Jag rensade garderoberna nyligen. Jag funderade på om jag skulle slänga min gamla högstadieexamenströja. Ni kommer väl ihåg examenströjorna? Man tryckte sådana här t-shirts när man skulle sluta högstadiet, med någon larvig text (typ ”Vi överlevde skolan – man är väl viking”) och så skrev alla sitt namn på baksidan.
Ja, visst är det roligt att minnas sina gamla skolkamrater? Särskilt de som skojat till det och skrivit dit nazityska SS-runor istället för S, i sina namn.
Varför blev det så att välartade svenska högstadieelever började rita nazisttecken? För så hade det inte alltid varit. När man blivit så gammal som jag, vill man gärna försöka summera sina tidigaste år. Jag tänker därför fortsätta att berätta om hur det var när jag var barn, på 1980-talet. Då var det fint med svarta människor, eller negrer som man fortfarande kallade dem. I Sydafrika var negrerna förtryckta av den elake P W Botha. Detta var den stora utrikespolitiska frågan under hela åttiotalet.
Jag växte upp i norrländsk småstad. Det fanns inga invandrare där. Men dagisfröken hade en gång sett en neger, en riktig en, på simhallen. Han hade suttit på översta bänken i bastun, alltså där det var som allra hetast, och utropat:
– Åh, vad kallt det är här!
Tänk vad varmt de måste ha det i Afrika.
I slutet av 1980-talet började man samlas för att ha antirasistiska möten på Stortorget. Det ryktades nämligen om främlingsfientliga stämningar ute i världen, vilket var ungefär liktydigt med allt utanför Stortorget. På mötena pratade de vita människorna om att svarta människor var lika mycket värda som alla vi andra. En talare gick upp och påpekade att vi måste visa invandrarna att de är välkomna hit till Sverige. Om man till exempel träffade en invandrare, skulle man bjuda hem honom på makaroner och falukorv. Oj, vad glad han skulle bli då, något så exotiskt hade han nog aldrig ätit. (Alla vet ju att pasta är lika ursvenskt som inlagd sill och periodalkoholism). Sedan avslutades mötet med We shall overcome.
Var det naivt? Nedlåtande? Ja, kanske det. Men det är alltid lätt att säga i efterhand. Och jag försvarar gärna det mesiga och politiskt korrekta åttiotalet, mot det årtionde som senare komma skulle.
Senare halvan av min barndom kom jag nämligen att bo i en av Stockholms kranskommuner. Även denna stad var befolkad av välartade arbetare och välartade tjänstemän. Socialdemokraterna hade även här styrt sedan ungefär yngre järnåldern. Det fanns inga betongghetton och inga exklusiva villor, varken fattig eller särskilt rik.
Ändå tyckte jag att det var stor skillnad. Här nere fanns ett rejält invandrarhat och gott om nazistsympatisörer. Men det kanske inte bara var staden som var annorlunda. Det kanske även hade att göra med att tidsandan nu hade vänt och slagit knut på sig själv.
Det hade blivit nittiotal. Över en natt svängde opinionen och hela den politiska kulturen. Helt plötsligt var välfärdssystemen förlegade, EG bra, kärnkraften säker och invandringen alltför kostsam.
Det behövdes inte ens någon aggressiv hetskampanj mot socialismen, som den som nu förs på ledarsidorna. Under nittiotalet var inte vänstern hatad, den var bara allmänt utskrattad.
Dock fanns ingen organiserad högerextremism, iallafall inte till höger om Ny Demokrati. Det fanns bara något som hette Sverigepartiet, som ingen tog notis om. Och så möjligen ett par invandrarfientliga populistpartier i några av de mer suspekta skånska bondebyarna.
Nu tio år senare finns en organiserad rasism, och inte bara en latent opinion i skolorna. Nu är min gamla hemstad ett av länets högerextremistiska fästen. Det finns ett flertal sådana fästen och de har ganska mycket gemensamt. Det är ofta gamla arbetarstäder, sossestyrda, har relativt få invandrare och relativt låg arbetslöshet.
Fascisterna har köpt slips och låtit håret växa. De står beredda att gå till offensiv nästa gång tidsandan vänder och vänstern tar kål på sig själv. Alltså måste vi se till att det inte blir någon sådan nästa gång.
Den svenska nazistkadern fick sin politiska skolning under tidigt nittiotal. Den växte inte fram i segregerade miljonprogram, utan i radhusen och i arbetarnas egnahem, de med de välansade gräsmattorna som dock inte var särskilt stora eller exklusiva, i det nya europeiska Sverige under ledning av det som kallades Sveriges mest kompetenta regering genom tiderna.
T-shirten från högstadiet slängde jag hursomhelst i soporna. Onda tider behöver man inte ha några fysiska minnen av. Det räcker med att leva med dem inpräntade i själen.
