Jag har precis köpt den nya strömningstjänsten Disney+. jag vet inte varför, jag har inga barn. Men det visade sig ändå vara ett bra beslut eftersom de har alla 600 avsnitt av The Simpsons. När jag tittar är det två saker som slår mig.
Det ena är att seriens första säsonger fortfarande är ett tidsdokument, ett perfekt exempel på bra 90-talssatir. Det andra är att världens mest populära tecknade serie skildrar en arbetarklassfamilj med låg inkomst. Utan att skämten riktas mot dem. Det känns helt apart.
Pappa Homer är dum i huvudet, men han har inte ens råd att vara smart. Han tvingas välja mellan att köpa ny luftkonditionering eller en saxofon åt sin dotter. Han hämtar barnen från skolan på sparkcykel eftersom hans bil blivit stulen. Han slänger ut försäljaren när han får veta att det kostar 600 dollar att installera larm i huset.
Manus till The Simpsons skrevs av kända komiker, som var miljonärer sedan tidigare. Serien sänds på Fox – en tv-kanal känd för sin konservativa profil. Att Fox på 90-talet började sända en serie som skildrar en arbetarfamilj på ett respektfullt sätt inför 40 miljoner amerikaner är för mig ett mysterium. Vad räknades som normalt på den tiden?
Den populärkultur jag växte upp med skildrar inte människor med låga inkomster, förutom när den hånar, ömkar eller demoniserar dem. Utgångsläget är att alla normala bor i innerstadsfemmor eller enorma villor och har obegränsad ekonomi. Ingen värd att berätta om har någonsin behövt prioritera eller göra sina barn besvikna.
Idéinstitutet Katalys undersökte 2015 hur ofta arbetarklassen syns i tv. Det visade sig vara elva procent av tiden. Forskarna bakom studien kallar det för symbolisk utplåning. Jag förstår vad som menas. Det finns ju inga familjen Simpsons eller Svensson Svenssons att referera till i dag. Trots att 40–50 procent av befolkningen är arbetare räknas det inte som att vara vanlig.
Vad leder allt det här till? Forskarna konstaterar att ”klassamhällets mediala anatomi kännetecknas av osynliggörande, symbolisk utplåning och av en medelklassblick på tillvaron, av vilken klassblindhet är en konsekvens”.
30 år har gått sedan The Simpsons började sändas. I dag har serien en bråkdel av antalet tittare den hade i början på 90-talet, och något liknande har inte tagit vid sedan dess. Inte ens inom ramen för satir verkar vi orka prata om hur arbetare har det.
Kommer vi ens att kunna prata klass om 20 år?