Vi som är gamla nog att minnas tiden före 2020 års val­debatter vet att USA alltid varit en sken­demokrati. Vi som minns så långt tillbaka kan även erinra oss en tid när synen av Jeff Daniels på vita duken väckte känslor av väl­behag. Men medan gamle vapen­dragaren Jim Carrey snubblat vidare genom den breda under­hållningens korridorer har Daniels, sedan han limmade fast tungan i en skidlift i Dum & dummare, i stället växlat in på de lys­rörs­belysta dito i gravallvarliga och flagg­viftande serier som Aaron Sorkins The newsroom.

I den nya mini­serien The Comey rule spelar Daniels huvud­rollen som verklig­hetens före detta FBI-chef James Comey, vars biografi med den själv­förhärligande titeln A higher loyalty ligger till grund för manuset. Regissören Billy Ray verkar helt i Sorkins anda, med en centristisk världs­åskådning som genom­syrar varenda scen och skåde­spelare som hela tiden utbyter enorma mängder bak­grunds­information eller går ut för att ha hemliga samtal på en park­bänk medan den amerikanska flaggan vajar i bakgrunden.

Serien tar avstamp under slutspurten av det amerikanska president­valet 2016 och FBI:s utredning av Hillary Clintons slarviga epost­hantering. Enligt The Comey rule och den liberala historie­skrivningen var det också denna utredning som fällde avgörandet i racet om Vita huset. Medan Clinton får data­kör­kortet indraget skålar ryska troll­här­­förare i vodka vid Lincoln memorial och när någon nämner Putins namn så fladdrar ljuset till som med riddar Kato. Comey är blott en plikt­trogen och from familje­man. Så from att han inte ens vet vad en ”golden shower” – som Trump ska ha unnat sig i makarna Obamas säng under en vistelse i president­sviten i Moskva – är. Men genom att peka ut Queen Hillary som en hispig boomer fruktar Comey att han nu bidragit till ”slutet på FBI som en oberoende kraft i Amerika”.

FBI föddes ur de amerikanska klass­triderna runt förra sekel­skiftet som ett instrument för att över­vaka socialister och fack­föreningar, men ren­odlades till en kommunist­jägar­organisation med vid­sträckta befogen­heter och resurser under myt­om­spunne byrå­chefen J. Edgar Hoover. För­utom infiltration och planterade bevis som medel för sin brotts­bekämpning ägnade man sig även åt direkta lönn­mord, som på Svarta pantrarnas Chicago-ledare Fred Hampton 1969. Även inom vissa borgerliga skikt har FBI setts på med skepsis och som själva symbolen för hur ”big government” lägger sig i rättskipning som den lokala sheriffen eller lynch­kommittén i enlighet med konstitutionen borde få sköta själva.

I Sorkin­­liberalernas universum tillhör FBI där­emot tvek­löst de snälla. När Trump (Brendan Gleeson) segrat samlas alla goda krafter (CIA, militären, FBI och Obama) i ett rum för att fundera på hur Amerika ska kunna fungera vidare. Och Comey själv är, efter att ha fallit i onåd hos Trump, berättelsens främsta hjälte. Det är för­visso han som skrivit den, men man kan ändå fråga sig varför den livs­långa republikanen och dokumenterat äre­lystna klant­skallen James Comey även blivit Demokraternas stora idol. Kanske för att han person­ifierar det liberala hyckleriet bättre än någon annan? Som polis­chef har han å ena sidan demon­strerat en säll­synt lyhörd­het inför symboliska anti­­rasistiska ställnings­taganden mot gamla syd­­stats­monument och black face på student­­skivor. Sam­tidigt har Comey före­språkat både ”för­­stärkta för­hörs­­metoder” (det vill säga tortyr) och jakt på de som läcker om polisens oegentlig­­heter till pressen. Samt gjort en avstickare som topp­chef hos vapen­fabrikören Lockheed Martin.

För att vara en serie om världens tuffaste polis är The Comey rule otroligt tråkig och dåligt spelad. Allra värst är Holly Hunter som åklagaren Sally Yates, som då och då av­bryter handlingen för att med tårar i ögonen berätta om sin berg­fasta tro på den amerikanska rätts­staten. Till sitt politiska innehåll är The Comey rule ”Qanon för liberaler”, som en kritiker kallat den. Men här är den djupa staten inte fienden utan det enda som verkligen skyddar amerikanska intressen och värderingar när pöbeln envisas med att rösta fel.

Slutscenen följs av en Anslags­tavlan-notis om att Ryssland kommer försöka på­verka även årets val, till bilden av en tom president­stol. ”USA will figure this out”, säger Comey när han av­pollett­erats, men frågan är om det inte är USA:s under­gång som super­makt vi ser i Jeff Daniels krackelerande ansikte? Man kan ju alltid hoppas.

Erik Haking