Inrikes

Tobias Hübinette: ”Rastänkandet följer med in i välfärdsstaten”

Vi har en hel del att lära av efterkrigstidens rasdebatter. Det hävdas i Svensk rasism under efterkrigstiden, en ny bok av forskaren och aktivisten Tobias Hübinette, som kontroversiellt nog vill återuppliva rasbegreppet i Sverige.

Inrikes

Leonidas Aretakis: I boken skriver du att föreställningen om svenskar som en ”raslig elit” i västvärlden kom att prägla välfärdsstaten. Är det inte tvärtom? Att välfärdsstatens universella anspråk är vad som förflyttade landet från 30-talets rasbiologiska värderingar till den solidariska perioden, och att detta på många sätt är en bragd.

Tobias Hübinette: Ras­tänkandet följer med in i välfärdsstaten, är kanske ett bättre sätt att uttrycka det på. Välfärdsstaten börjar ju formuleras när rasbiologin når sin kulmen på tjugo- och trettiotalet, när även stora delar av arbetarrörelsen och vänstern är en del i det här. Då uppstår ett märkligt giftermål mellan ras­tänkandet och den väldigt progressiva välfärdsstaten, men sen blir det något annat efter kriget. På 60-talet är Sverige ett helt annat land, som också lämnar rastänkandet bakom sig. Det är det Sverige vi känner i dag, som vi är väldigt stolta över, ett biståndsland som länge har haft världens mest generösa invandring.

LA: Finns det en paradox här? Var det homogeniteten i Sverige som gjorde att välfärdsbygget kunde gälla alla, till skillnad från i USA där rassegregationen byggdes in i den nya given? Att homogeniteten delvis kan förklara Sveriges starka antirasism?
TH: Helt klart är det så. Det var också väldigt närvarande i den tidens socialdemokrati, som öppet sa att homogenitet är en förutsättning för att skapa världens bästa välfärdsstat. En av hjärnorna bakom välfärdsprojektet, Gunnar Myrdal, är väldigt tydlig med det. Så när Sverige blir mer heterogent är han en av dem som tar avstånd från att Sverige tar in invandrare i sådan utsträckning. Inte för att han är rasist, utan för att han är så övertygad om att homogeniteten har möjliggjort projektet. Men han blir därmed också en alltmer marginell figur inom socialdemokratin.

LA: Han skrev väl samtidigt en rapport om rasrelationerna i USA?
TH: Ja, 1944 kommer han ut med boken An American dilemma, som är den kanske viktigaste studien om rasrelationerna i USA. Där vänder han på steken och säger att det inte är de svarta amerikanernas fel att de är så marginaliserade, utan att det vita Amerika upprätthåller segregationen, och inte efterlever värderingarna i den amerikanska konstitutionen.

LA: Det är ju en antirasistisk hållning.
TH: Ja, helt klart.

LA: Ändrar han sig, eller menar han att heterogenitet är fel för att då reagerar vita som de gjorde i USA?
TH: Han var rädd för det och menade, liksom Tage Erlander, att homogeniteten gör att de allra flesta i Sverige går med på välfärden, som ju är jättedyr att bygga upp. Och när allt fler invandrare kom till Sverige, framför allt från utanför Europa, så finns en farhåga att det som senare blir SD ska växa fram. Då har man sett att liknande rörelser har växt fram i Storbritannien bland vit arbetarklass. Så det här är ju svåra frågor, som har bäring på det politiska läget i dag.

Texten är ett redigerat utdrag ur Flammans idépodd ”Norr­skenet”. Den finns där poddar finns.

 

  • Tobias Hübinette
  • välfärdsstaten

Inrikes