… Karl Berglund som den 8 december disputerade på avhandlingen Mordens marknad där den svenska deckarvågen undersöks utifrån litteratursociologiska perspektiv.
Det sägs ofta att den svenska deckaren är samhällskritisk – hur sant är detta?
– Den bilden stämmer dåligt om man tar hänsyn till hela det kommersiella toppskiktet i genren. Där är samhällskritiken inte alls särskilt utbredd, utan finns framför allt hos ett mindre antal välkända författare, men är oftare att förstå symboliskt snarare än realistiskt.
Finns det någon skillnad i hur manliga och kvinnliga deckarförfattare a) skriver b) framställs?
– Kvinnor skriver mer om kvinnor och män skriver mer om män. Kvinnor skriver också något mer om sina huvudpersoners privatliv än vad männen gör. Men det här är litterära gradskillnader, som i framställningen av genrens författare har uppförstorats till en artskillnad. Både i marknadsföring och i kulturdebatter tecknas i regel bilden av att genren består av deckardrottningar och deckarkungar, som har ytterst lite gemensamt. Och det stämmer alltså inte sett till innehållet.
I avhandlingens sista del har du räknat mördare, offer, motiv och mordvapen i ett stort antal moderna deckare. Vad kan sägas generellt?
– Jag har utgått från 116 svenska kriminalromaner utgivna perioden 1998–2015, och generellt sett kan sägas att författarna oftast väljer innehållsliga element utifrån hur väl de fungerar i genrens grundform, det vill säga hur väl de skapar spänning och nyfikenhet. Det vimlar därför av superskurkar, seriemördare, märkliga offerritualer och komplicerade mordmotiv som går tillbaka 50 år i tiden. Det här är i sig egentligen inte förvånande, men det går på tvärs mot hur genren vanligen marknadsförs: som seriöst syftande skildringar av verklighetens brottslighet. Ett annat genomgående drag är att genren kretsar kring vit, svensk, heterosexuell medelklass utan invandrarbakgrund. Nästan samtliga huvudpersoner i mitt material hör till detta sociala skikt, medan mördare och offer kontrasteras mot denna ”normalitet” – antingen som ”interna” avfällingar från medelklassen som har hamnat snett, eller som ”externa” hot från överklassen eller en yrkeskriminell underklass.