Så kom det äntligen. Det som alla med inblick i pensionssystemet väntat på i flera år: ett utspel från statsminister Löfven om att höja pensionsavgifterna.
Detta möttes av de mest hårresande argument, jämförelser och tankefigurer från högern.
Borgerliga ledarskribenter ställde satsningen mot andra behjärtansvärda ändamål: äldreomsorg, geriatrisk vård, LSS och fan vet allt. Men då jämförs äpplen med päron; sådant bekostas ur kommun- landstings- och statskassa. Pensionssystemet ligger utanför statsbudgeten utan kommunicerande kärl.
Andra pratar om att satsa på fattigpensionärerna. Och vem kan vara emot? Men då döljs återigen att det handlar om olika budgetar och system.
De så kallade fattigpensionärerna omfattas av garantipension, äldreförsörjningsstöd, bostadstillägg och liknande – också inom stats- och kommunbudgetar som kan påverkas år för år. Det rödgröna budgetsamarbetet har fått igenom välbehövliga förbättringar här.
Majoriteten pensionärer däremot, får sina pensioner ur det allmänna systemet där förbättringar bara kan ske genom höjda avgifter.
Sverigedemokraterna hånade att det skulle ta 40 år innan de högre pensionerna skulle slå igenom. Som om ett system med individuell pensionsrätt skulle kunna fungera annorlunda.
Så långt är det högern som stått för bluffarna. Men Socialdemokraterna är också med och sprider dimridåerna.
Att tillåta folk att jobba vidare – till döddagar om så behövs
Den första dimridån är förstås diskussionen om höjd pensionsålder. Men pensionsåldern stiger redan i dag – utan beslut – år för år. Diskussionen om att ”höja pensionsåldern” handlar bara om följden därav, alltså att tillåta folk att jobba vidare – till döddagar om så behövs – för att kompensera usel pension. Den frågan kommer bara återkomma och återkomma, och ”pensionsåldern” höjas steg för steg – så länge avgifterna inte höjs. Systemets ekvationer tillser detta helt automatiskt.
Den andra dimridån gäller konsekvensen av höjd avgift, där alla – även finansministern – tar det som självklart att de totala arbetsgivaravgifterna därmed höjs. Med efterföljande diskussion om ökade lönekostnader för företagen.
Men så måste det inte alls vara. Arbetsgivaravgifterna innehåller redan i dag en buffert på över 10 procent – en tredjedel av de totala – i form av den allmänna löneavgiften.
När a-kassa och sjukförsäkring försämrats, har dessa avgifter minskat och i stället har den allmänna löneavgiften höjts, hela tiden i tysthet. Den totala avgiften har blivit densamma.
Så det vore en enkel sak att justera åt andra hållet, med samma totala avgift. Vad den allmänna löneavgiften gett statskassan får i stället tas ut genom öppen hederlig beskattning.
Men det skulle förstås kräva att bryta den blocköverskridande tystnaden kring hur den allmänna löneavgiften blivit en hemlig extraskatt för löntagare.
För att återgå till själva saken, skulle höjda pensionsavgifter hjälpa merparten av framtidens pensionärer att få vettiga pensioner, alltså 50-60 procent av slutlön. Det skulle också hjälpa dagens pensionärer att skydda sina pensionsnivåer mot den så kallade bromsen, alltså tillfälliga sänkningar och bristande indexuppdatering.
Det skulle ge morgondagens pensionärer chansen att välja en rimlig pensioneringsålder. Och det skulle skydda statskassan från ökade pensionsutgifter framöver. Allt detta utan att det skulle behöva kosta företagen en krona i höjda arbetsgivaravgifter.
För den som vill ha vettiga pensioner för vanligt folk, finns det inga rimliga argument emot.
Men för den som inte vill ha det – ja, då återstår bara att ta till de orimliga.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.
