Opinion

Tolv anledningar till att trycka rött på fredag

Mattias Håkansson, krönikör i Flamman och vänsterpartist beskriver vad han tycker är viktigt för V-ledamöterna att komma ihåg inför fredagens statsministeromröstning.

Opinion

 

1. Vid valet 2018 var det väldigt få som kom ihåg konvulsionerna kring decemberöverenskommelsen. Vad folk såg var att Socialdemokraterna haft makten och då är det de som bär ansvaret för det mesta – bra eller dåligt – som hände 2014-2018.

2. Politik får gärna vara översmart och trippelkalkylerande när det kommer till förhandlingar med andra partier och parter. Det är närmast ett krav. Men gentemot väljare funkar inte sånt. Där uppskattas raka rör och att stå för det man sagt. Även den som i dag aktivt följer spelet och kan uppskatta eller kritisera hur olika partier agerar, kommer vid valet 2022 ha glömt detta. Kvar är bara sakfrågorna, maktens ansikten och verkligheten.

3. Den viktigaste konfliktytan i politiken går vid de ekonomiska frågorna. Samhällsekonomi, jämlikhet, arbetsmarknad, levnadsvillkor. Här har Sverige alltid haft en någorlunda tydlig skillnad mellan höger och vänster. I länder där den sortens konfliktytor saknas (till exempel USA) domineras debatten av ”värderingsfrågor”. Där handlar politisk makt bara om olika högervarianter.

4. Vad som väntar med denna så kallade mittenregering är att den konfliktytan suddas ut. Socialdemokraterna kommer stå som administratörer av en politik som vidgar klyftor och gör det sämre för vanligt folk. Vid valet 2022 kan de hävda bäst de vill att något var nödvändigt, eller att vad de gjorde var mindre dåligt än alternativet. De kan försöka påvisa vem som röstade på vad i vilken omröstning.
Mycket kan i sak vara sant, men det kommer inte hjälpa. Ty vad folk ser är att det är S som varit regering och som stått för försämringarna. Väldigt få kommer tro på utfästelserna 2022 om att man vill ta tag i orättvisorna och hålla ihop landet.

5. Vad som också väntar med en mittenregering är att alla opinionsbildare kommer vara i stort sett nöjda med högerpolitiken, om än man kanske larmar här och där kring att något går för långsamt.
Vad opinionsbildarna i stället kommer att ägna sig åt är en mångdubbling av den dumhögerns ”kulturkamp” som vi redan proppats fulla av.

6. Här bör särskilt noteras att en av få frågor där mittenregeringen och V kommer kunna driva igenom hyfsade delar av sin politik, handlar om just migrationen. Ifall V bidrar till C:s nyliberala syn på invandring (som handlar om öppna gränser och därefter rättslöshet) kommer det knaka än mer på arbetsmarknaden och i debatten.
Vanligt folk kommer att se försämringar för egen del – men hela tiden bli påminda av kulturkrigarna om att ”de där invandrarna” alltid är fredade.

Högerpolitik får vi oavsett och det är vad folk har röstat på. 2018-2022 är – inom parlamentet – förlorade år.

7. Om V släpper fram mittenregeringen kommer facket att bakbindas och splittras. Utan illusioner om vad LO åstadkommit tidigare, alltså. LO kommer fortsätta stå vid regeringens sida eftersom de två största förbunden – IF Metall och Kommunal – är genomsossifierade. Vissa förbund kommer protestera mer, men några riktiga kraftsamlingar är inte att vänta så länge inte hela LO är med på det. Besvikna arbetare som fått se ständiga försämringar kommer att vända facket ryggen.

8. Den riktiga mardrömmen vore ifall SD gjorde helt om i sin ekonomiska politik och började kritisera S (och de medskyldiga i V?) från ”vänster”. Ett materiellt underifrånperspektiv där SD tar de drabbades parti, kräver hyresregleringar, kräver statlig inblandning i lönepolitiken och tjatar om att alla får det sämre utom invandrarna. Ja, berätta för mig hur man bemöter det? För man bör inte förvånas om det sker. SD har bytt position i nästan varje sakfråga utom dem som har med kultur, etnicitet och migration att göra.

9. Om V släpper fram mittenregeringen kommer det även leda till konvulsioner inom partiet, när folk om något år eller två inser att några skrivningar om att V minsann ska få påverka politiken faktiskt inte betyder någonting alls jämfört med den bulldozer av högerpolitik som redan är överenskommet.

10. Högerpolitik får vi oavsett och det är vad folk har röstat på. 2018-2022 är – inom parlamentet – förlorade år. Ingen kan komma förbi det parlamentariska läget och det faktum att högern spräckte såväl Decemberöverenskommelsen som all heder och praxis.
Huruvida nyliberal galenskap à la Lööf eller semifascism à la Kristersson är värst? Ja, det beror ju på vem man frågar. Vissa människor drabbas mest av det ena, andra drabbas dubbelt. Jag kan inte säga säkert det ena eller andra.
Men vad jag kan säga, är att i det senare fallet är det högern som själva får stå för sin politik och ta ansvaret för dess konsekvenser. Och detta, detta, är definitivt det minst dåliga – för då har framförallt S men även V åtminstone chansen att bedriva rak opposition och ha hedern i behåll 2022.

11. Nu gäller för folk till vänster att slicka såren och förbereda för utomparlamentariskt arbete. Organisera och sådär. Ja, jag vet, det är det mest klyschiga man kan säga. Men även här vore det klart mindre dåligt att rösta ned ”mitten”-regeringen. Detta skulle inte demoralisera Vänsterpartiets många medlemmar. Men hur entusiasmerar man kring halvkväden och superkomplicerade parlamentariska trestegsspel?

12. Jag påminner om att det är precis alla andra partier som skapat denna situation. Inte Vänsterpartiet. Nu pågår skuldbeläggning som går ut på att få oss att ta ansvar för saker – och konsekvenser – som andra har riggat. Ha lite is i magen och köp inte panikutpressningen.

Sammanfattningsvis, igen:
Röd knapp.

  • regeringsbildning
  • röd knapp
  • Statsministeromröstning
  • vänsterpartiet

Opinion