Kommentar

KOMMENTAR/OSLO-DÅDET

Tomas Hemstad: Vi ska dö dansande, men inte i dag

En spontan parad stannar vid minnesplatsen för dem som dödades i attentatet på London Pub i centrala Oslo den 25 juni. Foto: Håkon Mosvold Larsen/NTB/TT.

Attentatet mot Oslo Pride är bara den senaste bekräftelsen på att hoten mot hbtq-miljön växer – och att Pride är och alltid kommer att förbli kamp.

Kommentar

Efter en körig vecka bjöd en vän med mig till ”trans march” på fredagen under San Francisco Pride. Min första tanke var: ”borde jag ha någon sorts vapen med mig? En flyktplan? Borde jag säkerhetsställa telefonen?” Allting med Pride i år känns tungt och laddat. Jag fick förhinder i slutändan, och i och med domslutet som upphävde abortlagen fylldes gatorna med arga aktivister.

På kvällen när jag kom hem från en middag med andra vänner träffade nyheten om terrordådet mot London Pub i Oslo mig som en knytnäve i magen. Oslos och Stockholms queerscener står varandra nära, de har genom åren varit våra kamrater, vår inspiration. London Pub är ett nav i hbtq-Oslo. Ett skott mot London Pub är ett skott mot Oslos hjärta, ett skott mot hela det community som Pride kommit att bli, ett skott mot vår frihet och vår rätt att leva utan rädsla. Två personer är döda, många fler skadade. Trauman drar som chockvågor genom generationer av queers. Spikbomben på Admiral Duncan i London på 90-talet. Skjutningarna i Tel Aviv och Roanoke på 00-talet. Och sedan Pulse i Orlando under 10-talets andra hälft, där 49 personer dog och 53 skadades. Min vän Reidar Deadswan Engesbak är en rutinerad aktivist i Oslo. Han påminner om att för queers är våldet ständigt närvarande.

– Vi blir spöade i cruisingområden, vi blir mördade av män vi tar hem, vi blir nedslagna för att vi bär regnbågsfärger eller för att vi bryter mot könsnormen genom att vara de vi är.

I år verkar en ny nivå av hat mot hbtq-samhället ha normaliserats. Retoriken är grövre än den varit på decennier. Transkvinnor är suspekta i allt de tar sig för, dragqueens som läser sagor för barn är perversa ”groomers”, queera lärare är barnens sektledare beväpnade med queerteori och postmodernism. Pride-firanden hotas och ställs in. Sagostunder för barn attackeras av beväpnade vuxna. Fascisterna, den kristna högern, islamisterna, de konservativa: alla ser de oss som måltavlor i sina religiösa, kulturella, patriarkala krig.

”And the papers want to know whose shirts you wear”, sjöng David Bowie. Efter dödsskjutningen i Oslo ser jag högerpolitiker som aldrig stått upp för hbtq-samhället använda de döda för att trycka till muslimer. Den här gången var det en islamistisk mördare, och nu ska det plockas poäng. Men bland mina queera vänner i Oslo ser det helt annorlunda ut. De vet, som vi vet, att de som hatar oss har många ansikten, men det är våra tröjor som färgas av blod, som slits sönder av kulor. Och i mellanrummen diskuteras våra villkor i termer av för eller mot, tumme upp eller tumme ned, bra eller anus. Är transkvinnor verkligen kvinnor? Är regnbågsflaggan för ideologiskt laddad? Ska bögar verkligen arbeta med barn? Varför har strejta ingen prideparad? ”Vi bjöd in någon som är mot dina rättigheter till studion men din närvaro balanserar ju upp, eller?”

I juni 1969 slog hbtq-samhället i New York tillbaka mot polisen som trakasserade dem. Det är därför vi firar Pride. Då och då tror vi att vi har kommit vidare, att Pride nu kan vara något enkelt, kul och folkligt. Love is love och love wins, handhjärta, regnbågsflagga, gin och tonic i plastglas. Men Pride är kamp, har alltid varit kamp och kommer alltid att förbli kamp. Reidar igen:

– Helgen blev brutal och terrorn sitter i mig och oss ännu. Därför blev det så viktigt att trotsa polisens uppfordringar, så vi tog tillbaka gatan lördag den 25 juni. En parad som startade med 30–40 queers i en park på Grønland och som på vägen växte till flera tusen.

På Rådhusplassen läste den norske slam-poeten Guro Sibeko den dikt som för alltid kommer förknippas med minnet av dådet, och som slutar med orden:

vi er poeter
vi er dronninger
vi er rompiser og flatbankere
vi skal dø
dansende.

På söndagen går jag genom utkanterna av San Francisco Pride. Någon timme senare avbryts festen och eftermiddagen fylls av sirener. Någon har hört skottlossning och panik har utbrutit på festivalområdet. Polisen tar tillfället i akt och avbryter firandet, men det är falskt alarm – smällare. På baksidan av Bill Graham Theater sprejar någon pepparsprej och ett slagsmål bryter ut. I den virala videon från händelsen står en man på en barrikad i närheten och twerkar oberört. En dag ska vi dö dansande, men inte i dag.