Opinion

Systembevarande kvinnodefinitioner

Gal Gadot som Wonder Woman i filmen med samma namn från 2017.

Ellen Söderblom Saarela om kvinnokroppens ideologi och biologi, och arvet efter Simone de Beauvoir i den pågående debatten om kön och könsidentitet.

Opinion

Vem är rädd för de Beauvoir? Frågan ställdes i ett avsnitt (”Qui a peur de Beauvoir?” 9/1, 2018) av franska radioprogrammet La Grande table (France culture). Med anledning av utdelningen av Simone de Beauvoir-priset (instiftat 2008 av feministen Julia Kristeva) fokuserade programmet på feminismen. Vilka driver den i dag? Är de Beauvoir ännu aktuell? Programmets frågor kan föras över till svensk kontext, och en pågående debatt om kön och könsidentitet.
Det finns litterära kvinnliga figurer vars styrka skrämmer. Amazonen är en. För att kasta spjut bättre hugger hon av sitt ena bröst. Hon ersätter bröstet med vapnet, stärks på så sätt bredvid den oförvandlade kvinnokroppen. Amazonen är ett exempel på hur sinne föregår kropp, och hur en ”stark” kvinna läses som något annat (mer) än kvinna. Filmen Wonder Woman aktualiserade amazonen förra året. Vad bidrar hon med i dag? Kanske att ”kvinnor kan”. Att individen är fri att förverkliga sig själv. Amazonen kan sägas idealisera patriarkal styrka. Omvandlingen av hennes kropp bekräftar rådande ordning: kvinnokroppen är svag.

Men kanske är biologin i grunden flytande, så som har upprepats i den pågående debatten om kön? Varför skulle vår uppfattning om den såsom fast inte vara en ideologisk produkt? Queerteoretikern Judith Butler ställer här en knepig fråga, och menar vidare att kroppen varken bör framhävas eller bortses ifrån i den feministiska analysen. Vikten ligger vid att läsa den ur ett maktperspektiv. Kroppen är både biologisk och diskursiv. Amazonen är så att säga en biologisk kvinna som gjort avkall på bröstet och därav inte längre ses som bara kvinna.

I Ett transfeministiskt manifest (2016) skriver Maria Ramnehill om att leva som transperson i Sverige. Ramnehill går längre än Butler i synen på kön. Könstillhörigheten är hos henne något som en person blir läst som. Varje gång kroppen passerar som ett kön så formas individen av andras läsning. Därför, menar Ramnehill, bör transkvinnor respektive transmän inkluderas i gruppen kvinna respektive man. Mer än kroppar förstådda utifrån sina reproduktiva funktioner är kön sålunda främst diskursivt.

Som argument för en liknande syn dammar Dagens Nyheters ledarskribent Lisa Magnusson av de Beauvoirs berömda fras ”man föds inte till kvinna, man blir det”. Hon skriver (i DN, 19/2, 2018):
”Feminismens roll har aldrig varit att fokusera på medfödda skillnader. Kvinna är inte något man föds till, det är något man blir. Somliga blir kvinnor senare än andra i omvärldens ögon, vissa aldrig. Gruppen kvinnor är brokig och svårdefinierbar.”

Magnusson menar att feminismen inte handlar om biologi utan om ideologi, om jämställdheten som mål. När individen konstruerar sin könstillhörighet, förverkligar individen sig själv. Det kan läsas som en naiv tolkning av Butlers diskursiva syn på biologi – att den är möjlig att förhandla på individens egna villkor. Den liberala läran gifter sig väl med dagens syn på kön. Problemet är dock att individen, eller amazonen, får sin styrka på givna premisser. Amazonen utmanar aldrig given ordning, hon representerar snarare individens klättring inom en rådande ojämlikhet. Jämställdhetens ideologi tycks så definieras på kvinnans bekostnad. Den oförvandlade kvinnan förblir svag.

Hur konstruktiv är den feministiska retorik som tillskriver kvinnan objektsposition?

Man föds inte till kvinna, man blir det. Men vad är det man blir när man blir kvinna i dag? I podcasten Penntricket (avsnittet ”Halva inne” från 9/2, 2018) redogör feministerna Cissi Wallin och Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg för kvinnans vardag som utsatt för påflugna män. Män raggar på kvinnor vilka misstycker och således hämmas i sina liv. Blomberg hoppas att män efter #MeToo inte längre ska våga ragga. Otaliga gånger har män oombett uttryckt attraktion till en ogillande Wallin. Hos Ramnehill läser jag kvinnligheten som en positionering inom en maktobalans. Så fort hon passerar som kvinna avlöser trakasserierna varandra. Kvinnan är offer för närmanden låter även Penntricket veta. Men alla feminister erkänner könsmaktsordningen och kvinnoförtryck. Torde inte feministisk kamp bestå i att utmana snarare än reproducera orättvisan? Vart jag än vänder mig tycks kvinnan förvisad till passivitet. Vad gör oss till kvinnor? Inte kan det vara offerpositionen i relation till män?

”Det är en evig svårighet att utmana gränserna”, sa La Grande tables ena gäst, historikern Michelle Perrot. ”Feminismen är självfallet frihet. Feminismen bör inte låta sig hämmas”. Självklarheter, kan tyckas. Som läsare av pågående debatt förstår jag dock behovet att säga det. Vad utgör kvinnlig identitet? Om det är så att könstillhörigheten är en fråga om identifikation bortom kroppen så tror jag att vi måste diskutera hur vi feminister ser på oss själva.

Sajten Min upprättelse (skapad av bland andra Wallin) är ett resultat av #MeToo:s genomslagskraft. Som stöd till offret för sexuella övergrepp förklarar en psykolog att hennes tendens att skuldbelägga sig själv beror på att vi ”lever i ett samhälle där det i vår kultur finns strukturer, fördomar, värderingar om kön och identitet.” Att vi från födsel lär oss vad som förväntas av oss som kvinnor, och att ”är vi uppväxta med signaler som exempelvis säger att kvinnors sexualitet är farlig och ska hållas i schack för männens åtrå så kan känslor av skuld och tankar triggas kring eget beteende.” Strukturer i all ära, men hjälper dessa svar verklighetens utsatta i behov av stöd? Hänvisning till strukturer riskerar determinera: du är kvinna vilket förklarar dina känslor. Jag säger: låt henne artikulera dem själv! Subjektet skapas i samspel mellan individ och struktur. Därför undrar jag: hur konstruktiv är den feministiska retorik som tillskriver kvinnan objektsposition? Ibland verkar det som att viljan att måla helhetsbilden av det sexistiska samhället motarbetar erkännandet av brottets komplexa påverkan på det individuella offret. Den berättelsen försvinner i det stora narrativet om manliga förbrytare och kvinnliga offer. Samtidigt är den central för att kvinnor själva ska kunna träda fram. ”Den kvinnliga frigörelsen måste vara kvinnors egen frigörelse”, sa La Grande tables andra gäst, författaren och akademiledamoten Danièle Sallenave. En självklarhet kanske. Den tål emellertid att upprepas. I stället för att internalisera en syn på sig själv som passiv finner kvinnan kraft i sina egna ord. När hon äger sin erfarenhet slår sig kvinnan fri. Vad är revolution om inte det?

Kvinnor definierade i relation till ”det enda”, manliga könet likställs med ett slags ickekön, en icke-man, menar feministiska teoretikern och författaren Luce Irigaray. För henne skymtas kvinnans frigörelse i uppskattningen av det egna könet, men utan att hon faller i objektspositionens fälla. Genom subjektiv uppskattning tar kvinnan det aktörskap och den röst som aldrig givits henne. Utgående från sig själv yttrar kvinnan sin erfarenhet.
Många är överens om att det är just den delade erfarenheten som utgör feminismens kraft. Men debatten har snurrat ihop sig. Magnusson talar om en brokig grupp med gemensamma erfarenheter, men för Irigaray är detta en kategori definierad som det manliga könets negation – från denna icke-position går det inte att slå sig fri. För med det perspektivet definieras jämställdheten på kvinnors bekostnad.

Idén om könet såsom flytande verkar ständigt återvända till konformismen. Kvinnan fortsätter att läsas som oskyldig, utsatt, passiv. Irigaray skulle kanske i stället ha föreslagit att kvinnan finner ett sätt att frigöra sig från den negativa positionen. Skriva om narrativet! Feminismens radikala potential ligger i att vägra anpassning inom rådande maktförhållanden, att vägra hugga bröstet av kroppen – för vad är det om inte att tillskriva den svaghet? Genom den vägran erbjuds ett oskrivet blad; möjligheten att skriva något helt nytt. Kvinnokroppen bär på egen kraft. Att utmana gränserna, att inte låta sig hämmas: feminism är frihet. De är kanske självklara påståenden, men de är inte ofarliga. Den kvinnliga frigörelsen måste vara kvinnors egen frigörelse. Det tål att upprepas. Jag är mer än det som ni läser mig som.

 

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

  • feminism
  • Kajsa Ekis Ekman
  • kön
  • könsdebatt
  • politiskt subjekt

Opinion