Det socialdemokratiska vänsterinitiativet Reformisterna har sedan bildandet 2019 nått vissa framgångar i den ekonomiska debatten. Men i flera avgörande frågor har de misslyckats med att ens ta ställning, skriver Toivo Jokkala.
I början av 2019 tändes en ny stjärna på den socialdemokratiska rörelsehimlen: S-föreningen Reformisterna. Daniel Suhonen, sedan länge känd profil och stridbar debattör inom Socialdemokraternas vänsterfalang, ville tillsammans med bland andra Markus Kallifatides och Sara Karlsson väcka nytt liv vad de uppfattade som socialdemokratins politiska och idémässiga rötter: att genom gradvisa reformer skapa ett mer jämlikt och rättvist samhälle.
Den nya föreningen lade fokus på ett antal ekonomiska kärnfrågor – ett reformerat finanspolitiskt ramverk, ett nytt skattesystem och ett reformerat pensionssystem – men framställde sig framför allt som en brett syftande kraft för att återuppväcka den svenska socialdemokratins stolta arv av reformpolitik. ”Ett land där alla kan ha trygghet på jobbet och i sitt eget hem. Där alla kan leva ett värdigt liv. Ett land som tar sitt globala ansvar och bygger ett klimatmässigt hållbart samhälle. Där alla människors frigörelse och värdighet är målet”, som föreningen skriver under rubriken ”Vad vill reformisterna?” på sin hemsida.
Uppenbarligen ringade de där in något som många upplevt saknats i de senaste decenniernas S-politik – medlemmar strömmade till från hela landet och föreningen växte på kort tid till att bli en av det socialdemokratiska partiets största. Tillväxten underlättades säkert också av att projektet redan från början fick ganska mycket massmedialt utrymme – åtminstone Daniel Suhonen var som sagt redan från början en känd S-profil.
Sedan dess har ett antal år gått och vi har bevittnat ett antal iögonfallande skeenden som involverar socialdemokratin och Sveriges S-ledda regering: inskränkt strejkrätt har klubbats i riksdagen, en uppgörelse om uppluckring av turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd, LAS, har drivits igenom på initiativ av Centerpartiet och Liberalerna, en S-ledd regeringskonstellation har fallit till följd av misstroendevotum i kölvattnet av Vänsterpartiets motstånd mot att införa marknadshyror, och en rysk invasion av Ukraina har följts av en skyndsamt omlagd S-linje i Natofrågan.
En dramatisk period, alltså. Jag vet, trots att jag själv inte är socialdemokrat, hur generellt knepigt det är att kämpa för en radikal politisk omläggning i en tid som vår, nästan oavsett plattform, och jag har inget intresse av att hänga ut dem som försöker och lider nederlag som sell-outs eller losers. Jag upplever dessutom att Reformisterna under denna tid nått vissa framgångar, åtminstone i samhällsdebatten: De har framför allt bidragit till att fästa fokus på det ohållbara i den sedan länge rådande ekonomiska åtstramningsdoktrinen.
Men för mig säger det ändå något hur kapitalt Reformisterna misslyckats med att ha en röst, ja att ens ta ställning, när det gäller konkret S-märkt kräftgångspolitik sedan föreningen bildades.
När det gällde de för stora delar av den svenska vänstern dramatiska besluten om inskränkt konflikträtt på arbetsmarknaden och, inte minst, uppluckringen av turordningsreglerna i LAS – något som socialdemokratin i decennier anklagat borgerligheten för att vilja genomföra men som det till slut blev de själva som fick äran att klubba – har det varit i det närmaste knäpptyst från Reformisternas sida.
I Natofrågan, å andra sidan, gick Reformisternas mest kände profil Daniel Suhonen ut i april, innan det egna partiet satt ned foten, och propagerade för ett medlemskap – en 180-gradig kursändring i förhållande till partiets traditionella linje. På sin facebooksida deklarerar föreningen däremot att ”Reformisternas styrelse har valt att inte ta ställning för eller emot ett Nato-medlemskap”.
Nu kan det förstås hävdas att utrikes-, försvars- eller säkerhetspolitik aldrig varit kärnan i Reformisternas verksamhet – att de i första hand kämpar för en annan ekonomisk politik. Så har det säkert också i praktiken varit under de år som föreningen funnits till. Men tittar vi på hur de marknadsför sig mot potentiella medlemmar är det en bredare hållning som beskrivs, grundad i vad som kan förmodas vara många besvikna S-väljares bild av en förlorad svensk rakryggighet på den internationella arenan. Ett land som tar sitt globala ansvar.
Men låt oss godta att föreningen främst har ett ekonomiskt fokus – blir det då ändå inte underligt att ha valt att organisera sig, inte som en nischad socialdemokratisk tankesmedja utan i form av en partiförening? En förening som – genom S-distriktet som de som har sitt huvudmedlemskap i föreningen tillhör – skickar ombud till Socialdemokraternas partikongress, ombud som har till uppgift att vara med och besluta om alla frågor som är uppe där. Frågor som de egna medlemmarna förväntar sig att på något plan ha möjlighet att ta ställning till. Är en sådan föreningsroll inte att ge sken av någonting annat än vad som i praktiken visat sig vara tystnad på så många centrala politiska områden?
Och hur snävt blir inte det valda ekonomiska fokuset om det varken tillåts rymma frågor om konflikträtt eller anställningsskydd, frågor som för en arbetarrörelsemänniska torde vara tätt förknippade med inriktningen på såväl arbetsmarknadspolitiken som den ekonomiska politiken? ”Ett land där alla kan ha trygghet på jobbet”, som det står på Reformisternas hemsida.
För mig blir det uppenbart att det är en helt annan typ av upplägg som skulle behövas för att gjuta nytt liv i en kämpande, solidarisk arbetarrörelse och vänster. Reformisterna kan säkert spela en roll som samtalsklubb för ekonomisk reformpolitik – men där tar det uppenbarligen slut, och jag tror att de själva snart kommer att behöva inse det.
Toivo Jokkala är tidigare chefredaktör för tidningen Arbetaren och arbetar i dagsläget som miljö- och klimatpolitisk rådgivare åt vänstergruppen (GUE/NGL) i EU-parlamentet.
