Inför valet 2010 blev Sverigedemokraternas flirt med kulturen en katastrof. Folkmusiker mot rasism bildades. Hembygdsföreningarnas svar är en internetklassiker: ”Grupper som närs av främlingsrädsla projicerar sina drömmar om en ren och okomplicerad värld fri från sociala problem, segregation och konflikter på hembygdsrörelsen som om gamla tider vore värda att sträva efter. Det är de inte.”
Under årets valrörelse höll SD följaktligen tyst om kulturen. Som alla andra. Det gick bra för SD ändå.
Deras nya kulturpolitiska motion är en mardröm. Stödet till Världskulturmuseet, Mångkulturellt centrum och mångkulturkonsulenter ska avvecklas. Bidrag till ”etniska organisationer” och litteraturstödet till böcker på invandrarspråk ska bort. Försämrad läsförståelse hos unga skylls på att ”andelen unga med annat modersmål än svenska har ökat”.
Det är ett rasistiskt och värdekonservativt program. SD följer Alliansens inslagna linje och vill hårdra den: ”Graden av direkta och indirekta subventioner riktade till samtidskulturen och enskilda kulturskapare skulle kunna vara något mindre än i dag”.
Kulturutövande ska ske på marknadens villkor. Men kulturbyggnader ska bevaras. Folket ska fostras och institutioner stärkas. Det är en elitens kulturella program. Talande nämns inte folkbildningen. Svensken ska bildas uppifrån.
En mardröm vaknar man ur, då är den över. Men SD:s kulturpolitik är skrämmande med sin tid. Samtidigt är kulturens krafter splittrade. Behovet av en gemensam kulturfront, de konstnärliga förbunden i bredd tillsammans med ABF och andra bildningsförbund, är akut.