När kurdiska miliser bekämpade IS i norra Syrien höll världen andan. I alla fall de flesta. Flamman har träffat en av de svenskar som gjorde mer än så; en svensk man i fyrtioårsåldern som 2104 satte sig på ett plan till Turkiet.
Efter att ha tagit sig över den turkiska gränsen och in i Syrien, under beskjutning, tog han namnet Dorpec Kobane. Dorpec betyder omringad på kurdiska.
Han var livrädd. Någon gav honom ett paket cigaretter. Han hade egentligen slutat, men konstaterar snart att ”alla röker i krig”. Efter första månaden var han inte lika rädd längre.
Den svenske mannen träffar Flamman i sin lägenhet i Sverige. Det är drygt fyra år sedan han lämnade sin fru och sina barn för att åka till det då belägrade Kobane i Kurdistan, norra Syrien. Frun och en av döttrarna hälsar lågmält där de sitter vid köksbordet. Dorpec slår sig ned i soffan i vardagsrummet. Han bjuder på snabbkaffe. Efter en liten stund reser han sig och stänger dörren som skiljer rummet från resten av lägenheten.
Lider av posttraumatisk stress
Medan 2014 och 2015 stred de kurdiska försvarsenheterna YPG och YPJ mot IS i och runt om staden Kobane i norra Syrien. Dorpec, som är utbildad fysioterapeut, fick jobb som sjukvårdare. Riktiga läkare var det ont om i den belägrade staden.
Överallt låg odetonerade bomber från IS beskjutning. Det var ont om mat. Dorpec hade tänkt stanna i ett par månader, men han blev kvar i nästan två år innan han återvände till Sverige 2016.
– Jag bestämde för att göra det och jag har inte ångrat mig, säger han till Flamman.
Han lider av posttraumatisk stress, berättar han. Vaknar skrikandes om nätterna. Väcker barnen.
Det var det värt, tycker han.
– Ja, det var självklart. Ja, jag tog rätt beslut. Jag gjorde en bra insats. Samtidigt var det en förlust, för jag förlorade tre år med mina barn.
Sedan han kom hem har det varit ”lite knackigt” med familjen. De sitter tysta i köket medan Flamman intervjuar honom i vardagsrummet.
– Jag har ju påverkat min familj också, det är klart. Krig kan skada en både psykiskt och fysiskt. Jag mår lite bättre nu, men det är bara jag. Det kommer miljontals människor som flyr från kriget.
Tiden i den belägrade staden förändrade honom. De första månaderna var det omöjligt att ta sig in eller ut medan staden var omringad av IS. Han gick ned tio kilo. Svalt egentligen, precis som många andra under belägringen.
IS är slödder, säger han, och ber om ursäkt för språkbruket. De är lägre stående än djur, säger han sen. Han berättar om mord, tortyr, systematiska våldtäkter. Avrättade barn
Som sjukvårdare hämtade han skadade från striderna och vårdade dem på stadens provisoriska sjukhus. Han var inte formellt en del av de stridande trupperna, men han bar vapen, och vid flera tillfällen hamnade han också i eldstrid med IS-trupper.
Självklart följer det med lite bagage tillbaka.
– Ett krig kan förvandla en människa. Jag kan inte säga att jag var ond, men jag var tvungen att försvara mig. Annars skulle jag ha blivit halshuggen, dödad.
Var IS onda?
– De var onda.
Dorpec blir synbart upprörd. IS är slödder, säger han, och ber om ursäkt för språkbruket. De är lägre stående än djur, säger han sen. Han berättar om mord, tortyr, systematiska våldtäkter. Avrättade barn.
– Du frågade om de var onda? De är de ondaste som kan tänkas. De är hela den mänskliga naturens fiende.
Skrivit en bok om kriget
Kriget i Syrien, menar han, skadar inte bara på plats. Familjen bad honom att inte åka. Han åkte ändå. Sonen körde honom till flygplatsen.
Men Dorpec tycker ändå att han har klarat sig bra. Han lever, till att börja med, och han tog sig igenom kriget utan allvarliga fysiska skador. Han träffar en psykolog för att få hjälp med sin posttraumatiska stress. Han jobbar återigen som fysioterapeut och har skrivit en bok om sina upplevelser i kriget. För många med minnen av krig går det inte lika bra, menar han.
– Man kommer till Sverige för att man vill ha fred, men man lämnas i sticket, lämnas där i hörnet. Och problemet växer, säger han.
– Det handlar inte om hur många som kommer in, det handlar om hur man tar hand om dem. Får de inte hjälp så kommer de att fortsätta må dåligt. Och då kommer de att bygga ett likadant system som det de egentligen har flytt ifrån.
Lite senare, i bilen, spelar Dorpec sin nya skiva. Det är traditionella kurdiska sånger med texter om situationen i området. Dorpec spelar ett traditionellt kurdiskt stränginstrument och sjunger själv. Han har en vacker röst. Kurdistans ros, berättar han, handlar om den kvinnorörelse som spirar trots krisen i området.
Sen skojar han om filosofi och ger några allmänna livstips. Hur man ska tänka och var i närheten man kan handla billiga matvaror.
– Allt handlar om kärlek, säger han, det är det viktigaste.
Men han är fortfarande lite bitter. Få andra svenska kurder har satt sin fot i det plågade området. Bristen på utbildade sjukvårdare är alltjämt stor. Situationen för kurderna i Afrin är möjligen lika dålig som den någonsin var i Kobane.
Man behöver inte riskera livet genom att resa ned, säger Dorpec.
– Min vrede är att människor inte tar sitt ansvar. Man kan faktiskt tala om det, här i sitt område.
Så gott som varje dag får Dorpec propåer från människorna han lärde känna i Kurdistan, de som inte redan har dött. Rehabiliteringscentret han byggde upp i Kobane drivs fortfarande, men de vill att han återvänder. Det finns mycket kvar att göra.
– När allt har rättats till här funderar jag på att åka tillbaka. Jag vet hur de lider nu, och jag vet hur folk blundar. De tror att det är en film.
Han kallar sig fortfarande Dorpec Kobane i stället för det namn han är döpt till. Han röker fortfarande cigaretter.
Dorpec Kobanes bok Kobanesyndromet gavs ut av Storyhood i mars i år.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.