Det har gått ett halvt år sedan januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet slöts. Från överenskommelsen gick det att utläsa följande ”Vi tar krafttag mot den organiserade brottsligheten, stärker polisen och bekämpar både brotten och brottens orsaker. Demokratin ska värnas, både här hemma och i världen. ”
Hittills har regeringen lyckats med att bidra till motsatsen, något som dock går att förändra. Om regeringens mål fortfarande är att ta krafttag mot den organiserade brottsligheten är ett rimligt första steg att sluta delta i den, särskilt i en av vår tids största kriser, den som idag utspelar sig i Jemen.
Den saudiledda koalitionen som den 25 mars 2015 startade sin intervention under namnet ”Decisive storm” med stöd av bland annat USA, Storbritannien och Frankrike har försatt Jemen i en av vår tids största humanitära katastrofer. Denna intervention har under sina drygt fyra och ett halvt år bidragit till mer än 91 000 dödsfall. Av dessa är den saudiledda koalitionen med dess allierade ansvariga för minst 8000 av de uppskattade 11 700 civila dödsfallen då man utfört attacker direkt riktade mot civila. Majoriteten av dessa attacker på civila, runt 67 procent, har genomförts via luftangrepp ifrån Saudi-koalitionen enligt nya uppgifter ifrån ACLE. Utöver detta finner den som läser Unicefs rapport för maj månad 2019 om Jemen att 24 ,1 miljoner människor är i nöd. Särskilt oroväckande är att 7,3 miljoner av dessa är barn.
Att Sverige har en särskild plikt att agera går inte att förbise. Enbart året 2018 var den svenska reella vapenexporten runt 11,4 miljarder svenska kronor. Av dessa beräknade Svenska Freds att runt 24 procent gick till icke-demokratiska nationer. Några av mottagarna var just Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Vidare har det av den franska journalistsidan Disclosed och engelskspråkiga nättidningen The Intercept bevisats att svenskt krigsmaterial för närvarande använts i Jemen.
Ett av dessa är Saabs radar- och stridsledningssystem Erieye. Eftersom att Saab är en totalitär institution vars beslut fattas efter principen: ju mer kapital desto mer inflytande, har vi vardagliga individer inte samma möjlighet att direkt influera Saab. På grund av detta måste ansvaret läggas på regeringen. Det kan vara värt att begrunda varför regeringen inte lyckats ta detta ansvar. I punkt 70 i januariöverenskommelsen angående vapenexport står det: ”De fyra partiernas principiella inställning är att inte godkänna vapenexportaffärer till ickedemokratiska länder som deltar militärt i Jemenkonflikten så länge konflikten pågår. Regeringen ska pröva ärenden utifrån gällande lagstiftning.”
Utöver att Saabs produkter används i Jemen fortsätter Sverige att exportera krigsmaterial via så kallade följdleveranser till tidigare överenskomna affärer, till både Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.
Detta är något som bland annat försvarats av Socialdemokratiska riksdagsledamoten Kennet G Forslund på följande vis:”Om svensk vapenexport ska fungera och vara trovärdig behöver olika köpare veta att det också är beständigt, att de inte bara får köpa grejerna utan att de också har reservdelar så systemen fungerar”
Vapenexport är ingen lätt sak att motivera. Om man ska ha någon överhuvudtaget är det dock rimligt att anta att det inte enbart är Sverige som det skall gå att lita på. Det borde gå att lita på att mottagaren av krigsmaterialen använder dem i legitima syften (exempelvis i självförsvar eller för motstånd mot en militant ockupationskraft). Om mottagaren använder krigsmaterialen på ett illegitimt sätt borde det utgöra ett tillräckligt villkor för att bryta mot tidigare överenskommelser.
Detta är ingen radikal slutsats utan en som både accepterats och implementerats av länder som Tyskland, Norge och Danmark, som alla förhindrat följdleveranser samt nya affärer till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten med tanke på situationen i Jemen. Sverige bör följa dessa länders fotspår, särskilt om vi vill förbli en trovärdig diplomatisk kraft i världen.