”Demokratin är som en spårvagn”, förklarade Istanbuls borgmästare vid 1990-talets mitt. ”När man är framme är det dags att kliva av.”

Borgmästaren hette då Recep Tayyip Erdogan, och skulle komma att bli landets president. Fram tills den 19 mars i år innehades samma post av socialdemokraten Ekrem Imamoglu, som då arresterades och anklagades för att ”leda en kriminell organisation”.

Protesterna lät inte vänta på sig. Oppositionsledaren Özgür Özel beskrev hur Maltepe-torget ”svämmade över” när 2,2 miljoner människor gav sig ut på gatorna i lördags.

Denna historiska flodvåg var journalisten Joakim Medin där för att rapportera om, på uppdrag av Dagens ETC. Men även han arresterades kort efter att ha landat den 27 mars, med anklagelser om ”medlemskap i en väpnad terrororganisation” och för att ha ”förolämpat presidenten”, efter obelagda påståenden om inblandning i dockprotesten mot Erdogan den 11 januari 2023. Likt Imamoglu fördes han till Silivrifängelset utanför Istanbul.

Att den turkiska regimen först fängslar landets främsta utmanare om presidentposten, och därefter en journalist som är där för att rapportera om protesterna, visar hur långt Erdogan är beredd att gå för att behålla makten. Det torde också vara enkelt att ta ställning mot – vilket Reportrar utan gränser, Svenska Pen, Publicistklubben och Tidningsutgivarna snabbt gjorde. Deras krav är lika enkelt som självklart: Joakim Medin måste släppas omedelbart.

Vi befinner oss i den ”tredje vågens avdemokratisering”, där autokrater stegvis avskaffar folkstyret genom att tysta all opposition och press.

Från regeringen är det desto tystare. Att vi inte har full insyn i regeringens strategi är begripligt: det överordnade målet nu måste förstås vara att få hem Medin. Men deras tidigare agerande mot Turkiet ger mig inget större hopp.

Under Tobias Billström var målet att alliera Sverige med USA och Turkiet så viktigt att han fördömde dockprotesten, samt kallade Turkiet för en ”demokrati”. Inte mycket verkar ha förändrats med Malmer Stenergard: om Trumps nedmontering av demokratin eller attacker mot vårt grannland Danmark har regeringen inte heller någonting att säga. Och när Flamman bad om ett uttalande från utrikesministern om Medin hänvisades vi till X – en plattform knuten till den amerikanska regeringen, och som bara tidigare i veckan stängde av ett flertal Erdogankritiska konton.

De kallar det för ”tyst diplomati”, och nog kännetecknas knähundar av tystnad. Desto mer ljudligt är extremhögerns fjäskande för världens främsta islamistdiktator.

”Jag hade hellre sett att det var Dagens ETC:s chefredaktör som satt fängslad. Men i det här fallet får det väl duga med en AFA-terrorist antar jag”, skriver den sultanslickande swishaktivisten Joakim Lamotte på X.

Tidigare NMR-medlemmen och ”förtalsombudsmannen” Christian Peterson förklarade för Patriotiska partiets märkliga högermaoistiska tidning Aydinlink att Joakim Medin inte alls är journalist, utan ”vänsterextremist med kopplingar till terrorgruppen AFA”.

Det hade kanske inte spelat så stor roll om de kom från anonyma trollkonton, men både Lamotte och Peterson har hyllats av sverigedemokratiska riksdagspolitiker och bjudits in att föreläsa för Sveriges näst största parti.

Quislingarnas tid är nu. Vi befinner oss i den ”tredje vågens avdemokratisering”, där autokrater stegvis avskaffar folkstyret genom att tysta all opposition och press.

I Ryssland dömdes dissidentveteranen Alexander Skobov i mars till 16 års fängelse för att ha kritiserat kriget, och i USA har Donald Trump samma månad gått hårt åt den propalestinska studentrörelsen. Ungern har nyligen förbjudit Prideparader, Hong Kong har fängslat 47 demokratikämpar, och Sydkoreas arbetarrörelse stoppade nyligen ett auktoritärt kuppförsök. I Sverige har en rad åtgärder införts som monterar ned yttrandefriheten, och i dag förklarade man att ”yttranden” ska kunna leda till att uppehållstillstånd dras in.

De auktoritära män som vill hoppa av demokratins spårvagn blir allt fler, och på vissa håll verkar den konservativa högern redan ha rest sig från sina säten. Det är dags att hålla ögonen på vilka i Sverige som sneglar mot stoppknappen.

15 minuter. Så länge planerade demonstranterna att stå knäpptysta på gatan i Belgrad. En minut för varje dödsoffer då taket på järnvägsstationen i landets näst största stad Novi Sad rasade in i november förra året.

Renoveringen av stationen blev klar hösten 2024. Det blev en dyr affär, som landade på nästan 720 miljoner kronor. När taket rasade in ett år senare var det få som såg det som en ”tragisk olyckshändelse”. Desto fler undrade vad pengarna egentligen gått till. Under tystnaden i folksamlingen kokade det.

Efter 13 minuter avbröts lugnet av ett högt ljud, som att ett flygplan störtade rakt mot deltagarna. Samlingen splittrades i panik. Människor föll över varandra. En deltagares pacemaker stannade.

Några dagar senare läckte bilder ut från baksidan av parlamentet. Där syns poliser med jättelika sköldar och kravallhjälmar – och bakom dem en jeep med en ljudkanon.

Det senaste årtiondet av framgångar för högerpopulister runt om i världen har beskrivits som en tredje våg av autokratisering, där en växande skara regeringar tillbringat sin tid vid makten med att sakta men säkert montera ned demokratiska institutioner.

Om någon gör så här mot människor i Serbien i dag, så kan det hända i en annan nation i morgon.

Samtidigt har man undvikit alltför diktaturdoftande åtgärder. Många länder beskrivs i stället som ”illiberala demokratier”, där spelet är riggat till förmån för maktpartiet. Ofta rättfärdigar man det genom att beskriva sig som representanter för folket.

I många fall har processen liknat metaforen om den kokta grodan. Drar du upp värmen för snabbt hoppar grodan ur kastrullen, men ökar du temperaturen sakta tycker grodan att det är skönt och märker inte att den pocheras. Sakta har det oacceptabla blivit acceptabelt.

Många av de nya ledarna tycks ha tolkat Trumps seger i USA, komplett med en heilande, antifacklig miljardär, som ett klartecken på att det är dags att vrida upp plattan till nian.

Men nu verkar flera grytor vara på väg att koka över. Bara den senaste veckan har farmödrar och fotbollsfans rest sig mot Javier Milei i Buenos Aires, medan ungrare tagit till gatorna i protest mot Viktor Orbáns förbud mot Pride och tal om att städa ut ”ohyran”. Recep Tayyip Erdoğans fängslande av motkandidaten Ekrem Imamoglu har återigen fått ut Istanbuls befolkning på torgen.

Och så var det Serbien, där uppemot 300 000 människor demonstrerade i helgen. Och ljudkanonen har inte tystat dem. Tvärtom. Nu har dubbelt så många – motsvarande en tiondel av landets befolkning – skrivit under ett upprop som kräver att FN utreder användandet av olagliga vapen mot demonstranterna i Belgrad.

I alla fyra exemplen sammanfaller protesterna med fallande stöd för högerregeringarna. Även i Sverige ligger regeringen knapert till.

I alla fallen är det välförtjänt. I veckan kom nämligen en tjock rapport från organisationen Liberties, som gått igenom samtliga europeiska länder. Läget är dystert – i merparten av länderna befinner sig demokratin på reträtt. Även i Sverige, som backar både vad gäller mänskliga rättigheter och i fråga om de kontrollerande och balanserande funktioner som säkrar demokratins överlevnad.

Vi vet ännu inte hur länge massprotesterna kommer hålla på, eller om de kommer att lyckas vända trenden. Men nog är det dags att vi börjar dra lärdomar av vad som pågår utomlands. Av den dystra utvecklingen, men också av det gryende motståndet.

För som Savo Manojlovic, en av initiativtagarna till uppropet mot den serbiska regeringen, sade till mig över telefon:

”Om någon gör så här mot människor i Serbien i dag, så kan det hända i en annan nation i morgon.”