En otrogen professor och ett gränsöverskridande tonårsgeni. En megaloman självmordsaspirant som förföljer meningsmotståndare med kniv och en opiatmissbrukande krigsinvalid. Nej, det är inte hjältarna i Marvels Fantastic four, utan fyra av 1900-talets mest inflytelserika filosofer: Theodor Adorno, Susan Sontag, Michel Foucault och Paul Feyerabend. I den tredje delen av Wolfram Eilenbergers filosofiska grupporträtt följer vi dessa bångstyriga giganter från andra världskrigets slut till det symboliska året 1984.

Efter framgångarna med Trollkarlarnas tid och Frihetens lågor är Eilenberger något så ovanligt som en populär, kanske till och med sexig filosofihistoriker. Samtidsandar: Filosofins sista år och början på en ny upplysning 1948–1984 (Daidalos, 2025) bräcker dock föregångarna som den köttsligaste skildringen av filosofi jag har läst. Listan kan göras lång: Adorno möter en älskarinna i efterkrigsårens New York och översätter hennes orgasmer till insikten att sanningen flyr våra begrepp; Sontags sexdebut i det promiskuösa San Francisco väcker hennes motstånd mot dualismen kropp och själ; den vetenskapsteoretiska anarkisten Feyerabend tar med sig frågan om standardmetoden från seminariet till sängkammaren. Bara sexualitetshistorikern Foucaults sexliv – beryktat för vidlyftiga orgier och pedofilanklagelser – lämnas åt läsarens fantasi.

Lika mycket som en filosofisk gruppbiografi är boken en upplysningsberättelse.

Kort och gott: Eilenberger trollar bort gränsen mellan sex och tanke, vare sig det gäller existensfilosofi eller teorihistoria. I konsten att förklara filosofiska tegelstenar som Foucaults Vansinnets historia och Adornos Negativ dialektik på ett underhållande, precist och överskådligt vis är han oöverträffad. Stundvis har jag dock svårt att höra författarens röst för filosofernas högljudda stämmor, som borde ha bringats i större harmoni. Under 300 sidor av drygt 400 liknar boken mest fyra – i sig utmärkta – biografier staplade på varandra. Det ger ett något slappt uttryck, som att Eilenberger, som tidigare haft en så imponerande kontroll, slutligen gett efter för trycket hos de enorma författarskap och snaskiga livsberättelser han försöker tämja.

Bäst är Eilenberger när han anammar den korsklippningsteknik som också kännetecknar tänkarna i fråga. Adorno – som blivit så nervös av sina upproriska studenter 1968 att han ringt polisen – dör 1969 i en hjärtinfarkt, stressad och förödmjukad; Foucault hjälper sina elever kasta gatsten på snuten, blir professor i tankesystemens historia och skriver Övervakning och straff. En 42-årig Sontag, som just återfunnit skriv- och livslusten, upptäcker långt gången bröstcancer. Feyerabend slår sig fri från professionella och sociala spärrar och ger äntligen ut sitt magnum opus Mot metodtvånget. Genom att sammanfoga detta på en enda sida väcker Eilenberger en oväntad optimism: endast genom att konfrontera världens obegripliga mörker kan man undkomma en framstegstro som i praktiken är resignation. De fyra förenas i kampen mot den naiva och farliga tron på ett allomfattande perspektiv eller ett universellt system. Medan psykologin vill bota människor från sina inkonsekvenser trots att det är samhället som är sjukt, försöker den analytiska filosofin ”bota” språket, ytterst själva verkligheten, från den motsägelsefullhet som enligt Eilenbergers filosofer är sanningens kärna. I politisk mening gäller striden en samhällsordning som i förnuftets namn, som för kolonialkrig, bygger atombomber och konsumerar på ett sätt som knappast är friskt.

Kultur • 27 september, 2025

”Jag vill inte att mamma ska veta att jag har sex”

Lika mycket som en filosofisk gruppbiografi är boken en upplysningsberättelse, ett försök att återerövra den ursprungliga meningen av Kants uppmaning: våga veta! I dag måste ”människans utträde ur sin självförvållade omyndighet” betyda: Överlåt inte reflexionen åt medieprofiler, förenklad vetenskap eller språkmodeller – tänk själv! Budskapet är aktuellt inte minst för att Eilenbergers filosofiska antihjältar i en absurd invertering ofta har anklagats för att representera (det postmoderna) slutet på den upplysningstradition de i själva verket försökte rädda från tanklöshetens tyranni. I en tid då vi gärna flyr från reflexionens prövande terräng till framstegsoptimismens och dogmatikens tröstande knä ordinerar Eilenberger fyra filosofer som förnekade färdiga formler för sanning.

Otto Arborén

In på catwalken kommer en ung slank man glidande, med inte många trådar på kroppen. Men där hans pojkbröstvårtor skulle ha suttit, gungar i stället en imponerande fritt hängande kvinnobyst som är omöjlig att slita blicken ifrån. Skandal? Genidrag? Snälla – gäsp.

Den nederländske designern Duran Lantink har hyllats som ett stjärnskott inom det konceptuella modet, det vill säga mode som sätter idéer och konst före kommersiell bärbarhet. Han beskrivs som queer, radikal och politisk, men uttrycket har ofta vacklat på gränsen till parodi. Redan förra säsongen väckte han uppmärksamhet genom sin så kallade ”bröstchock” som varken kändes särskilt nyskapande eller särskilt radikal.

Alice Aveshagen

Kulturskribent och reporter som bevakar mode- och lyxindustrin.