Inrikes 01 februari, 2018

Therborn vill tala klass

Marxisten och sociologiprofessorn Göran Therborn är tillbaka i Sverige för att tala om klass. På kort sikt vill han locka tillbaka arbetarväljare från SD. På lite längre sikt hoppas han på ett folkligt uppror.

 
När den fackliga tankesmedjan Katalys under måndagen presenterade sin stora satsning  på klass var Göran Therborn huvudnumret. Tillsammans med smedjans chef Daniel Suhonen håller han i projektet som ska producera över tjugo rapporter och en bok på om just klass under året.

Det första öppna seminariet om rapportserien fick flyttas till ABF-husets största sal, Z-salen. Samtliga 338 sittplatser fylldes.

Göran Therborn har återvänt för att sätta klass på agendan. Han är en världens mest citerade marxistiska sociologer och professor emeritus på universitetet i Cambridge. Tidigare har han arbetat på universitet och lärosäten över hela världen.

Numera bor han i Ljungbyholm utanför födelseorten Kalmar.

– Jag har bott mestadels utomlands sedan början av åttiotalet. Jag blev chockad över hur de ekonomiska klyftorna har vuxit, och hur finansvärlden har kommit att prägla samhället. Det vill vi visa en bild av och göra människor medvetna om. Vad är det för samhälle vi lever i, och hur fan har vi hamnat här?

Hela Katalys-projektet ska handla om klass. Det första rapporten bygger på siffror som företaget Novus har tagit fram och visar bland annat att 80 procent av svenskarna anser sig leva i ett klassamhälle.

Följdfrågan är central i Katalys och Göran Therborns projekt: Varför pratar ingen om klass då?

– Att tala om klass och klyftor, det visar på orättvisor i samhället, och socialdemokratin har alltid velat skyla över och tänka bort de här konfliktlinjerna så mycket som möjligt, säger Göran Therborn.

Det har förstås, medger han, varit en delvis framgångsrik strategi. Tjänstemännen har engagerat sig fackligt, och att vinna deras röster har varit viktigt. Men att inte tala om och till arbetarklassen har också ställt till med problem.

– Det är en svaghet som har möjliggjort Sverigedemokraternas insteg i arbetarklassen. Delar av arbetarklassen har känt sig övergivna av socialdemokratin. Det har varit så i en lång rad länder: Frankrike, Spanien, England, Holland och så vidare. Också i det här landet.

Klassidentifikation

Enligt Katalys första rapport identifierar sig just Sverigedemokratiska väljare i väldigt hög grad som arbetare. 47 procent, att jämföra med 37 procent för Socialdemokratiska väljare.

I Europa faller socialdemokratiska partier som korthus, enligt Göran Therborn beror det på att de inte talar om klass. Samma sak gäller Brexit, och valet av Donald Trump. Dåliga saker för vänstern händer när ett samhälle inte pratar om klass.

– Alla de här valen och valresultaten har visat på att det var ett politiskt misstag att låtsas som att arbetarklassen inte existerar och inte tala till den, inte ta hänsyn till deras intressen och deras farhågor och problem.

Analysen känns igen. För den svenska vänstern måste dock en fråga som Göran Therborn vara överordnad.

– Att vinna tillbaka de arbetare som sympatiserar med sverigedemokraterna och väljer SD. Det är den viktigaste närliggande politiska uppgiften egentligen.

Varför är den viktigast?

– Därför att det är det enda sättet att förhindra en borgerlig regering.

På åttiotalet skrev Göran Therborn vad som egentligen var den första genomgången av det svenska klassamhället.
Sedan dess har ingen riktig genomlysning gjorts. Först efter att ha träffat Katalys-chefen Daniel Suhonen vid en rad tillfällen övertalades
Göran Therborn att arbeta med projektet.

Tanken var och är enkel: berätta om klassamhället.

– Den stora uppgiften nu, det är att göra människor kunniga om, medvetna om, hur klassamhället har utvecklats, säger Göran Therborn. Men det är också bara början.

Ny vänsterrörelse

Under arbetet med att kartlägga det svenska klassamhället har han också blivit ”upprörd och förbannad”. Frågan om hur samhället ska kunna förändras långsiktigt har försiktigt smugit sig in i diskussionerna. För Göran Therborn finns lösningen i en utomparlamentarisk vänsterrörelse.

– Vi hoppas att det här projektet ska bidra till – inte precis leda till – men åtminstone bidra till att framöver, efter valrörelsen och så, bilda något slags folklig upprorsrörelse. Den tycker jag, personligen åtminstone, ska vara partipolitisk obunden och vara öppen både för socialdemokrater och vänsterpartister och andra grupperingar också för den delen.

Och sen spelar det inte så stor roll exakt vad man röstar på, menar du?

– Det är inte partiet, utan snarare rövarkapitalismen och korruptionen det ska handla om. Sen när man står där med sin valsedel så får man välja själv, och det har rörelsen inte med att göra. En sån rörelse tror jag är tänkbar i varje fall.

Om man börjar prata om klass och arbetarklass, finns det inte då en risk att man tappar ett annat skikt i stället?

– Nej det tror jag inte. Det beror på hur man gör det, men om man är medveten om att den stora skiljelinjen i svensk politik inte går mellan arbetarklassen och medelklassen eller mellan arbetare och tjänstemän utan å ena sidan alltså finanskapitalet med dithängande tjänster och folket i övrigt så får du inte den effekten.  Att prata om arbetarklassen betyder inte att angripa medelklassen. Det ska gå hand i hand med ett understrykande av det som alla de folkliga klasserna har gemensamt.

Vad är det? Som de har gemensamt?

– De har ju gemensamt intresse av en trygg arbetsmarknad och av ett mänskligare arbetsliv. De har ett gemensamt intresse av att det blir stopp på den offentliga korruptionen som har brett ut sig i och med kommersialiseringen av offentlig service och så vidare. Och att skolsystemet kan bli integrerat som ser till att barnen och ungdomarna i segregerade områden inte faller utanför samhället. Och att miljardärerna betalar skatt.

Göran Therborn om

Socialdemokraterna: ”Nu har löntagarbegreppet och löntagarideologin försvunnit inom socialdemokratin. Och man pratar inte något vidare mycket om arbetarrörelsen heller, utan man har släppt alla de här sociala arrangemangen. Det tror jag är en svaghet.”

Vänsterpartiet: ”Jag tycker att de har en ganska hygglig politik och gör vad de kan. Och de håller ett visst tryck, ett positivt tryck, på socialdemokratin. Men det tragiska är att de står och stampar på samma ställe rätt mycket. ”

Miljöpartiet: ”Jag tror inte att miljöpartiet vill se sig som det, men de är vänster om mitten, och det ska vi vara glada och tacksamma för. Det är viktigt att se till att det förblir det.”

Nyheter/Utrikes 11 februari, 2026

Ungersk oppositionsledare hotas med sexfilm: ”Ger inte efter”

Péter Magyar är tidigare medlem i Ungerns regeringsparti Fidesz, men är i dag Orbáns främsta utmanare om makten.

Partiledaren för Ungerns största oppositionsparti, Tisza, skriver på X att Orbán-anhängare hotar att läcka en sexfilm på honom under tisdagen. De har utpressat och hotat med videoinspelningar och förtal under lång tid, skriver han.

– Ja, jag är en 45-årig man, och jag är van vid att ha sex, skriver den ungerska oppositionsledaren Péter Magyar på X.

I inlägget hävdar Magyar, som leder det ungerska oppositionspartiet Tisza, att anhängare av Viktor Orbán under tisdagen kommer offentliggöra en sexfilm på honom och hans tidigare flickvän. Videon är enligt Magyar inspelad med hemlig utrustning, möjligen förfalskad, och har under dagen skickats som länk till flera reportrar, skriver han.

Magyar meddelar att han inte kommer kuva för det ”rysk-liknande draget” eller någon annan utpressning:

– Kära skrämda Fideszanhängare: släpp allt ni har, förfalska det ni vill, jag kommer inte att ge efter för utpressning eller hot. Varken från den ungerska politisk-ekonomiska maffian eller från medlemmar i det internationella nätverk som stödjer dem. Ungern är inte till salu, det finns inget pris för vilket jag skulle svika mina landsmän, skriver Magyar i inlägget.

Utpressningen sker i samband med tvåårsdagen av Magyars intervju i den oberoende mediekanalen Partizán, som satte fyr på hans politiska karriär som ett livskraftigt politiskt alternativ till nuvarande premiärminister Viktor Orbán.

Strax därpå läckte han själv en inspelning av sin exfru, justitieministern Judit Varga, där hon implicerade att regeringen manipulerat bevisen i en korruptionsutredning. Varga svarade med att anklaga Magyar för kvinnomisshandel.

I dag leder Magyars centerkonservativa parti opinionsmätningarna inför valet i april, vilket placerat honom i skottgluggen för utpressning och hot av den nuvarande nationalistiska regeringen som suttit vid makten i 15 år. 

– Jag har tre minderåriga barn, som uppenbarligen ignoreras av denna vidriga ”familjevänliga” regering. Men det är bra för alla att veta att jag aldrig har, och aldrig kommer, att ge efter för någon utpressning.

Orbáns regering har inte kommenterat uppgifterna.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 11 februari, 2026

Paulina Sokolow: Att skratta med nazister gör inte judar tryggare

Anna Nachmans kontakter med högerextrema är inget att skratta åt. Foto: Wikimedia (montage).

Som begravningsansvarig i Judiska församlingen har Fokusskribenten Anna Nachman ett ansvar att vara inkännande mot alla sorters judar. I stället reserverar hon sin förståelse för nazister och antisemiter.

– Varför låter sig judiska män omskäras?

– Judiska tjejer tar inte i något som inte har minst 20 procent avdrag. 

Ett exempel på judisk humor i sin prydno. En älskad och folklig konstart med rötter i gammal religiös litteratur och använd som överlevnadsstrategi från århundraden av pogromer runt om i Europa. Frukterna blev scenformer som vaudeville och standup, en av den muntliga kulturens finaste världsarv. 

Någon som verkar ha missförstått denna tradition är Anna Nachman, begravningsansvarig på Judiska församlingen i Stockholm och redaktör på veckotidningen Fokus. I Expos intervju förklarar hon sitt flirtiga samröre med antisemiten Dan Park som just ”judisk humor”. 

Dan Park, som själv titulerar sig konstnär, har flera gånger demonstrerat tillsammans med Nordiska motståndsrörelsen. 2023 dömdes han till fängelse för hets mot folkgrupp och olaga hot, efter att ha placerat ut en burk med texten ”Zyklon-B” utanför judiska församlingen i Göteborg.

Nazistiska och antisemitiska nätverk hör inte hemma i det svenska samhället – och allra minst i judiska församlingen.

Jag har svårt att se det roliga. Menar hon att Parks ”konstverk” med den gas som användes under massmordet av miljontals judar, ett verk som är en del av extremhögerns yttrandefrihetsaktioner med syfte att kränka minoriteter, är ett internt judiskt skämt? Eller lajvar hon en av de klassiska antisemitiska nidbilderna: juden som skrattar med nazisterna för att komma undan döden? Det handlar inte heller om ironiskt pingpongande på nätet, utan den omaka duon har också ätit middag i det nachmanska hemmet. 

Den judiska minoriteten i Sverige har det inte lätt. Klämda mellan en historisk latent antisemitism med rasbiologiska förtecken, islamistisk terrorism och en palestinarörelse som tyvärr inte alltid håller helt rent. Det finns en anledning till att det står beväpnade vakter utanför byggnader med judisk verksamhet. 

De senaste åren har ytterligare ett hot lagts till: den paradoxala alliansen mellan extremhögern och konservativa judiska organisationer. I USA i genom människorättsorganisationen ADL (Anti defamation league), som de senaste två åren backat Trumpvänliga guvernörer. I England har högerextrema Reform UK lanserat en ”judisk allians”, vid vars ingivningstal i en synagoga partiledaren Nigel Farage hyllade ”judiskkristna principer”. 

Och härom veckan påstod Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i israeliska Knesset att antisemitism var ett marginellt problem förr och som numera endast finns hos svenska invandrargrupper. Men att alliera sig med denna rasistiska rörelse ökar knappast judars säkerhet.

I intervjun visar Anna Nachman även en häpnadsväckande brist på respekt för sina judiska medsystrar och bröder, både medlemmar och ickemedlemmar. Många av dem faller in under hennes ansvarsområde, när de ska begravas eller jordfästa en släkting på Judiska begravningsplatsen i Stockholm. Men de som protesterar mot hennes nazistflirtande kallar hon hånfullt ”idioter” och ”en jävla tomte” i intervjun med Expo. Det är inte bara en hårresande syn på människor vars kroppar hon ska ombesörja. Utan också en oprofessionell mediehantering som spiller över på den Judiska församlingen.  

Att ha så täta kontakter med högerextremister som Park, men också ”Förtalsombudsmannen”, NMR-associerade Christian Peterson, vars text hon gillande delat, är ansvarslöst. Inte minst i detta historiskt farliga skede för judar.

Det är dags att ta itu med dessa kontakter.

Läs mer

Nazistiska och antisemitiska nätverk är ett dokumenterat säkerhetshot, något även Säpo varnat för. De hör inte hemma i det svenska samhället – och allra minst i judiska församlingen.

Den måste vara en trygg plats för alla Sveriges judar. Även för dem som står till vänster, sympatiserar med Palestina, eller bara inte identifierar sin judiskhet med staten Israel. 

Det som pågår just nu på Judiska församlingen är inget skämt, utan visar på en judisk gemenskap i kris.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 februari, 2026

18-åring döms för att ha kallat trafikinspektör rasist

18-årige ”Adam” ilsknade till när han kuggade uppkörningen – och hamnade i rätten. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

När Adam, 18, missade sin uppkörning kallade han förarprövaren rasist. ”Grovt nedsättande”, menar domstolen, som dömer honom för förolämpning mot tjänsteman.

Att kalla en tjänsteman rasist kan numera vara olagligt, enligt en ny dom från Kristianstads tingsrätt. Där dömdes 18-årige ”Adam” nyligen för hot och förolämpning mot tjänsteman. Enligt domen kallade han en förarprövare för rasist och hotade honom dessutom med våld.

Det var i augusti förra året som ”Adam” körde upp tillsammans med den 34-årige trafikinspektören. Försöket att ta körkort var hans tredje i ordningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 februari, 2026

LO vill avskaffa 40-timmarsveckan: ”Ska tillhöra historien”

LO:s ordförande Johan Lindholm och avtalssekreterare Veli Pekka Säikkälä på pressträffen i LO-borgen. Foto: Lars Schröder/TT.

Arbetstiden ska sänkas, meddelade LO förra veckan. Dit ska man nå genom förhandlingar med näringslivet, som dock säger tvärt nej. Nu vill Vänsterpartiet öppna för lagstiftning om förhandlingarna kraschar.

– 40-timmarsveckan ska tillhöra historien, säger LO:s ordförande Johan Lindholm vid pressträffen i fackorganisationens ”borg” vid Norra Bantorget i Stockholm.

Där lägger han tillsammans med fem andra fackliga företrädare fram den strategi som ska leda fram till en kortare arbetsvecka. I presentationen pekar man på bland annat grannländerna Danmark och Norge som lagstadgat om 37 respektive 37,5 timmars arbetsvecka.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 10 februari, 2026

Osäker framtid när Rojavas självstyre kollapsar

En syrisk soldat är på väg ned i en tunnel som använts av de Syriska demokratiska styrkorna (SDF) i staden Ain Issa i nordöstra Syrien, lördagen den 24 januari 2026. Foto: Ghaith Alsayed/AP/TT.

Det självstyrande Rojava ledde kampen mot IS och har länge framhållits som ett demokratiskt och jämlikt ideal av den internationella vänstern. När regionen nu är på väg att tas över av den syriska regeringen – bestående av tidigare jihadister – höjs både lojala och kritiska röster.

Den 10 januari spreds en video på sociala medier där en man i uniform slänger ned en kvinnlig kurdisk soldats kropp från ett utbombat hus i Aleppo. Det var strax efter att den syriska regeringen meddelat att de erövrat staden, och enligt Syrian network for human rights var mannen en syrisk soldat.

Händelsen ledde till en internationell kritikstorm. Plötsligt tycktes de farhågor som många haft sedan Bashar al-Assads regim störtades av rebellgruppen HTS i december förra året vara på väg att besannas. Skulle det bli en militär konfrontation mellan Syriens nya regim – ledd av Ahmed al-Sharaa, tidigare känd som krigsherren al-Jolani – och det kurdiska självstyret i Rojava i norra Syrien?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (2 svar)

Flammans forum

"Som Aron Lund hävdar: Sharaa är varken al Qaida eller IS. Sharaa har, som Lund säger, stridit minst lika hårt mot IS som SDF/PKK har. Utan totalt beroende av USAs flyg. Sharaa är nån slags, idag svårbestämd, islamist som just nu styr ett av Mellanösterns friaste länder där full yttrandefrihet råder, där massor av folkliga rörelser, oppositionella partier, feministfronter, fackföreningar växer fram utan problem med staten. Delvis tvingad av detta av Väst som bestämmer om handel med och sanktioner mot Syrien gäller. Och utan att vi vet vad som händer med regimen i framtiden. Samarbetar regimen i Damaskus med USA? Ja, i en allians mot IS. Precis som SDF gjorde. Så, just nu går det att bygga alternativ till regimen i Damaskus i Syrien. Opposition är helt tillåten, vilket den aldrig var i Rojava. Rojava var en enpartidiktatur, som samarbetade med Assad, utan nånting som ens liknade demokrati,"lokalkommiteerna" och deras medlemmar handplockades av eliten vid makten. Ingen organiserad opposition tilläts. Kvinnor hade det bättre i Rojava än under Assad, främst vad gäller rätt till skilsmässa och rätt till befälsposter i milisen YPJ. Men där tog det "feministiska" slut. I Rojava kunde inte kvinnor bilda, från de styrande självständiga, feministorganisationer. Det sker i detta nu i Syrien. Västs vänster är grundlurad av PKKs propaganda, har hamnat på förtryckarnas sida istället för att stöda den demokratiska vänster och de kvinnorörelser som kämpat mot all diktatur i landet. En stor sorg för oss syrier."
T
Timothy Gibran
Ledare 10 februari, 2026

Socialdemokraterna triangulerar sig mot avgrunden

Personal vid Södersjukhuset demonstrerar mot utvisningen av undersköterskorna Zahra Kazemipour och hennes man Afshad Joubeh till Iran. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Genom att kopiera Sverigedemokraternas migrationspolitik trodde Socialdemokraterna att konflikten skulle försvinna. I stället har man hjälpt SD att bana väg för ännu extremare förslag.

Det har skrivits mycket om hur cynisk och kallhjärtad Socialdemokraternas migrationspolitik är. Det förtjänar att sägas. Men minst lika allvarligt är att den är ogenomtänkt.

Förra veckans turer kring tonårsutvisningarna, där partiet först stödde och sedan tog avstånd från sin egen politik, visar att Socialdemokraterna överhuvudtaget inte har tänkt igenom konsekvenserna av den linje man slagit in på. De saknar strategi.

Socialdemokraterna har bestämt sig för att det bästa sättet att hejda väljarflykten till SD är att ”neutralisera” migrationsfrågan. Oavsett vad SD och Tidöregeringen föreslår ska man hålla med. Då kan man komma bort från den hemska gal-tan-skalan, där Socialdemokraterna aldrig har trivts, och i stället driva konflikt på den traditionella vänster-högerskalan, där Socialdemokraterna har en fördel.

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Problemet är att denna strategi bygger på en statisk syn på opinionen. Att många väljare i dag vill ha en hårdare migrationspolitik tolkas som att de alltid kommer att vilja ha det – oavsett hur långt politiken förskjuts.

Den bygger också på en naiv syn på Sverigedemokraterna. Partiet behandlas inte som en strategisk aktör, utan som ett stillastående hinder. Deras position antas vara fastfrusen.

I själva verket har SD alltid anpassat sin retorik efter vad som för tillfället är socialt acceptabelt. De placerar sig i ytterkanten av det möjliga, men inte utanför. Under 2010-talet sade de att det är bättre att hjälpa till på plats med bistånd än att släppa in dem i Sverige. Stängda gränser paketerades som ett sätt att förbättra integrationen.

Inget av detta var uppriktigt. De vill inte ha bistånd eller integration. De vill ha ett rasrent Sverige. Precis som de alltid har velat. Skillnaden är att de har blivit bättre på att dölja det.

Det är så de har gått från skinheads till Sveriges näst största parti.

När den politiska mitten flyttar sig högerut intar SD positioner ännu längre till höger. När det blir acceptabelt att tala om stängda gränser börjar de propagera för återvandring. När integration inte längre anses vara önskvärt kan de skriva om lagarna för att skicka ut människor som är fullt integrerade.

Det är exakt vad som har hänt under Tidöregeringen.

De lagändringar som Socialdemokraterna reflexmässigt har röstat för har nu fått konsekvensen att människor som vuxit upp i Sverige riskerar att skickas ut.

När de tre andra oppositionspartierna tog initiativ till att stoppa tonårsutvisningarna, och när Socialdemokraterna sade blankt nej nåddes en gräns. Det man hade försökt undvika mest av allt – konflikt om migrationspolitiken – uppstod nu i de egna leden.

Att sätta migrationspolitiken på autopilot fungerar bara om man är beredd att följa med hela vägen ut på extremhögerkanten. Där vinner man inga val.

Socialdemokraterna hade kunnat staka ut en egen position. De hade kunnat förespråka en stram migrationspolitik som ett medel för att uppnå integration. Stängda gränser, utan att sparka ut invandrare som har integrerats. Det hade inte varit svårt. Det hade inte krävt någon uppgörelse med sin egen åtstramande finanspolitik, och bristen på jobb och bostäder. Och det hade nog varit i linje med folkviljan.

I stället skrev man under på Sverigedemokraternas politik utan att tänka igenom vad den faktiskt innebar.

När konsekvenserna blev tydliga tvingades man vika sig för sina gräsrötter och samarbetspartier.

Läs mer

I stället för att stå fast vid en egen position framstår man nu som svag och velig. Det underminerar den omsvängning man hoppades skulle locka tillbaka LO-medlemmar som har bytt till SD.

Det blir övertydligt att Socialdemokraterna inte själv tror på sin egen migrationspolitik. Sverigedemokraternas Martin Kinnunen skriver på Twitter att ”man inte kan lita på S när det kommer till migrationspolitiken. De låter sig i dag enbart styras av taktik och trianguleringsstrategi. Vad de egentligen tycker har de glömt bort för länge sen.”

Han har inte fel.

Migrationspolitiken kommer att bli en huvudfråga i valet 2026. Tror Socialdemokraterna på allvar att Sverigedemokraterna skulle stå och se på när deras enda politiska fråga ”neutraliseras”?

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Det är inte bara cyniskt att tro det. Det är ansvarslöst.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 09 februari, 2026

Kan Epstein äntligen få monarkin att falla?

Foto: Thomas Clot/AFP.

Epsteinaffären har avslöjat hur nära Europas kungahus rörde sig maktens mörka kretsar. I Norge skakar skandalen nu hela monarkin i grunden.

I höstas tog det fyra rånare mindre än sju minuter att i en spektakulär juvelkupp dra ned byxorna på en institution som länge ansetts vara oantastlig. Under flykten från Louvren gled kejsarinnan Eugénies prinsesskrona ur händerna på rånarna och landade på trottoaren. Nu har museet släppt bilder på den gravt tilltufsade regalien. Kejsarinnan var en modeikon och hade säkert hävt ur sig ett skrik om hon sett kronans tillstånd.

Men den som vill beskåda en kunglighet som vanärats i Paris behöver inte åka ända till Frankrike. Det räcker att besöka vårt grannland. ”Paris är bra för otrohet”, skrev den norska kronprinsessan Mette-Marit i ett av de många mejl till pedofilmiljardären Jeffrey Epstein som nu offentliggjorts av USA:s justitiedepartement.

Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara.

Sveriges prinsessa Sofia nämns också i dokumenten. Och Storbritanniens prins Andrew utreds av brittisk polis för att ha lämnat hemliga uppgifter till Epstein. Men just Mette-Marits relation med Epstein verkar ha varit särskilt intim. Totalt nämns hon runt 1 000 gånger i Epsteindokumenten.

”Är det olämpligt av en mamma att föreslå två nakna kvinnor som bär en surfbräda som bakgrundsbild till min 15-årige son?”, skrev kronprinsessan i ett annat mejl. Och samtidigt som hennes vänskap med vår tids mest ökända sexförbrytare blottläggs sitter samma son, Marius Borg Höiby, i rättegång. Han är anklagad för 38 brott. Bland annat fyra våldtäkter och en misshandel av en tidigare flickvän.

Nu tycker färre än var femte norrman att Mette-Marit är lämplig som drottning, enligt en opinionsmätning från Aftenposten. Och bara drygt hälften av befolkningen vill ha kvar monarkin.

Louvren skriver i ett pressmeddelande att de räknar med att kunna restaurera kejsarinnan Eugénies deformerade krona. Norges monarki tycks ungefär lika kvaddad. Kommer förtroendet gå att rädda?

Som dansk är jag uppväxt med drottning Margrethes tal varje nyårsafton. Hon var en folkkär och ödmjuk monark. Med värme, humor, och ibland en cigg i mungipan, enade hon landet. Det är lätt att förstå danskarnas kärlek för henne.

Margrethe abdikerade för två år sedan och efterträddes av sonen Frederik, men danskarna har fortsatt högt förtroende för kungahuset. I Danmarks Radios mätning från december förra året ville hela 72 procent bevara monarkin. I Sverige är stödet för kungahuset nästan lika stort. Personligen har jag svårt att förstå varför. Sveriges kung framstår varken som särskilt folklig, ödmjuk eller enande. Kungen skrattar man åt, inte med.

Egentligen spelar det ingen roll om monarken är en Margrethe eller en Mette-Marit. Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara. Men nu är de norska byxorna neddragna. Kan inte någon ta vara på det?

De skandinaviska länderna är några av världens mest moderna. Vi har väloljade val, låg korruption, hög levnadsstandard och stor frihet. Samtidigt har vi monarker som föds in i ämbetet, som inte får tro eller tycka vad de vill, inte kan dömas för brott och kostar skattebetalarna hundratals miljoner kronor per år.

En av kostnaderna för kungahuset är apanaget, deras fickpengar, som förra året låg på 190 miljoner kronor i Sverige. Men de totala kostnaderna för monarkin är långt högre än så. Enligt en rapport framtagen av Republikanska föreningen kostade kungahuset år 2020 totalt 1,5 miljarder kronor. De pengarna skulle komma till bättre användning i välfärden.

Läs mer

Ungefär samtidigt med juvelkuppen mot Louvren marscherade miljontals amerikaner mot Trump. ”Inga troner, inga kronor, inga kungar”, skanderade de. Är det inte dags för en skandinavisk ”No kings”-rörelse?

Monarkin är en kvarleva från en tid då vi hade trälar, kroppsstraff och åderlåtning. Tre saker som lyckligtvis endast lever kvar i historieböcker och på museer. Frågan är hur lång tid det tar innan även kungahuset flyttar dit?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Rojin Pertow: Nostalgin för ”Girls” är ett rop på hjälp

Fönstret mellan Trump 1.0 och hoppet om en bättre värld efter finanskraschen har en särskild dragningskraft av hopp och optimism, symboliserad av tv-serien ”Girls”. Foto: HBO.

Åren före Trumps första mandatperiod beskrivs ofta som hoppfulla, oskyldiga, innan internet blev aggressivt algoritmmättat. En tid då man fortfarande använde Valenciafiltret på Instagram. Minns du?

En artikel i Newsweek menar att Z-generationen (folk födda 1997–2012) odlar en ömsint nostalgi för det tidiga 2010-talet. Och få kulturella produkter definierar 10-talet pre-Trump så väl som Lena Dunhams HBO-serie Girls. De fyra självupptagna men ack så relaterbara tjejerna Hannah, Marnie, Jessa och Shoshannahs uppskjutna förlovningar och könssjukdomar i New York förkroppsligar den millennialspecifika känslan av dumdristig hoppfullhet i en kultur som nyss hade genomlevt George W Bush och var redo för Obama-eran. Seriens sista avsnitt sändes 2017 då figurerna närmar sig 30. Mycket hann hända från den där lunchen med päronen i första avsnittet då Hannah yttrade det i dag ikoniska citatet: ”Jag vill inte skrämma ihjäl er, men jag tror att jag kan bli min generations röst.”Klipp till fem år senare och en av seriens allra sista scener. Vi befinner oss i Upstate New York. Man hör hur Hannahs son Grover äntligen suger tag och ammar efter att ha vägrat sedan födseln. Det är en hisnande sträcka mellan de två scenerna. Däremellan: fester i gamla industrilokaler i Bushwick, innerliga singer songwriter-bakgrundsspår, explicita sexscener och tonvis med det nu så saknade ”millennial optimism”-perspektivet på livet.

Sedan en tid tillbaka har Girls återupptäckts av dagens 20-taggare. På Tiktok pågår på klassiskt tjej-manér diskurs om vem i kompisgänget som motsvarar vem i Girls-universumet. Suget efter det som var före dagens nihilistiska ironiförgiftade kultur tycks omättligt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Alice Aveshagen: Logistikkungen vill bli kulturman

Jeff Bezos anländer till Diors modevisning tillsammans med sin fru Lauren Sánchez. Foto: Frat/Backgrid UK/TT.

Bezos intåg i modevärlden är noga planerat. Frågan är om hantverket kan överleva mötet med hans pengar.

I en salong fylld av människor vars kläder kostar mer än en genomsnittlig småstadsvilla uppstår en särskild tystnad. Inför det faktum att mänskliga händer har lagt tusentals timmar på att tämja sidentyll och glaspärlor känner man andakt och ödmjukhet.

Men under Paris haute couture-modevecka bröts denna stämning av ett annat ljud: det metalliska klickandet från säkerhetsvakter som banade väg för en av världens rikaste män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 februari, 2026

Varför försvarade Noam Chomsky pedofilen Jeffrey Epstein?

Den amerikanska vänsterprofessorn Noam Chomsky har lyckats landa fel i ännu en uppenbar fråga. Foto: Hatem Moussa/TT.

Minns du Noam Chomskys storhetstid?

På Sverigeturnén 2002 fick hans samtal på Bokmässan i Göteborg flyttas till sportarenan Scandinavium, där 4 000 personer samlats för hans seminarium ”Världen efter 11 september” – med Stefan Sundström som förband. Hans böcker såldes i massupplagor, och som ung socialist beställde jag hem en hel låda av hans böcker från Ebay.

Hans mest kända begrepp var ”framställt samtycke” (manufacturing consent): tesen om hur kapitalintressen formar vår världsbild via massmedierna.

Jag tror själv på en vid yttrandefrihet, men har samtidigt svårt för hur det används som frikort så fort man får kritik.

Nu verkar det som att han i stället hjälpt Jeffrey Epstein att framställa en helt annan sorts samtycke.

Inte för att han betraktade den dömda pedofilen som en ”högt värderad vän och intellektuell samtalspartner”. Det kan mycket väl vara sant, och Noam Chomsky har alltid hållit hårt på att prata med alla.

Redan i slutet av 1970-talet gjorde han sig djupt kontroversiell genom sin iver att nyansera massmord som begåtts av andra makter än USA. I en artikel från 1977 ifrågasatte han rapporteringen om dödslägren i Kambodja, och försvarade samtidigt i flera texter förintelseförnekaren Robert Faurisson, en fransk litteraturprofessor som påstod att gaskamrarna aldrig existerat. Följden var att inga franska förlag ville ge ut hans böcker i decennier. I början av 2000-talet var det dags igen, när han lika nitiskt försvarade författaren Diana Johnstones förnekelse av folkmordet i Srebrenica.

Jag tror själv på en vid yttrandefrihet, men har samtidigt svårt för hur det används som frikort så fort man får kritik. Men så länge Chomsky korrekt kritiserat USA:s utrikespolitik har hans fans låtit honom komma undan med att konsekvent ha fel om allt annat.

Med samma välvilja kan hans mejl till Jeffrey Epstein från 2016 om att ses antingen på fastlandet eller på hans privata ö ses som oskyldigt:

”[Chomskys fru] Valeria är alltid sugen på New York. Själv fantiserar jag mest om den karibiska ön.”

Läs mer

Men 2019, när Epstein åtalades för sexhandel med minderåriga, passerade Chomsky en ny gräns. Då gav han Epstein mejlrådgivning om hur han ska hantera mediestormen och beklagade sig över den ”hemska” behandling han utsattes för.

”Det bästa sättet att gå vidare är att ignorera det”, skrev Chomsky. ”Det gäller särskilt nu, när den hysteri som har utvecklats kring övergrepp mot kvinnor har nått en punkt där till och med att ifrågasätta en anklagelse betraktas som ett värre brott än mord.”

I decennier kritiserade han eliten för att ljuga för massorna. Men när delar av denna elit visade sig systematiskt ha utnyttjat minderåriga, ställde han sina retoriska färdigheter till denna elits tjänst.

Och än en gång undrar man hur han ens lyckas landa fel.

Diskutera på forumet (1 svar)