Eftermiddagssolen får Hjorthagsparken i norra Stockholm att börja töa på allvar. Vid tunnel­banans slutstation står tågen och väntar på att få byta riktning. Ut­över nyhetsflödet är det inte mycket som påminner om krig.

Men i Hjorthagskyrkans församlingshus pågår mobilisering för att hantera den största europeiska flyktingkrisen sedan andra världskriget. På dörren sitter en laminerad utskrift av en ukrainsk flagga.

– Under en fredsdemonstration på Sergels torg träffade vi några personer som precis kommit hit. Deras mest akuta humanitära behov var bemötta, de hade kläder och skor, men de frågade var de kunde träffa andra ukrainare och prata om allt som hänt. Vi insåg att det fanns ett behov, säger arrangören Ganna Gladkykh.

Nu används kyrkan som en improviserad kombination av krisstöd och mötesplats för diasporan. Ganna har själv bott i Sverige i två år. Hennes familj flydde från Donbass till Kiev när proryska separatister tog över delar av regionen 2014. Föräldrarna är kvar i Kiev och utsätts nu för rysk aggression på nytt, och den här gången har de inga planer på att fly.

Det är en historia som delas av många ukrainare – familjer har spridits ut över landet och resten av Europa beroende på ålder, inkomst, stridskapacitet och hälsa. En av de nära tre miljoner människor som har lämnat landet är Alina Novytska. Nu sitter hon vid långbordet i Hjorthagskyrkan och dricker Lipton-te tillsammans med sin mamma och två söner, som också följt med. Allihop sover hos Alinas syster, som levt i Sverige i tio år.

– Vi lämnade min make. Det var ett väldigt tufft beslut, berättar Alina.

Han är kvar i närheten av staden Rivne i västra Ukraina, där de kommer ifrån, för att hjälpa människor som rör sig mot polska gränsen. Alina får hela tiden meddelanden från släkt och vänner som är kvar.

– Vi kollar varje dag om de lever. Häromdagen var det skjutningar och bombningar i närheten av min moster. De är i säkerhet nu, tack gode gud.

Hon återkommer många gånger till hur vänliga de många polska volontärerna har varit under deras flykt.

– De jobbade hårt, dygnet runt, men var alltid glada och hjälpsamma. De mötte oss med öppna hjärtan.

Vad planerar ni att göra nu, när ni kommit till Sverige?

– Vi är här just nu för att hitta andra ukrainare och hjälpa dem. Lyckas det inte så känner jag till flera bra volontärcenter i Polen som vi kan åka tillbaka till. Vi planerar inte att bosätta oss här. Vi har ett hem och ett lyckligt liv, säger Alina och börjar plötsligt gråta.

Systern Uljana fyller i.

– Vi hoppas kunna återvända om ett antal veckor. Vi räknar tiden i veckor.

Några dagar senare rapporteras att Ryssland har installerat en ny borgmästare i den belägrade staden Melitopol.

I skrivande stund beräknar Migrationsverket att omkring 4 000 personer kommer från Ukraina till Sverige varje dag.

Myndighetens scenarier visar att mellan 76 000 och 212 000 personer kan komma att söka skydd i Sverige den närmaste tiden, beroende på krigets utveckling. Generaldirektör Mikael Ribbenvik har krasst konstaterat att det innebär att man inte kan garantera alla som kommer hit tak över huvudet. Just nu krisupphandlas boendeplatser tillsammans med länsstyrelser och kommuner runtom i landet.

Ribbenviks kollega Fredrik Bengtsson, som leder myndig­hetens södra avdelning, använder ännu hårdare ord i en intervju med P4 Malmöhus.

– Landet Sverige har ju valt att nedmontera sin kapacitet regelbundet sedan 2016, av fullt naturliga skäl vill jag säga. Det innebär att om vi får en väldigt, väldigt stor flyktingström till Sverige, så kommer detta bli en väldigt stor utmaning för landet Sverige. Migrationsverket kommer inte reda ut det på egen hand.

Mot bakgrund av det har Mikael Ribbenvik pekat ut ett särskilt viktigt område för det gemensamma myndighetsarbetet under flyktingkrisen: samarbete med civilsamhället. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) ska inrätta en myndighetskontakt för privatpersoner som vill ställa upp. Men, förtydligar Ribbenvik på en presskonferens den 11 mars:

– Det betyder inte att det är MSB som ska ta hand om detta. Vi kommer bjuda in civilsamhället för att jobba med den här frågan: hur kan vi omhänderta den kraft som myndigheterna inte klarar av att ta hand om? Och titta på vad som behöver gå via myndigheter och vad som kan gå via civilsamhället. Vi ser inledningsvis att ganska mycket inte behöver passera myndigheter.

Liksom under flyktingkrisen 2015 bärs alltså välkomnandet av ukrainska flyktingar upp av volontärer. I många fall utan samarbete med myndigheter, och i vissa fall utan samarbete med hjälporganisationer. Sedan kriget bröt ut har egenföretagare, föreningar och privatpersoner kört bussar med förnödenheter till den ukrainska gränsen och tagit med sig flyktingar hem. Det har lett till kaotiska situationer vid gränsområdena och en mediedebatt om svårigheterna med att samordna privatpersoners hjälpinitiativ.

En av dem som har kört ned till ukrainska gränsen är Täbybon Nader Golkar. Han säger att han var ”lite naiv”.

– Alla där nere springer runt som nackade höns. Det är volontärer, militärer, flyktingar och andra människor i en stor röra. De första dagarna ställde vi om till att bara köra grejer mellan olika depåer.

Han ger ett exempel på de små, konstanta problem som dök upp längs vägen.

– En person hade fått taxi till rätt ställe, men när chauffören dök upp kostade det inte 18 euro, som det hade sagts, utan 50. Ska vi betala mellanskillnaden? Vad händer i nästa steg? Färjan till Sverige är ett annat bra exempel. Vi fick höra att den var gratis, men sedan kostade hytter och andra platser pengar.

Därför tonar han ned sina egna insatser som chaufför och vill i stället lyfta fram andra ”eldsjälar”: de som skänkt pengar via honom till sådana oväntade utgifter för flyktingarna, hjälpt till som tolkar och förmedlat kontakt till hjälporganisationer.

Det pågår en debatt om hur man ska hjälpa till på bästa sätt. Uppmanar du andra att avstå från att göra som du gjorde?

– Vi ska upprätta en checklista på saker att tänka på, så att man inte tar plats som volontär från människor som är på flykt. Exempelvis märkte vi, när vi närmade oss upphämtningsplatsen vid ukrainska gränsen, att dieseln på bensinstationen var helt slut. Det är ju ganska självklart egentligen, alla åker på samma vägar och alla behöver diesel. Då tar den slut och riskerar att inte hamna där den behövs.

Han nämner flera liknande exempel, men säger ändå:

– Jag skulle inte avråda från att åka. Människor vill göra något och det behövs. Medan politiker sitter med avtal och formuleringar är det vanliga människor som faktiskt är ute och gör saker. Hjälper medmänniskor.

Vid Migrationsverkets nationella servicecenter i Sundbyberg syns den bristande beredskapen svart på vitt. Väntsalen är överfull av föräldrar, barn, leksaker och festiskartonger. På gatan utanför radar det upp sig en kö i kylan, av människor som alltså inte väntar på en handläggare utan en plats i väntsalen. Ljudet av mobilsignaler och bilträngsel är konstant.

Oleksii Pasitjnyj står vid entrén och pratar i telefon med sin svägerska på andra sidan glaset. Hon håller upp sin lilla bebis mot rutan så att Oleksii kan göra en rolig grimas. Sedan berättar han att andra delar av släkten är kvar i den belägrade hamnstaden Mariupol.

– Min pappa är kirurg och en superpatriot, så han vill inte lämna staden i första taget. Han jobbar nu på ett militärsjukhus och hans fru lagar mat till dem som opereras. Min mosters man är chef över Mariupols akutsjukhus som träffades av en projektil för två dagar sedan. Min moster fick några sår, men skadan är ”normal”, som man säger.

Oleksii underdriver situationen kraftigt. Mariupol håller på att utvecklas till en humanitär katastrofzon. Ryssland har bombat sjukhus, lägenhetsbyggnader och förvaltningskontor. Vattnet är på väg att ta slut och de ”humanitära korridorer” som upprättats för att evakuera civila har beskjutits. Enligt stadens borgmästare har 2 500 civila dött. På tisdagen uppgraderade hans rådgivare den siffran till 20 000 – motsvarande fem procent av stadens befolkning. De siffrorna är fortfarande obekräftade.

– Vi har tillräckligt bra uppkoppling för att nå varandra, men många av mina gamla klasskompisar har inte hört något från sina föräldrar på tio dagar, säger Oleksii.

Han forskar om grön energiomställning på Kungliga tekniska högskolan (KTH) och har bott i Sverige i åtta år. Hans svägerska vill stanna här så kort tid som möjligt, men hans syster, som också följt med, kan tänka sig att stanna längre. Men enligt Oleksii är det svårt med dagisplats till barnen, och svårt att hitta jobb. Trots att hans syster är utbildad radiolog.

När han berättat om sin egen släkts situation börjar Oleksii prata om den politiska bakgrunden till kriget. Han säger att västvärlden har reagerat alldeles för sent på Rysslands hot.

– Sverige har gjort mycket bra, men de större länderna bär ansvar för att man inte reagerade vid kriget i Georgien 2008 eller annekteringen av Krim 2014. Man har fortsatt stödja narrativet om ”interna konflikter”, trots att man vetat att det inte är sant. Nord Stream 2 var helt galet. Europa, och i många år också USA, trodde att det bara var fråga om Donbass eller Krim, att om Ryssland får vad de vill så blir det inga problem. Men det var ju inte så.

Medan väntsalarna på Migrationsverket i Sundbyberg fylls till bredden har regeringen berättat att den utreder möjligheterna att återinföra strängare gränskontroller. Motiveringen är bland annat att personer som kan utgöra risker för rikets säkerhet annars kan följa med i de stora flyktingströmmarna, enligt migrations- och integrationsminister Anders Ygeman (S).

– Det är klart att regeringen måste förbereda sig på alla möjliga scenarier. Skulle vi ha en situation med miljontals flyktingar till Sverige och ett hot mot ordning och säkerhet är det klart vi måste vidta åtgärder efter det, det går inte tänka bort det scenariot, sade Ygeman på en pressträff den 11 mars.

På en direkt motfråga om inte det skulle försvåra för flyktingar som vill ta sig till Sverige svarade migrationsministern:

– Inte för ukrainare, för de behöver ju ett biometriskt pass för att åtnjuta viseringsfrihet. Men det kan nog försvåra för en del andra, ja.

Flyktingkrisen i Ukraina inträffar samtidigt som EU-länderna, utan framgång, försöker enas om en gemensam migrationspolitik. Polen, som nu tagit emot en stor majoritet av ukrainarna på flykt, har de senaste månaderna använt polis, militär, stängsel och snabba lagändringar för att hindra en grupp flyktingar från andra krigszoner att korsa gränsen från Belarus. Sverige har understött Polen i internationella diskussioner om saken, med motiveringen att Belarus har skickat flyktingarna till gränsen som ett slags hybridkrigföring. Flyktingarna, som bland annat kommer från Jemen och Syrien, har tvingats in i skogen mellan de två gränsövergångarna under vintern. Minst 20 personer har dött.

Danska politiker – som för samtal med flera afrikanska länder om att upprätta mottagningscenter dit personer som söker asyl i Danmark kan tvångsförflyttas – har signalerat att landets kontroversiella lag om konfiskering av asyl­sökandes smycken inte ska appliceras på människor från Ukraina. I Sverige har Sverigedemokraterna, som vanligtvis kampanjar med sloganen ”Sverige är fullt”, ställt sig bakom att ta emot människor från Ukraina. Partiets ekonomisk-­politiska talesperson Oscar Sjöstedt har i en SVT-intervju motiverat det med att människorna från Ukraina är ”riktiga flyktingar”, till skillnad från människor från bland annat Syrien.

Trots svårigheterna att enas om en gemensam europeisk migrationspolitik har krisen i Ukraina lett till att EU för första gången aktiverat det så kallade massflyktsdirektivet. Det innebär bland annat att personer som flyr från kriget i Ukraina har rätt till ett års skydd, viss familjeåterförening och möjlighet att jobba under tiden. EU-länder som tycker att de fått ta ett för stort ansvar kan också begära omfördelning av flyktingar till andra medlemsländer. På en pressträff den 9 mars säger migrations- och integrationsminister Ygeman att Sverige står redo att ge länder som Polen tekniskt och ekonomiskt stöd för att hantera mottagandet, men att det är ”mycket svårt att se att Sverige är i en situation där vi kan ta emot omfördelning från andra länder”.

Alina Novytska, människorna som fått hjälp av Nader Golkar och många andra ukrainare som kommit till Sverige de senaste veckorna har en sak gemensamt: de har rest med färja till Nynäshamn. Förutom Arlanda är hamninloppet i den lilla sörmländska staden, som ligger en timmes pendeltågsfärd från Stockholms innerstad, den vanligaste angivna vägen till Sverige för ukrainska flyktingar.

Vid ankomstterminalen finns de mer etablerade delarna av det svenska frivilligmottagandet samlat. Organisationen Refugees Welcome, som började samla chaufförer, tolkar och människor med boenden i en stor volontärdatabas så fort kriget bröt ut. Den lokala Röda Korset-kretsen, som samlat in pengar till organisationens nationella avdelning genom bössor i second hand-butiken Kupan. Personal från Svenska kyrkan.

Tillsammans har de upprättat en fysisk mottagningsfil för de flyktingar som anländer med färjan från Gdansk klockan tolv varje dag. En lång rad av träbord är överfyllda med allt som en nyanländ familj kan tänkas behöva: vatten, smörgåsar, hygienartiklar. Sim-kort och husdjursfoder. Nallar. Här finns också människor som talar både ukrainska och ryska, men de är för få.

En kvinna i reflexväst tar till orda.

– Alla volontärer, hur går det? Känner ni er klara? Nu öppnar de snart dörrarna. Om alla förutom tolkar håller sig bakom borden så försöker vi hålla ytan så fri som möjligt, precis som sist.

Det som utspelar sig sedan liknar en noggrant koreograferad föreställning. Längst fram står Refugees Welcome-aktivisterna och informerar på ukrainska om att det finns skjuts och boende. Bakom dem delar otaliga volontärhänder ut små påsar med förnödenheter. Vissa nyanlända skyndar rakt igenom hela spektaklet och in i famnen på en gråtande släkting. Andra kommer med barn, hundar och föräldrar och försöker samla på sig så mycket nödtorft som möjligt. En mamma med famnen full av ungar blir övertalad om att raden med tomma barnvagnar faktiskt är gratis och till för henne.

”Någon som kan köra två personer till centralen?” ropar en volontär till en av de anhöriga som trängs längs terminalens väggar. ”Perfekt, tack.” Människor med namnskyltar och blombuketter och barnjackor vävs in i volontärarbetet för att ingen ska lämnas ensam på terminalen. Men en aktör lyser med sin frånvaro: staten. Utöver Polisen och Tullverket finns en ensam person med Migrationsverket-väst. Bland vaktpersonalen talas om att det eventuellt ska gå en buss direkt till ett asylboende.

När de flesta flyktingar verkar ha tagit sig iland börjar volontärerna plocka ihop sina bord. En medelålders kvinna ber en vakt på hamnbolaget att låsa upp ett rum där alla lådor med vattenflaskor, blöjor och vätskeersättning kan förvaras.

– Vem har sagt att ni får lämna saker där? Jag får kolla upp det, för jag får inte släppa in er, säger han innan de båda likväl går iväg mot förvaringsrummet.

I morgon kommer nästa färja.