Efter en hård strid tecknade elföretaget Tema Elektro förra året avtal med Elektrikerförbundet. Men Flamman kan nu avslöja att företaget innan dess slöt avtal med fackföreningen Blå-gul, som registrerats hos vice vd:ns nära släkting. En person som också är kommunpolitiker för Sverigedemokraterna. Nu har det nya facket försökt stämma Elektrikerförbundet. – Det låter som en klart gul fackförening, säger Dan Holke, mångårig vd och chefsjurist på LO-TCO Rättsskydd.

Tema Elektro ligger i skånska Blentarp, strax utanför Sjöbo, och har en handfull anställda. Elektrikerförbundet har enligt egen uppgift försökt få till kollektivavtal med dem sedan 2020, och när konflikten i somras eskalerade till strejk och sympatistrejk från Byggnads skrev Tema Elektro till slut på. Efteråt sade vice vd Lena Nersing i en intervju med tidningen Arbetaren att de hade motsatt sig ett kollektivavtal med Elektrikerförbundet eftersom de redan hade ett avtal med ett annat fackförbund, men ville inte precisera vilket.

Flamman kan nu avslöja att det rör sig om ett förbund registrerat på samma adress som en nära släkting till Lena Nersing, tillika kommunal SD-politiker. Förbundet heter Blå-gul fackförening och registrerades hos Skatteverket först efter att Elektrikerförbundet börjat sätta press på Tema Elektro. De har i skrivande stund inte publicerat någon information om sin inriktning, medlemsantal eller demokratiska struktur. Däremot har det försökt stämma Elektrikerförbundet, med hänvisning till de nya begränsningarna av strejkrätten. Förbundets juridiska ombud i den processen är också hon tidigare sverigedemokratisk kommunpolitiker och kandidat i kyrkovalet.

Dan Holke, mångårig vd och chefsjurist på LO-TCO Rättsskydd, säger att han aldrig stött på Blå-gul fackförening tidigare.

– Det låter som en klart gul fackförening, säger han till Flamman.

Begreppet gul fackförening syftar på ett fack som är bildat eller kontrollerat av arbetsgivaren. FN-organet ILO definierar det som ”ett fackförbund som är begränsat till ett enskilt företag som dominerar eller starkt påverkar det, och därmed begränsar dess inflytande”.

I sin stämningsansökan till Arbetsdomstolen hävdar Blå-gul fackförening att de tecknade kollektivavtal med Tema Elektro i januari 2020 – omkring ett och ett halvt år innan de fick ett organisationsnummer hos Skatteverket. Därför hänvisar de nu till en omstridd ny lag från 2019. Den innebär att arbetsgivare i vissa fall har rätt att slippa stridsåtgärder om de redan tecknat ett kollektivavtal. Frågan delade fackföreningsrörelsen, och på vissa håll varnades för att lagändringen öppnade för just gula fackförbund som tecknar avtal med nybildade företag och på så sätt skyddar företaget från oberoende, medlemsstyrda fackförbund.

Lena Nersing säger till Flamman att hon eller Tema Elektro inte har något inflytande över Blå-gul fackförening. Hon säger också att de många turerna kring Tema Elektros olika avtal handlar om pensionsvillkor, och att LO:s försäkringslösning ger sämre villkor för hennes anställda.

– Jag vill inte att du citerar mig i tidningen. Svenska Elektrikerförbundet har sagt att de ska skriva nyanserade och neutrala saker om när vi tvingades att göra upp, hur saker och ting förelåg, men det har inte skrivits en rad om det. Så jag litar inte på er journalister, helt enkelt.

Har du eller Tema Elektro kontroll eller inflytande över Blå-gul fackförening?

– Vi har ett avtal med dem, som vi har med Elektrikerförbundet. Det är lite som att fråga om vi har inflytande över Elektrikerförbundet. Nej, det har vi inte, och man ska inte ha det som arbetsgivare heller. Det är en arbetstagarorganisation.

Men andra fackföreningar publicerar sina demokratiska strukturer öppet. Det enda som finns registrerat om Blå-gul fackförening är att den finns på samma adress som en nära släkting till dig.

– Det måste du ta med Blå-gul fackförening. Jag har inget inflytande över den föreningen, jag har inget med den föreningen att göra, förutom att jag har medarbetare som är anslutna till ett kollektivavtal med dem. För att de ville ha det, för att de ville ha bra villkor, vilket de inte kunde få med Elektrikerförbundet. Eftersom hela LO-kollektivet har signat upp för Fora (LO:s pensionsförsäkringslösning, reds. anm.). Där ligger en hund begraven.

Lena Nersing hänvisar upprepade gånger till Blå-gul fackförening, men vill inte ge några kontaktuppgifter till dem med hänvisning till medarbetarsekretess. Hon säger också att påståendet att Blå-gul fackförening är ett gult fack är ”helt absurt”.

– Betyder det att det är fel på en sådan fackförening, om det nu skulle vara en gul fackförening? Men jag har inget inflytande över den. Men om det skulle finnas sådana fackföreningar, vad är problemet med det?

Problemet som brukar pekas ut är att ett gult fack inte kan agera fristående eftersom det styrs eller påverkas av arbetsgivaren.

– Då bör man undersöka också LO-facken, hur influerade de är av sin huvudorganisation. Vad kallas de för, bruna fackföreningar? Om man nu ska ha en färg.

Henrik Junzell, förhandlingschef på arbetsgivarorganisationen Installatörsföretagen, säger till Flamman att han inte känner till Blå-gul fackförening och att Tema Elektro har tecknat sitt avtal med Elektrikerförbundet utan Installatörsföretagen som mellanhand. Därför vill han inte kommentera fallet ytterligare.

Arbetsdomstolen avfärdar Blå-gul fackförenings stämningsansökan med motiveringen att lagen är till för arbetsgivare, inte konkurrerande fackförbund. Men enligt Dan Holke skulle inte heller Tema Elektro kunna driva frågan i det här fallet, eftersom en stridsåtgärds laglighet måste prövas senast tre månader efter att den genomfördes. Strejken på Tema Elektro tog slut den 9 augusti.

Däremot kan situationen med dubbla avtal nu leda till en prövning om vilket avtal arbetsgivaren måste följa. Lena Nersing vill inte svara på om Tema Elektro tänker inleda en sådan process.

– Då är huvudregeln det först träffade avtalet. Då innebär det att arbetsgivaren möjligen kan strunta i avtalet med Elektrikerförbundet när det gäller löner och anställningsvillkor, även om det är fullt giltigt som avtal, säger Dan Holke.

Skulle Tema Elektro då kunna säga att Blå-gul fackförening hade det första avtalet och slippa avtalet med Elektrikerförbundet?

– Ja, det blir i så fall nästa steg. Om Elektrikerförbundet skulle stämma Tema Elektro för kollektivavtalsbrott så skulle Tema Elektro kunna invända att de redan har ett annat kollektivavtal, som tecknats innan. Då får man pröva den frågan. Då blir frågan: är Blå-gul en riktig fackförening, eller något annat?

Svenska lagar är fåordiga om vad som räknas som ett fackförbund. Formellt sett är det enda som krävs att minst två personer bildar en förening och skriver i dess stadgar att de ska tillvarata arbetstagares intressen och verka för bättre villkor. De som oroat sig för gula fackförbund efter lagändringen 2019 har bland annat pekat på det. Men enligt Dan Holke skulle en eventuell prövning av ett fackförbunds ”riktighet” väga in fler aspekter än de strikt juridiska.

– Det har egentligen aldrig riktigt prövats vad det skulle innebära i en sådan här situation, där det luktar som att det är arbetsgivaren själv som ligger bakom. Om man kan leda det i bevis så vore det konstigt om man skulle acceptera det. Men det finns inga rättsfall på det vad jag vet. Vilka krav man kan ställa i en sådan situation har aldrig riktigt prövats.

Blå-gul fackförening uppfyller väl det grundläggande kravet att ha stadgar som säger att de ska tillvarata arbetstagares intressen?

– Ja, förmodligen. Men det skulle nog inte stanna vid en sådan prövning, gissar jag. Om det också framkommer att det egentligen är arbetsgivaren som ligger bakom så skulle man sannolikt inte godta det som facklig organisation som kan teckna kollektivavtal. Då kommer man titta på verkligheten, inte på kartan.

Flamman har sökt Elektrikerförbundet och Blå-gul fackförening genom dess juridiska ombud.

Texten uppdaterades den 4 januari 2022.

Gul fackförening

Fackförening som är styrd eller starkt påverkad av arbetsgivaren och därför inte kan agera oberoende och tillvarata arbetstagares intressen. De är ovanliga i Sverige på grund av den jämförelsevis starka arbetarrörelsen och fackföreningsvänliga lagar. Men de är betydligt vanligare i bland annat sydostasiatiska länder där vänstern är svag, och i auktoritära länder.

Lagändringen 2019

Efter en lång strid mellan Hamnarbetarförbundet, Transport och Sveriges Hamnar om vilket fack som har rätt att företräda svenska hamnarbetare, och om möjligheten att teckna dubbla avtal på samma område, kom LO och Svenskt näringsliv överens om en begränsning av möjligheten att strejka för att undantränga ett redan gällande kollektivavtal. Bland andra Hamnarbetarförbundet och företrädare för syndikalistiska SAC tolkade begränsningen som ett öppnande för arbetsgivarstyrda (”gula”) fackföreningar, som tecknar villkorsdumpande kollektivavtal som sedan inte kan undanträngas av ”riktiga” fackförbund genom strejk. Förespråkarna sade i stället att lagändringen byggde på redan etablerad juridisk praxis om hur undanträngning får gå till, och att den syftade till att hindra fackförbund som strejkar utan att vilja teckna kollektivavtal.

Noa Söderberg Tidigare reporter på Flamman.[email protected]

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Saga Grande Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]

De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.

När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad också stängd och nedsläckt.

I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Värmerelaterade dödsfall har ökat med en tredjedel i Europa, och en ny ILO-rapport visar att arbetare drabbas värst. Klimatförnekelse är alltså inte folkligt, utan gynnar tvärtom eliterna.

Den 11 juli i fjol föll en 44-årig arbetare ihop livlös på gatan i den italienska staden Lodi. Han hade satts att måla vägskyltar mitt i solen, trots 40 grader under värmeböljan Cerberus. Efter flera försök med defibrillatorn förklarades han död på det lokala sjukhuset.

”En tragedi lika absurd som onödig”, sade lokala fackansvariga Elena Maga till tidningen The Post Internazionale. ”Vi borde inte behöva vänta på att människor dör innan vi förändrar något.”

Han är inte ensam. Två nya rapporter som släpptes i dag visar hur värmen blir allt dödligare i världen, och att arbetare världen över tillhör de hårdast drabbade.

Den första rapporten, utgiven av EU:s klimattjänst Copernicus, visar att de värmerelaterade dödligheten ökade med 30 procent i unionen förra året. 2023 var det varmaste året som någonsin har uppmätts, och Europa är den kontinent som värms upp snabbast.

”Det verkar kanske dyrt att agera mot klimathotet”, sade Meteorologiska världsorganisationens chef Celeste Saulo. ”Men priset för att inte agera är betydligt högre.”

Men klimatkrisen slår olika hårt beroende på vem du är. I dag släppte även Internationella arbetsorganisationen (ILO) en rapport som visar att arbetare tillhör de mest utsatta. Värst drabbade är de som arbetar kroppsligt och utomhus, eller som är tvungna att jobba oavsett väder – antingen på grund av deras centrala betydelse, som räddningspersonal och jordbrukare, eller på grund av ekonomisk utsatthet.

En brandman evakuerar en get under en skogsbrand i Acharnes, en förort i norra Aten, den 23 augusti 2023. Foto: Thanassis Stavrakis/AP.

ILO har identifierat sex klimatrisker som särskilt drabbar arbetare:

Övervärme. De 2,41 miljarder som arbetar inom värmekänsliga branscher som jordbruk, byggande och sopåkning drabbas i högre grad av skador på hjärtat, njurar och skelett, samt värmeslag och utmattning. 18,970 årliga dödsfall på jobbet beror på värme.

Extremväder. Krispersonal inom medicin, bränder, samt fiskare och jordbrukare drabbas i större utsträckning av stormar och översvämningar.

UV-strålning. De 1,6 miljarder som arbetar utomhus i världen, exempelvis inom post, trädgård och hamnar, drabbas av skador på hud och ögon, inklusive cancer.

Luftföroreningar. Samma grupp utsätts även för dålig luft, en hälsofara som kan kopplas till 860 000 årliga arbetsrelaterade dödsfall världen över.

Smitta. De som arbetar utomhus, inte minst i jordbruk, skogar och trädgårdar, drabbas oftare av parasitiska sjukdomar som malaria, borrelia, dengue, snäckfeber och leishmaniasis.

Gifter. Arbetare inom jordbruk, kemi och skogsbruk drabbas av förgiftning, cancer, neurotoxicitet, samt reproduktiva och andra sjukdomar efter att ha utsatts för agrokemiska gifter. Fler än 300 000 människor dör varje år efter förgiftning av bekämpningsmedel.

För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Arbetarklassen sticker alltså ut som en grupp som har ett oerhört starkt intresse av att ta strid mot fossilutsläpp och miljöförstöring, medan klimatbovarna gynnas av den högerretorik som framställer klimatet som en fråga för cyklande veganer i innerstaden. Men som vi ser tillhör den urbana medelklassen inte alls de hårdast drabbade av värmeböljor och översvämningar.

För en månad sedan sågade Klimatpolitiska rådet än en gång regeringens klimatarbete, som slår ifrån sig all kritik från förhatliga experter. Under valrörelsen poserade man i stället vid mackpumpar för att framställa fossilbränsle som folkligt, en strategi som tycks ha lyckats med tanke på valsegern.

Det är en stor utmaning för gröna partier och rörelser, som framställs klimatfrågan som allmänmänsklig, men som har misslyckats med att förklara vilka som drabbas hårdast. Klimatprotester framställs ofta som ett hinder för arbetare som vill komma till jobbet, men i själva verket är det arbetarna själva som borde klistra fast sig på gatorna. För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Nationalmuseums utställning med Harriet Backer är en genomsnygg lektion om 1800-talets smygande radikalitet.

”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Frågan ställdes 1971 i en berömd essä av den amerikanska konsthistorikern Linda Nochlin. Hennes skenbart naiva fråga gav upphov till en störtflod av forskning, och sedan dess har ett oräkneligt antal kvinnliga konstnärer dykt upp vilket gjort konsthistoria till ett betydligt mer diversifierat fält. Att ”upptäcka” en bortglömd konstnär och återupprätta hennes rätta plats i historien har närapå blivit en klyscha i konstbranschen (tänk på Hilma af Klint-febern). Definitivt oftast på gott snarare än ont, även om det kan bli tjatigt och ibland rentav tveksamt att marknadsföra utställningar som ”upptäckter” då det inte sällan redan bedrivits forskning på konstnärerna i fråga.

Det jag blir mest störd av på Nationalmuseums utställning Harriet Backer är ändå att jag – konsthistorienörd och feminist – aldrig tidigare hört hennes namn. För att parafrasera Nochlin undrar jag: Varför är våra grannländers konsthistoria terra incognita? Före och efter Edvard Munch råder mest ett tyst sus i mitt huvud.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Samhället har råd med allt mindre ju rikare vi blir. Det finns en kuslig känsla av att allt går bakåt. Men kanske är det som vissa försöker lansera som ett ”Jimmie-moment” i själva verket ett ”Erlander-ögonblick”?

Vipeholms sjukhus, en så kallad vanföreanstalt, har med rätta blivit ökänt för de grovt oetiska kariesexperimenten, lobotomierna och den stundvis höga dödligheten. På nätet hittar jag en rikedom av fotodokumentation över flera decennier från anstalten, som var inriktad mot vård av barn med svåra rörelsehinder.

Men utifrån bilderna är det inte kränkningarna av de intagnas rättigheter som utgör det starkaste utropstecknet av kontrast mot vår samtid. Den samtida betraktaren häpnar i stället över verksamhetens omfång och personalstyrka: möbelverkstaden för patientterapi, textilverkstaden, idrottsplatsen, plantskolan, personalmatsalen, korpfotbollslagen (både kvinnliga och manliga), musikterapin, leksaksförrådet, kafferepen, panncentralen – och, som en mörk fond, gravplatsen.

Cecilia Verdinelli Skribent och läkare.

Efter tre års paus ska EU:s nyliberala budgetregler återinföras. Trots krav på att de borde förändras har lite hänt – nu kan de omöjliggöra satsningar på såväl välfärden som klimatet.

I italienska tidningar skrivs det om det, på fransk radio debatterar man det, och på belgiska löpsedlar varnar man för det: i början av nästa vecka beslutar Europaparlamentet om huruvida EU-länderna ska ha rätt att finansiera sin välfärd och nå sina klimatåtaganden eller inte. Efter över tre års paus kommer nämligen de hårda budgetreglerna som medlemsländerna har tvingats efterleva sedan slutet av 1990-talet att träda i kraft igen – såvida parlamentet inte röstar nej.

Reglerna i Stabilitets- och tillväxtpakten om att statsskulden och budgetunderskottet inte får överstiga 60 procent respektive 3 procent av BNP, kom först till stånd som inträdeskriterier för medlemmarna i EMU. Men eftersom alla länder var tänkta att införa euron gäller de för samtliga EU-medlemmar, inklusive dem som inte använder den gemensamma valutan.

Jonas Elvander Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Är klimatkampen förlorad? Det tycker Tadzio Müller, medgrundare till Ende Gelände i en intervju med Flamman (nr 14/2024). Efter många år med stora proteströrelser är vi fortfarande på väg mot en framtid med allt fler klimatkatastrofer, död och lidande. ”Folk eldar hellre upp planeten och mår skit, än agerar”, säger han.

För mig som klimataktivist är det sorgsen läsning, eftersom Müller har rätt i att världen är på väg åt helvete. Hans känslor är legitima. Samtidigt pekar hans uttalande på ett problem för klimatrörelsen: oförmågan att skilja på målen vi sätter upp i kampen och värdet av kampen själv. I det senare fallet bör vi alltid ha blicken vänd mot att rädda människor och skapa en bättre värld, vad som än händer.

Klimatrörelsen kämpar mot ett av världens mäktigaste intressen, fossilindustrin. På längre sikt kämpar klimatrörelsen även mot kapitalismen i sin helhet, det mäktigaste produktionssystem som världen skådat. Att stoppa fossilindustrin vore en enorm bedrift. Att störta kapitalismen är en ännu större, men inte omöjlig uppgift. Det är därför inte konstigt att vi misslyckas ibland.

Klimatrörelsen kämpar för en bättre värld, och det är en kamp som aldrig kan urholkas.

Det är lätt att relatera till Tadzio Müllers sorg över att mål har förlorats. Det han anser ”har gett våra liv mening i likhet med hur religiösa människor uppfattar världen, det som strukturerar allt vi gör, och våra idéer om vem som är god och ond” gäller inte längre. ”Vi har stött emot de planetära gränserna, och lärt oss att det moraliska universumets båge är kort och böjd mot fascismen”, fortsätter han.

Samtidigt har Tadzio i denna förlust kommit till en nyvunnen insikt: ”att det inte handlar om segerns sannolikhet”, utan ”om de relationer som du bygger medan du försöker uppnå den segern”.

Läs mer

I augusti 2017 samlades organiserade den tyska klimatgruppen Ende Gelände ett läger med påföljande aktionsdagar för klimaträttvisa. Foto: Michael Goergens.

Utrikes • 05 april, 2024

Tyska klimatikonen: ”Kampen är förlorad”

Jag tror precis som Tadzio Müller att dessa relationer är källan till all uthållig klimatkamp, speciellt i tider av motgång. Om den enda anledningen till kampen är vinsterna så är det enkelt att gå hem efter en förlust, dra ned persiennerna och aldrig återvända till rörelsen. Men om kampen får ett värde i sig kan de kämpande gå hem efter förlusten, gråta, festa och tänka om tillsammans – för att snart därefter envist återvända med nya mål.

Såklart är inte kampen en hobby med vänner – väl uttänkta strategier och slagkraftiga mål måste vi alltid ha med oss. Men som Mathias Wåg i en bokrecension skriver här i Flamman blir ”allt eller inget” oftast inget. Det krävs uthålliga organisationer som kan förvalta både kampen genom förlusten, och makten efter vinsten. Och oavsett om vi når 1,5 eller 3 graders uppvärmning kommer klimatkampen aldrig att vara förgäves – inte så länge planeten är beboelig.

Både jag och Müller tror på relationernas vikt. Samtidigt tror jag inte att klimatkampen är körd bara för att framtiden just nu ser mörk ut. Ju starkare vi organiserar oss och ju fler vi blir, desto bättre framtid får vi. Klimatrörelsen kämpar för en bättre värld, och det är en kamp som aldrig kan urholkas. Även i en brinnande värld finns det mycket att kämpa för, och många att rädda som annars skulle dö. Sörj målen, och organisera er.

Noah Björelius Hort Aktiv i Ta Tillbaka Framtiden

Efter att Berlinpolisen upplöste den palestinska kongressen förbjöds den grekiska politikern Jannis Varoufakis att arbeta i Tyskland. Nu förklarar han varför de vill tysta honom.

Den tre dagar långa palestinska kongressen i Berlin förra helgen var tänkt att sända en signal om solidaritet med folket i Gaza. Under mottot ”Vi anklagar” ville palestinska, judiska, tyska och andra internationella aktivister samlas för att tala om den fruktansvärda situationen i Gaza och sätta press på den tyska regeringen att kräva en vapenvila. Men bara två timmar efter att den inleddes fredagen den 12 april tog sig polisen in i byggnaden, stängde av strömmen och tvingade hundratals deltagare att lämna evenemanget. Därefter upplöstes konferensen.

En av de planerade talarna var Greklands förre finansminister Jannis Varoufakis. Polisen ställde inte bara in hans tal – han meddelade också att han hade belagts med ett allmänt förbud mot att verka i Tyskland och att han inte ens fick tala via videoöverföring. Tysk media rapporterar nu att detta straff nu har reducerats till ett inreseförbud.

Loren Balhorn Chefredaktör för Jacobin i Tyskland.

Israelisk militär och bosättare kritiseras av Human Rights Watch för sin behandling av palestinier på Västbanken. Organisationen rapporterar att palestinier har fördrivits från sina hem, och många vågar inte återvända.

– Bosättare och soldater har fördrivit hela palestinska samhällen. De har förstört varje hem, med uppenbart stöd från styrande israeliska myndigheter, säger Bill Van Esveld, biträdande barnrättschef på Human Rights Watch (HRW), i ett uttalande på organisationens hemsida. Han fortsätter:

– Medan världen fokuserar på Gaza så ökar övergreppen på Västbanken, underblåst av årtionden av straffrihet och likgiltighet bland Israels allierade.

Saga Grande Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]

Vind- och vattenkraften i trakterna kring Fredrika producerar en procent av Sveriges el. Samtidigt stängs bibliotek och äldreboenden i närområdet. Med de regler som finns i Sverige stannar vinsterna sällan kvar i bygden.

Skylten som visar vägen mot biblioteket sitter kvar i Fredrikas centrum, men i början av februari slog det igen dörrarna för gott.

Bibliotekarien Britt-Marie Arvidsson har kört de två milen in till Fredrika för att visa oss biblioteket. Det ryms i ett enda, lite större rum i den låga röda skolbyggnaden. Trots det begränsade utrymmet finns allt som man kan vänta sig: skönlitteratur, deckare, fakta, och en avdelning om bygden och landets norra delar. Barnen har ett eget hörn med en kåta där man kan krypa in för att läsa i lugn och ro.

Arne Müller Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.

Tema Elektro skrev avtal med ”gult fack” före avtal med LO-förbund

Gul fackförening

Lagändringen 2019

Nya bankregler försvårar för föreningar

Paulina Sokolow: Jordens räddning är mer nål och tråd än rymdskepp

Klimatförnekelse dödar arbetare

Brytningstid på norska

Mitt Erlanderögonblick kom vid Sahlgrenskas foodtruck

EU:s budgetregler kan omöjliggöra klimat- och välfärdsmål

Klimatkampen är förlorad, länge leve klimatkampen!

Tyska klimatikonen: ”Kampen är förlorad”

Efter inreseförbudet: Jannis Varoufakis tänker inte hålla käften

Bosättare fördrev palestinier med hjälp av Israels armé

Borta med vinden

Gul fack­förening

Lagändringen 2019

Flammans veckobrev

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Tyska klimatikonen: ”Kampen är förlorad”

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev

Gul fackförening