker att göra en söndagkväll än att vara med i (eller titta på) Agenda, men personerna i rutan tävlar faktiskt om makten i Sverige. Nog kan de ge sken av att trivas med tanken på att styra? Utöver en energisk Ebba Busch såg övriga partiledare ut att tänka på rektoskopier som skulle genomföras omedelbart efter sändningen. Inte minst Magdalena Andersson, som konsekvent pratade som rymdroboten Hal i filmen 2001. (”Jag är rädd att jag inte kan göra det, Ulf.”)
Det sägs ibland felaktigt att politiken har blivit för personfixerad. Från Tage Erlanders klassiska ”Gubber och kärringer, huk er i bänkarna för nu laddar han om” i Hylands hörna, till Göran Perssons dans med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra, påstås att den som gör sig bäst i ett kort filmklipp – eller soundbyte – också är den som vinner folkets hjärta. Och att vi i dag styrs av karismatiska broilerpolitiker som har bländande leenden men saknar substans.
Men faktum är att politikerna verkar livrädda för att visa minsta tillstymmelse till personlighet eller självständigt tänkande. De är så söndermedietränade att den där elden som fick dem att ge sig in i politiken, som jag är övertygad om finns där bakom, har släckts. Till och med träige Tage kunde riva av skratt med ett skämt om en klumpig kyrkoherde, men vilken av gårdagens partiledare skulle klara det? Det kändes närmast uppfriskande att just Muharrem Demirok trasslade in sig i ett smårasistiskt skämt om lata sydlänningar som njuter av sangria och souvlaki i stället för att jobba. De andra vågade inte ens försöka vara roliga.
Utöver en energisk Ebba Busch såg övriga partiledare ut att tänka på rektoskopier som skulle genomföras omedelbart efter sändningen.
I stället blängde de surt på varandra, utan självförtroendet att ge motståndaren minsta poäng, kritiserade varandras ”oenighet” utifrån premissen att alla måste bli likatyckande cyborger, och pratade hellre om motståndarens usla politik än vad man själv ville åstadkomma.
Ofta beskylls ”formatet” och intervjuarna – i det här fallet Camilla Kvartoft och Anders Holmberg – men de gjorde ett utmärkt jobb. Felet ligger inte heller hos politikerna, som ju är en del av en hel stab med retorikexperter, talskrivare och sakkunniga som nöter ned deras individualitet, och lär dem att svara samma sak oavsett fråga. I Nooshi Dadgostars fall handlar det troligen om en rädsla för att antingen göra sin radikala svans arg – vilket har hänt ofta på senaste – eller Socialdemokraterna ovilliga att låta dem vara med att regera.
Agri Ismail skrev nyligen i Flamman att upprepandet av inövade fraser har fått väljarna att längta efter något mänskligare – och i brist på det en Trump eller Jan Emanuel som åtminstone inte låter som en pr-maskin. Gårdagens sömniga debatt visar att fältet ännu ligger öppet. Låt oss hoppas att rätt krafter kliver in.
Lek med ett strandfynd i sydsudanesiska Renk. Foto: Sam Mednick/AP.
I jakten på mineraler har västvärldens kapitalister ingått allians med krigsherrar på jordklotets södra halva. Det är den civila befolkningen i Sudan och Kongo som betalar priset. Bakom våldets brutala verklighet döljer sig en kapitalistisk världsordning med allt mer tydliga feodala inslag.
När man funderar över de värsta representanterna för vår brutala tidsålder dyker namn upp som Benjamin Netanyahu, Kim Jong-un, Vladimir Putin eller Hamas-ledaren Yahya Sinwar. Men det beror på att vi bombarderas med nyheter om dem. Om vi vidgar perspektivet och tar hänsyn till de fasor som de traditionella medierna ignorerar, är krigsherrarna i Sudan ännu mer representativa. De uppvisar en chockerande grymhet och likgiltighet gentemot sitt folk, bland annat genom att hindra leveransen av humanitärt bistånd och lägga beslag på det mesta av det för egen del.
Situationen i Sudan blottlägger en global ekonomisk logik som är dold i andra fall. Redan 2019 störtade en stor proteströrelse landets mångårige diktator Omar al-Bashir, vars styre upprätthållit en skenbar fred och stabilitet sedan Sydsudan bröt sig ur landet. Det övervägande kristna landet är nu fast i sitt eget inbördeskrig.
Efter en kortvarig övergångsregering och förnyade förhoppningar om demokratisering utbröt sedan ett brutalt krig mellan två muslimska krigsherrar: general Abdel Fattah al-Burhan, ledare för Sudans väpnade styrkor (SAF) som fortfarande är nominell statschef, och Mohammed Hamdan Dagalo (eller Hemedti, som betyder ”lille Mohamed”), befälhavare för Rapid support forces (RSF) och en av landets rikaste personer.
RSF ligger bakom några av de värsta grymheterna i den nuvarande konflikten, inklusive massakern i Khartoum den 3 juni 2019, då över 120 demonstranter dödades, hundratals skadades, tusentals kvinnor våldtogs och många hem plundrades. Mer nyligen satte Dagalos styrkor igång en ny våldsspiral, då de den 15 april 2023 inledde ett brett angrepp mot SAF-baser över hela landet, inklusive i huvudstaden Khartoum.
Det påminner oss om en sorglig sanning i många utvecklingsländer: naturresurser är lika ofta en källa till våld och fattigdom som de är till fred och välstånd.
Även om båda sidor uttrycker ett vagt stöd för demokrati så tar ingen sådana påståenden på allvar. Vad de menar är: ”Först måste vi vinna kriget, sedan får vi se.” Detta är en förståelig ståndpunkt. För alla inblandade kan en mestadels välvillig diktatur som Paul Kagames regim i Rwanda vara det bästa att realistiskt hoppas på.
De yttre krafternas roll komplicerar saken ytterligare. Till exempel har den ryska Wagnergruppen, Libyens nationella armé och Förenade Arabemiraten enligt uppgift försett RSF med militära förnödenheter, helikoptrar och vapen i en omfattning som har gjort att RSF är bättre beväpnat än SAF. Samtidigt har SAF sökt efter egna uppbackare, inte minst Kina.
Men RSF har en annan stor fördel: Dagalo kontrollerar en region med stora guldreserver som gör att han kan köpa alla vapen han behöver. Det påminner oss om en sorglig sanning i många utvecklingsländer: naturresurser är lika ofta en källa till våld och fattigdom som de är till fred och välstånd.
Det främsta exemplet är Demokratiska republiken Kongo, som länge har lidit på grund av sina reserver av kritiska mineraler, diamanter och guld. Utan dem skulle det visserligen fortfarande vara fattigt, men också lyckligare och fredligare. DR Kongo är också ett exempel på hur det utvecklade väst bidrar till att spä på orsakerna bakom massmigrationen. Bakom stereotypen om ”primitiva” etniska passioner som än en gång blossar upp i det afrikanska ”mörkrets hjärta” går det att urskilja den globala kapitalismens omisskännliga konturer.
Efter Mobutu Sese Sokos fall 1997 upphörde Demokratiska republiken Kongo att existera som fungerande stat. Den östra regionen består nu av en mängd territorier som styrs av lokala krigsherrar, vars arméer utpressar och drogar barn och gör affärer med de utländska företag som exploaterar regionens mineralreserver. Denna ordning gynnar båda parter: bolagen får gruvrättigheter utan att behöva betala skatt och krigsherrarna får pengar till vapen. Många av mineralerna hamnar sedan i våra bärbara datorer, mobiltelefoner och andra högteknologiska produkter. Det är inte lokalbefolkningens ”barbariska” seder som är problemet, utan de utländska företagen och de rika konsumenter som köper deras produkter. Om man tar bort dem ur ekvationen faller hela skapelsen med etnisk krigföring samman.
DR Kongo är inget undantag, vilket framgår av den faktiska uppdelningen – eller snarare ”kongofieringen” – av Libyen efter Natos intervention och Muammar Gaddafis fall 2011. Sedan dess har en stor del av Libyens territorium styrts av lokala väpnade gäng som säljer olja direkt till utländska kunder, vilket påminner oss om kapitalismens förmåga att säkra en stadig tillgång till billiga råvaror. Det är därför så många stater som lider av resursförbannelsen fortfarande befinner sig i kris.
Det tragiska resultatet är att ingen part i de pågående konflikterna är oskyldig eller rättfärdig. I Sudan är det inte bara RSF som är problemet, utan båda sidor spelar samma brutala spel. Situationen kan inte reduceras till ett ”bakåtsträvande” folk som inte är redo för demokrati, eftersom det i själva verket handlar om den fortsatta ekonomiska koloniseringen av Afrika – inte bara av västvärlden utan även av Kina, Ryssland och rika arabländer. Vi bör inte förvånas över att Centralafrika i allt högre grad domineras av ryska legosoldater och islamistiska fundamentalister.
Den grekiska politikern Jannis Varoufakis har skrivit välformulerat om kapitalismens övergång till ”teknofeodalism”, vilket framgår av de stora teknikföretagens faktiska monopol på sina respektive marknader. Länder som Sudan och DR Kongo ligger dock närmare medeltidens feodalism. Faktum är att båda beskrivningarna är sanna: vi lever i allt högre grad under en kombination av högteknologisk och analog feodalism. Det är därför Hemedti, i ännu högre grad än Elon Musk, förkroppsligar vår tid.
Texten är tidigare publicerad av Project Syndicate. Översättning: Jonas Elvander
Emmanuel Macron visar upp ett verk som föreställer kuststaden Oran på bokaffären Disco Magreb, under en diplomatisk resa till Algeriet. Foto: Oleg Cetinic/AP/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Genom att den 30 juli erkänna Marockos suveränitet över Västsahara i ett enkelt brev till kung Mohammed VI bröt Emmanuel Macron inte bara mot internationell rätt, utan han rubbade också den bräckliga balansen i de fransk-algeriska relationerna. I sitt brev till den cherifiska suveränen förklarade den franske presidenten att den självständighetsplan för Sahara som Marocko har förespråkat sedan 2007 är den ”enda grunden för att uppnå en rättvis, varaktig och förhandlad politisk lösning i enlighet med resolutionerna från FN:s säkerhetsråd”.
Som vanligt är presidenten i Élyséepalatset inte rädd för motsägelser, eftersom FN anser att detta territorium är ”icke-autonomt” och att dess avkolonisering bör uppnås genom en folkomröstning om självbestämmande för lokalbefolkningen. Denna valkonsultation, om den någonsin hålls, skulle kunna leda till den självständighet som den västsahariska självständighetsrörelsen Polisario kräver. Enligt Emmanuel Macron faller dock ”Västsaharas nutid och framtid inom ramen för Marockos suveränitet”. Erkännandet av den tidigare spanska kolonins ”marockanska” karaktär – vilket är första gången för en fransk president – har glatt de marockanska myndigheterna, som länge har krävt ett sådant åtagande.
Det franska valet är inte utan sina skäl. Framför allt sätter Paris punkt för ett långvarigt gräl med kungadömet, vars ekonomiska och diplomatiska inflytande i Afrika söder om Sahara kommer att vara ovärderligt efter en serie franska bakslag i Sahel. Men detta strategiska val upprör Algeriet, Polisarios främsta stödjare. När Spanien ställde sig på Marockos sida 2022 drabbades landet av flera ekonomiska repressalier och det algerisk-spanska vänskaps- och samarbetsavtalet upplöstes.
Den tid då algeriska tjänstemän applåderade kandidaten Macron efter att denne i februari 2017 kallat den franska koloniseringen för ett brott mot mänskligheten är förbi.
Vad kommer att hända med Frankrike? Alger har redan kallat hem sin ambassadör – för tredje gången på tre år – och det är troligt att det statsbesök till Frankrike som president Abdelmadjid Tebboune planerade i höst inte blir av. Även om det inte råder någon tvekan om att Algeriets president kommer att väljas om den 7 september är det inte troligt att han reser till Paris efter en sådan skymf, såvida han inte vill iscensätta ännu en försoning. Bilaterala frågor som samarbete om invandring, rättigheter för personer med dubbla medborgarskap, förbättrade levnadsvillkor för shibanier (algerer som stred på den franska sidan i frihetskriget och utvandrade till Frankrike) och gemensamt minnesarbete får vänta. Den tid då algeriska tjänstemän applåderade kandidaten Macron efter att denne i februari 2017 kallat den franska koloniseringen för ett brott mot mänskligheten är förbi.
Men utöver de återkommande grälen mellan Alger och Paris – som döljer att det fortfarande finns viktiga mänskliga och ekonomiska band mellan länderna – är denna kris dåliga nyheter för stabiliteten i Maghreb. Genom att ställa sig på Marockos sida förhindrar Macron nu Frankrike från att spela rollen som medlare ifall spänningarna mellan Alger och Rabat skulle eskalera. De två rivalerna spenderar stora summor på sina respektive militärer – 18,3 miljarder dollar på den algeriska sidan 2023 och 5 miljarder dollar på den marockanska sidan (Sipri, 2023) – medan de diplomatiska förbindelserna är brutna sedan augusti 2021.
Hittills har alla varit försiktiga med att göra något som inte kan göra ogjort igen, men risken för en våldsam konflikt är överhängande. Med tanke på storleken på de algeriska och marockanska befolkningarna på fransk mark, borde Frankrike överväga konsekvenserna av en sådan konfrontation.
