Johan Lindskog börjar direkt prata om de som inte klarade sig. De tre kompisarna från uppväxten som fastnade i cykler av bruk, missbruk och nykterhet. Den närmsta vännen kom till slut på fötter. De andra två dog.

De upplevelserna lade grunden för hans engagemang. Efter att ha flyttat till Norge och bevittnat hur föreningen Tryggare Ruspolitikk på kort tid lyckades vända landets narkotikadebatt och lägga kurs mot det omfattande reformförslag som snart landar på Folketingets bord ville han prova samma sak hemma i Sverige.

– Jag började mejla folk. Akademiker, människor från samhällets alla olika hörn som tyckte att det här behövdes. Sedan åkte jag till Stockholm tillsammans med den norska föreningen och träffade sociologer, kriminologer, brukarrepresentater. Den dagen grundade vi organisationen.

Det var 2018. Sedan dess har gruppen Tryggare Ruspolitik växt, sakta men säkert. I dag är de omkring 500 medlemmar. Ungefär lika många som varje år dör av överdoser i Sverige.

Svensk narkotikapolitik har länge förvånat och förfärat omvärlden. Ett land som i övrigt ses som progressivt och pragmatiskt har benhårda lagar mot eget bruk, med fängelse i straffskalan. Program för sprututbyte och så kallad substitutionsbehandling – att heroinberoende personer tilldelas en annan opiat under kontrollerade former och därmed kan leva ett liv utan kriminalitet och destruktivt gatuliv – har motarbetats i varje steg, särskilt i Göteborg. Rena kanyler säljs inte på apoteken, som de gör i andra europeiska länder. Och det överdoshämmande preparatet Naloxon delas bara ut till människor med dokumenterat missbruk.

Resultatet är att Sverige har Europas näst högsta överdosdödlighet samt hepatit C-smitta hos i princip alla injektionsnarkomaner. Även hiv-smitta är betydligt mer utbredd än hos samma grupp i Finland och Norge. Majoriteten av forskarna har länge pekat ut att de svenska insatserna för att komma till rätta med problemen är otillräckliga eller har svagt stöd i forskningen.

– Hade vi behandlat någon med cancer på samma sätt? Hade vi sagt: vi ska inte ta metoder som har stöd i forskning, för magkänslan säger något annat? Det är en absurd idé, säger Johan Lindskog.

Agerandet får med jämna mellanrum kritik av de FN-organ som bevakar hur medlemsländerna följer de mänskliga rättigheter man har ratificerat. I sommar är det dags igen. Inför FN-granskningen har Johan Lindskogs förening, tillsammans med det globala nätverk de anslutit sig till samt Stockholms brukarförening, skrivit en svidande kritisk rapport om läget. Enligt den bryter Sverige mot en rad paragrafer i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
– Jag är stolt över att vara svensk, men ett samhälle är inte mycket bättre än de som har det allra sämst. För att kunna kritisera andra länder som bryter mot mänskliga rättigheter måste vi göra rent i vårt eget hus. Vi har tre områden där vi får kritik för att bryta mot dem: långa häktningstider, övervakning och narkotikapolitik, säger Johan Lindskog.

Föreningens opinionsarbete syftar till en total reformering av narkotikapolitiken, byggd på en oberoende utredning om skademinimering där brukarna själva haft stort inflytande. Det är, enligt Johan Lindskog, vad man gjort i Norge.
– Där finns fantastiskt många aktörer från civilsamhället som är engagerade i de här frågorna. De har starka brukargrupper och anhöriggrupper som har en helt annan status än här. Man satsar redan i dag ganska mycket pengar på beroendevård, och har en demokratisk diskussion som grundar sig i många olika perspektiv. I Sverige har det varit konsensus, likriktighet, alla ska vara eniga.

Enligt journalisten Magnus Linton, som skrivit den uppmärksammade reportageboken Knark – en svensk historia, har svenska politiker haft en unikt stark tro på att skapa vad de flesta andra jämförbara länder för länge sedan har släppt: det narkotikafria samhället.

– Det är en galen föreställning, ett narkotikafritt samhälle är inte förenligt med demokrati. Det fattar alla som tänker efter. Men under 70- och 80-talet började hela nationen marschera i takt åt vad man uppfattade som ett vackert och självklart mål. Att vara emot det blev som att vara emot mänskliga rättigheter.

Bakgrunden var en tilltagande oro kring vad många uppfattade som en lavinartad ökning av drogrelaterade livsstilar. Tidigare hade amfetamin i tablettform använts brett utan att narkotikan uppfattades som ett samhällsproblem. Långt färre dog fortfarande av narkotika än av alkohol eller trafikolyckor. Men en sak var ny: injektionsbruket.

– När massor av unga personer i framför allt Stockholms södra förorter började köra kanyler i armarna så blev reaktionen stark. Det uppfattades som en artskillnad. Injektionsbruket är ju väldigt obehagligt.

Socialläkaren Nils Bejerot tog fasta på situationen och formulerade en radikal problembeskrivning: Narkotikabruket är ett utifrån kommande hot mot hela den svenska välfärdsprojektet. Det sprids likt en epidemisk smitta, importerad från fjärran land och påeldad av 60-talets radikalism och lössläppthet. Den ska bekämpas och isoleras med absolut beslutsamhet som andra smittor, inte med relativa insatser eller vård. Om den inte besegras står den svenska välfärdsstaten, byggd på svenskarnas särskilda arbetsmoral och pliktkänsla, snart i ruiner.

Bejerot blev en friskt anlitad föreläsare och inspiratör, och när 1976 års nytillträdda borgerliga regering sökte frågor där de kunde ta spjärn mot Socialdemokraterna hade narkotikan unika kvaliteter. Den gamla förhärskande socialdemokratin beskrevs som vek inför en våg av kulturradikalism, fylld av sex, droger och familjens upplösning, främmande för vanliga, arbetande svenskar. Nu skulle borgerligheten bringa ordning och reda.

Socialdemokratin, fast besluten att ta sig tillbaka till makten, kastade snart ut sin tidigare kritik mot Bejerots perspektiv. En politisk men enligt Linton irrationell tävling om att vara bäst på hata knark tog vid. Så uppstod vad vissa forskare kallar ”tangopolitiken” – ett slags förhandlande där socialdemokratin accepterade ökad repression mot att borgerligheten accepterade vissa vårdinsatser. Resultatet blev en konstant överbudspolitik, där narkotikans samhällsfara tog för given. Den blev politiskt omöjlig att ifrågasätta.

Sedan, när temperaturen i frågan höjts under många år, kom aids. Nils Bejerots apokalyptiska teorier om civilisationsomstörtande smitta grundad i sedelöst leverne uppfattades på många håll som bekräftad. 1988 löpte så Sverige linan ut och förbjöd inte bara försäljning och innehav utan också bruk av narkotika. 1993 skärptes lagen, så att fängelse lades till i straffskalan och polisen därmed fick rätt att visitera och ta urinprov på den som misstänks vara påverkad. Den internationella kritik som snart började uppstå viftades bort.
– Alla länder har en politisk elit som tycker om att se sitt eget land som global föregångare och moraliskt samvete. Vi tog på oss ledartröjan och skulle visa vägen för världen, lite som det låter i klimatdebatten i dag, säger Magnus Linton.
Lagom till att alla partier börjat stoltsera med den restriktiva politiken kom 90-talets ekonomiska kris. Resurserna till den omfattande narkotikavård som Social­demokraterna byggt upp dränerades. Behandlingen monterades ned. Kvar fanns hårda tag.

I dag är den narkotikafria samhällsvision som Bejerot och 80-talets politiker formade i praktiken avskaffad. Sverige har, mot bakgrund av skyhöga dödstal och ett fortsatt ökat bruk, blivit tvunget att acceptera den skademinimerande behandling som för inte så länge sedan sågs som att ”staten delar ut knark”. Den strategi för de närmaste fyra årens narkotikapolitik som regeringen presenterade den 18 mars säger att substitutionsbehandling, sprututbyte och Naloxon ska fortsätta erbjudas ”utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet”.

Men i den politiska debatten är det narkotikafria samhället långt ifrån övergivet. I maj förra året – samtidigt som pandemibudskapet om att lyssna på myndigheterna trummades ut allra hårdast – reagerade socialminister Lena Hallengren starkt mot Folkhälsomyndighetens uppmaning att utreda vad kriminaliseringen av narkotikabruk har fått för effekter. I SVT:s Aktuellt konstaterade ministern kort och gott att det ”inte finns någon anledning att utreda den frågan”.

Ungefär samtidigt begärde en riksdagsmajoritet att regeringen påbörjar en utvärdering av hela den svenska narkotikapolitiken. Det har inte skett.

Enligt Johan Lindskog tyder låsningen på en ovilja att tala klarspråk och lyssna på brukarnas perspektiv, vilket i sin tur hindrar den genomgripande reform som enligt honom är nödvändig. Samtidigt påpekar han att föreningen Tryggare Ruspolitik inte förespråkar den sorts rena legalisering som bland annat har införts för marijuana i flera amerikanska delstater. Poängen är att sluta straffa, och börja vårda, missbrukare.

Men finns det inte en risk att en avkriminalisering av eget bruk leder till ökat bruk och därmed större skada?

– Det är en komplex fråga, och den dagen du får ett rakt svar på den ska du akta dig. Jag tror såhär, efter att ha varit med ganska länge nu: ökat bruk kan bero på helt andra faktorer. Ungas självanmälda bruk är lägre i Sverige än i andra länder, men ser man också till vuxna så är det rekreationella bruket i nivå med, eller högre än, EU-genomsnittet. Trots att vi har en i min mening repressiv lagstiftning. Det är också bevisat att de informationskampanjer som bedrivs mot unga i den här frågan inte har någon effekt. Jag tror att ökat välstånd och en förändrad omvärld gör att fler testar droger rekreationellt, oavsett lagstiftning, säger Johan Lindskog.

Och medan reformerna dröjer fortsätter människor att dö. Magnus Linton berättar att flera av de personer han intervjuade till sin bok fortsätter glida fram och tillbaka mellan missbruk och drogfrihet, sex år efter att han skrev den. Han ser ingen stor politisk förändring vid horisonten.

– Narkotikan är genial som populistisk fråga och den är politiskt väldigt svår att backa ifrån. Vänsterpartiet är det parti som skiljer ut sig, men det är bara för att det är så litet. Sossarna skulle aldrig kunna göra det. Inte än, i alla fall.

Flamman har sökt socialminister Lena Hallengren (S).

Noa Söderberg

Tidigare reporter på Flamman.