Inrikes/Nyheter 25 april, 2021

Svensk drogpolitik fortsätter skörda liv – ny förening vill kopiera norsk lösning

Sverige fortsätter förvåna omvärlden med sin straffinriktade narkotikapolitik. Nu ska FN granska om den rimmar med internationella mänskliga rättigheter. Nystartade föreningen Tryggare Ruspolitik lobbar för ett tydligt svar: nej.

Johan Lindskog börjar direkt prata om de som inte klarade sig. De tre kompisarna från uppväxten som fastnade i cykler av bruk, missbruk och nykterhet. Den närmsta vännen kom till slut på fötter. De andra två dog.

De upplevelserna lade grunden för hans engagemang. Efter att ha flyttat till Norge och bevittnat hur föreningen Tryggare Ruspolitikk på kort tid lyckades vända landets narkotikadebatt och lägga kurs mot det omfattande reformförslag som snart landar på Folketingets bord ville han prova samma sak hemma i Sverige.

– Jag började mejla folk. Akademiker, människor från samhällets alla olika hörn som tyckte att det här behövdes. Sedan åkte jag till Stockholm tillsammans med den norska föreningen och träffade sociologer, kriminologer, brukarrepresentater. Den dagen grundade vi organisationen.

Det var 2018. Sedan dess har gruppen Tryggare Ruspolitik växt, sakta men säkert. I dag är de omkring 500 medlemmar. Ungefär lika många som varje år dör av överdoser i Sverige.

Svensk narkotikapolitik har länge förvånat och förfärat omvärlden. Ett land som i övrigt ses som progressivt och pragmatiskt har benhårda lagar mot eget bruk, med fängelse i straffskalan. Program för sprututbyte och så kallad substitutionsbehandling – att heroinberoende personer tilldelas en annan opiat under kontrollerade former och därmed kan leva ett liv utan kriminalitet och destruktivt gatuliv – har motarbetats i varje steg, särskilt i Göteborg. Rena kanyler säljs inte på apoteken, som de gör i andra europeiska länder. Och det överdoshämmande preparatet Naloxon delas bara ut till människor med dokumenterat missbruk.

Resultatet är att Sverige har Europas näst högsta överdosdödlighet samt hepatit C-smitta hos i princip alla injektionsnarkomaner. Även hiv-smitta är betydligt mer utbredd än hos samma grupp i Finland och Norge. Majoriteten av forskarna har länge pekat ut att de svenska insatserna för att komma till rätta med problemen är otillräckliga eller har svagt stöd i forskningen.

– Hade vi behandlat någon med cancer på samma sätt? Hade vi sagt: vi ska inte ta metoder som har stöd i forskning, för magkänslan säger något annat? Det är en absurd idé, säger Johan Lindskog.

Agerandet får med jämna mellanrum kritik av de FN-organ som bevakar hur medlemsländerna följer de mänskliga rättigheter man har ratificerat. I sommar är det dags igen. Inför FN-granskningen har Johan Lindskogs förening, tillsammans med det globala nätverk de anslutit sig till samt Stockholms brukarförening, skrivit en svidande kritisk rapport om läget. Enligt den bryter Sverige mot en rad paragrafer i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
– Jag är stolt över att vara svensk, men ett samhälle är inte mycket bättre än de som har det allra sämst. För att kunna kritisera andra länder som bryter mot mänskliga rättigheter måste vi göra rent i vårt eget hus. Vi har tre områden där vi får kritik för att bryta mot dem: långa häktningstider, övervakning och narkotikapolitik, säger Johan Lindskog.

Föreningens opinionsarbete syftar till en total reformering av narkotikapolitiken, byggd på en oberoende utredning om skademinimering där brukarna själva haft stort inflytande. Det är, enligt Johan Lindskog, vad man gjort i Norge.
– Där finns fantastiskt många aktörer från civilsamhället som är engagerade i de här frågorna. De har starka brukargrupper och anhöriggrupper som har en helt annan status än här. Man satsar redan i dag ganska mycket pengar på beroendevård, och har en demokratisk diskussion som grundar sig i många olika perspektiv. I Sverige har det varit konsensus, likriktighet, alla ska vara eniga.

Enligt journalisten Magnus Linton, som skrivit den uppmärksammade reportageboken Knark – en svensk historia, har svenska politiker haft en unikt stark tro på att skapa vad de flesta andra jämförbara länder för länge sedan har släppt: det narkotikafria samhället.

– Det är en galen föreställning, ett narkotikafritt samhälle är inte förenligt med demokrati. Det fattar alla som tänker efter. Men under 70- och 80-talet började hela nationen marschera i takt åt vad man uppfattade som ett vackert och självklart mål. Att vara emot det blev som att vara emot mänskliga rättigheter.

Bakgrunden var en tilltagande oro kring vad många uppfattade som en lavinartad ökning av drogrelaterade livsstilar. Tidigare hade amfetamin i tablettform använts brett utan att narkotikan uppfattades som ett samhällsproblem. Långt färre dog fortfarande av narkotika än av alkohol eller trafikolyckor. Men en sak var ny: injektionsbruket.

– När massor av unga personer i framför allt Stockholms södra förorter började köra kanyler i armarna så blev reaktionen stark. Det uppfattades som en artskillnad. Injektionsbruket är ju väldigt obehagligt.

Socialläkaren Nils Bejerot tog fasta på situationen och formulerade en radikal problembeskrivning: Narkotikabruket är ett utifrån kommande hot mot hela den svenska välfärdsprojektet. Det sprids likt en epidemisk smitta, importerad från fjärran land och påeldad av 60-talets radikalism och lössläppthet. Den ska bekämpas och isoleras med absolut beslutsamhet som andra smittor, inte med relativa insatser eller vård. Om den inte besegras står den svenska välfärdsstaten, byggd på svenskarnas särskilda arbetsmoral och pliktkänsla, snart i ruiner.

Bejerot blev en friskt anlitad föreläsare och inspiratör, och när 1976 års nytillträdda borgerliga regering sökte frågor där de kunde ta spjärn mot Socialdemokraterna hade narkotikan unika kvaliteter. Den gamla förhärskande socialdemokratin beskrevs som vek inför en våg av kulturradikalism, fylld av sex, droger och familjens upplösning, främmande för vanliga, arbetande svenskar. Nu skulle borgerligheten bringa ordning och reda.

Socialdemokratin, fast besluten att ta sig tillbaka till makten, kastade snart ut sin tidigare kritik mot Bejerots perspektiv. En politisk men enligt Linton irrationell tävling om att vara bäst på hata knark tog vid. Så uppstod vad vissa forskare kallar ”tangopolitiken” – ett slags förhandlande där socialdemokratin accepterade ökad repression mot att borgerligheten accepterade vissa vårdinsatser. Resultatet blev en konstant överbudspolitik, där narkotikans samhällsfara tog för given. Den blev politiskt omöjlig att ifrågasätta.

Sedan, när temperaturen i frågan höjts under många år, kom aids. Nils Bejerots apokalyptiska teorier om civilisationsomstörtande smitta grundad i sedelöst leverne uppfattades på många håll som bekräftad. 1988 löpte så Sverige linan ut och förbjöd inte bara försäljning och innehav utan också bruk av narkotika. 1993 skärptes lagen, så att fängelse lades till i straffskalan och polisen därmed fick rätt att visitera och ta urinprov på den som misstänks vara påverkad. Den internationella kritik som snart började uppstå viftades bort.
– Alla länder har en politisk elit som tycker om att se sitt eget land som global föregångare och moraliskt samvete. Vi tog på oss ledartröjan och skulle visa vägen för världen, lite som det låter i klimatdebatten i dag, säger Magnus Linton.
Lagom till att alla partier börjat stoltsera med den restriktiva politiken kom 90-talets ekonomiska kris. Resurserna till den omfattande narkotikavård som Social­demokraterna byggt upp dränerades. Behandlingen monterades ned. Kvar fanns hårda tag.

I dag är den narkotikafria samhällsvision som Bejerot och 80-talets politiker formade i praktiken avskaffad. Sverige har, mot bakgrund av skyhöga dödstal och ett fortsatt ökat bruk, blivit tvunget att acceptera den skademinimerande behandling som för inte så länge sedan sågs som att ”staten delar ut knark”. Den strategi för de närmaste fyra årens narkotikapolitik som regeringen presenterade den 18 mars säger att substitutionsbehandling, sprututbyte och Naloxon ska fortsätta erbjudas ”utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet”.

Men i den politiska debatten är det narkotikafria samhället långt ifrån övergivet. I maj förra året – samtidigt som pandemibudskapet om att lyssna på myndigheterna trummades ut allra hårdast – reagerade socialminister Lena Hallengren starkt mot Folkhälsomyndighetens uppmaning att utreda vad kriminaliseringen av narkotikabruk har fått för effekter. I SVT:s Aktuellt konstaterade ministern kort och gott att det ”inte finns någon anledning att utreda den frågan”.

Ungefär samtidigt begärde en riksdagsmajoritet att regeringen påbörjar en utvärdering av hela den svenska narkotikapolitiken. Det har inte skett.

Enligt Johan Lindskog tyder låsningen på en ovilja att tala klarspråk och lyssna på brukarnas perspektiv, vilket i sin tur hindrar den genomgripande reform som enligt honom är nödvändig. Samtidigt påpekar han att föreningen Tryggare Ruspolitik inte förespråkar den sorts rena legalisering som bland annat har införts för marijuana i flera amerikanska delstater. Poängen är att sluta straffa, och börja vårda, missbrukare.

Men finns det inte en risk att en avkriminalisering av eget bruk leder till ökat bruk och därmed större skada?

– Det är en komplex fråga, och den dagen du får ett rakt svar på den ska du akta dig. Jag tror såhär, efter att ha varit med ganska länge nu: ökat bruk kan bero på helt andra faktorer. Ungas självanmälda bruk är lägre i Sverige än i andra länder, men ser man också till vuxna så är det rekreationella bruket i nivå med, eller högre än, EU-genomsnittet. Trots att vi har en i min mening repressiv lagstiftning. Det är också bevisat att de informationskampanjer som bedrivs mot unga i den här frågan inte har någon effekt. Jag tror att ökat välstånd och en förändrad omvärld gör att fler testar droger rekreationellt, oavsett lagstiftning, säger Johan Lindskog.

Och medan reformerna dröjer fortsätter människor att dö. Magnus Linton berättar att flera av de personer han intervjuade till sin bok fortsätter glida fram och tillbaka mellan missbruk och drogfrihet, sex år efter att han skrev den. Han ser ingen stor politisk förändring vid horisonten.

– Narkotikan är genial som populistisk fråga och den är politiskt väldigt svår att backa ifrån. Vänsterpartiet är det parti som skiljer ut sig, men det är bara för att det är så litet. Sossarna skulle aldrig kunna göra det. Inte än, i alla fall.

Flamman har sökt socialminister Lena Hallengren (S).

Polisens särskilda roll

Enligt Magnus Linton har Polismyndigheten haft en särskilt framträdande roll i utformandet av svensk narkotikapolitisk praktik, jämfört med i många andra länder. Socialläkaren Nils Bejerot, som grundlade teorierna om ett narkotikan som ett samhällsomstörtande hot som bara kan lösas med utplåning, föreläste under många år på Polishögskolan. Han fick starkt inflytande på Svenska Narkotikapolisföreningen, som bildades 1987, ett år innan eget bruk kriminaliserades. Föreningen kom att bli en tung aktör i svensk narkotikadebatt.

– Polisen fick en injektion i ett vi och dem-tänkande i sin skolgång. Knarkare är dem, de är aldrig, aldrig vi. Det blir centralt i världsbilden, och det tror jag finns kvar i dag. Jag har hört poliser som fortfarande säger ”såhär måste vi göra, annars kan vi inte uppnå vårt mål om det narkotikafria samhället”. För många är det i dag principen, att det målet ska uppnås.

Både polis och rättsväsende lägger stora resurser på att lagföra människor som brukar narkotika eller begår ringa narkotikabrott. Enligt föreningen Tryggare Ruspolitik bestod hälften av de rapporterade drogrelaterade brotten under 2019 – omkring 55 000 – av eget bruk.

Invandraren ersätter knarkaren

Magnus Linton ser likheter mellan 80-talets utmålande av knarkaren som det stora, utifrån kommande samhällshotet som kommer riva ned välfärdsstaten, och dagens debatt om invandrings­volymer och ”svenska värderingar”.

– Då som nu var högern på jakt efter värderings- och kulturfrågor snarare än sociala och ekonomiska frågor. Man anser att det är poliserna som vet vad som behöver göras i Sverige och att folket har fått nog. Många samhällsforskare, då som nu oftast kriminologer, ses som flumgubbar som har suttit och tittat bort.

Liksom dagens diskussion om avlyssning och övervakning för att sätta dit gängkriminella präglades också 80- och 90-talen av krav på utökade möjligheter för poliser att träda över integritetsgränser för att komma åt knarkarna. Som ett led i det skärptes straffen för eget bruk 1993, så att en misstänkt kunde tvingas göra urinprov. Kort därpå kom mobiltelefonerna, och både försäljning och bruk hamnade återigen bortom polisens händer.

Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)