Anna Remmets har läst två romaner som belyser både ljuset och mörkret hos den amerikanska författaren.
Hur många gånger har vi hört historien om den talangfulla men dödsdömda kvinnan, som lever i ett samhälle som inte är redo för genialiska kvinnor och som därför långsamt eller snabbt maler ned henne? Känslan av att det mesta redan är sagt om författaren Sylvia Plaths livsöde (snarare än konstnärskap) kanske kommer sig av att bilden av det smälter ihop med andra skapande kvinnor ur historien?
De två romaner om Sylvia Plath som utkommit de två senaste åren visar dock att det alltid finns mer att säga om ett ämne i händerna på kompetenta författare. Men så är det ju just romaner och inte biografier som den finlandssvenska författaren Sanna Tahvanainens Körsbär i snön (2019) och svenska Elin Cullheds Eufori (2021) är. Kvinnorna i deras böcker skulle kunna ha andra namn men ändå bära sina historier om strävanden, framgångar, misslyckanden och närkampen med det mörka som hela tiden lurar på dem i väntan på att få dra ned dem. Cullhed parafraserar själv frasen ”den dödsdömda kvinnan” som handlar om Plaths sista år i livet när hon får sitt andra barn, ger ut Glaskupan, maken och poetkollegan Ted Hughes lämnar henne för en annan kvinna och hon skriver sin ikoniska dikt ”Daddy”. Det är en mörk, klaustrofobisk och förtvivlad roman om hur drömmen om livet på den engelska landsbygden, ett lyckligt äktenskap, barn och litterärt skapande smulas sönder bit för bit.
Tahvanainens Körsbär i snön, å andra sidan, är en på ytan ganska ljus roman med en mörk underström. I denna kommer den unga Sylvia Plath till New York för praktik på det glamorösa magasinet Mademoiselle. Sylvia är full av förväntan. Medan praktiken för de flesta av flickorna är den sista friheten innan hemmafrulivet i någon välbeställd förort tar vid är den för henne bara början på ett liv av skrivande. Hon åtrår det glamorösa och väljer sina kläder inför resan med stor omsorg, men är också intellektuell och vill diskutera och skriva stor litteratur. Ljuset i romanen är bokstavligt: den utspelar sig under solgassande värmebölja. Den uppehåller sig också mycket vid yta. Tahvanainen beskriver material på klänningar, dofter av parfym men även smaken av ljummen öl på en jazzklubb så att läsaren förnimmer intrycken i sina egna händer, näsborrar och smaklökar. Bakom allt det sinnliga och ljusa lurar dock det mörka i periferin, symboliserat av den strumpa fylld med psykofarmaka som Sylvia förvarar under madrassen. Som ett emblem för detta mörker under en glättig yta står den beundrade Marilyn Monroe som Sylvia tänker en hel del på. Detta motiv är kanske inte särskilt originellt i litteraturen, men Tahvanainen har förmågan att dra in en i sin värld av glansiga material, soldränkta gator, nätternas jazzmusik och rus av alkohol blandat med tabletter.
I Körsbär i snön är friheten total, om än illusorisk. I Eufori är instängdheten på den engelska landsbygden kvävande. Här har såväl den glamorösa amerikanskan som den intellektuella poeten dragits ned i den engelska myllan och i moderskapet, men även i det mörker som än så länge bara lurpassade i Tahvanainens roman.
Här har också sprickan mellan yta och djup blivit djupare. Positionen som kvinna, som den som betraktas, hamnar allt mer i konflikt med positionen som författare, den som betraktar. Sylvia går på ett party och är hela tiden plågsamt medveten om att bilden av en frånskild, ”tragisk” kvinna i omgivningens ögon står i vägen för bilden av poeten som just har skrivit ”Daddy”. Men även om Sylvia i Körsbär i snön (vars titel kommer från namnet på hennes läppstift) fortfarande tror att omvärlden kan härbärgera en snygg men intellektuell kvinna, anas sprickan också där.
Både Cullhed och Tahvanainen lyfter fram en stor självmedvetenhet hos Sylvia, en tendens att ständigt betrakta sig själv utifrån, som antagligen säger mer om kvinnors i allmänhet inlärda beteende än om den biografiska personen Sylvia Plath. Såväl Cullheds som Tahvanainens Sylvior är dessutom så mångfacetterade att de långt ifrån alltid är sympatiska. Det självmedvetna, som de har gemensamt med så många kvinnor, paras i båda romanerna med en grandios självbild av det slag som ofta förknippas med just skapande människor.
Faktum är att Eufori och Körsbär i snön, två helt fristående litterära fantasier, med fördel kan läsas som tvillingböcker som skildrar början respektive slutet på ett kort liv. Där Tahvanainen skildrar en sommar i hjärtat av ”Den Nya Världen” berättar Cullhed om hösten i den gamla.
