I Mali tar man inte lätt på den nationella suveräniteten. Den 23 mars 2021, när regeringen som hade kommit till makten efter kuppen den 18 augusti 2020 slöt ett avtal med Tony Blair institute for global change (TBI), som skulle ge råd under utarbetandet av den nya grundlagen, blev patrioterna rasande. I en pamflett publicerad på sin Facebooksida ondgjorde sig Brahima Fomba, en specialist på konstitutionell rätt, över att utländska experter, som han jämförde med ”gamar”, tog plats vid samma bord som maliska ministrar, domare och tjänstemän. Under en presskonferens den 22 maj i år kritiserade ledaren för 5 juni-rörelsen – De patriotiska styrkornas samling (M5-RFP), Choguel Maiga, det han kallade ”ett olyckligt” beslut, som han beskrev som en ”skymf mot våra folks intelligens, mot de maliska tjänstemännens heder och värdighet”.
Redan november 2020, då övergångsregeringen knappt hade hunnit installeras, började sändebud från institutet som styrs av Tony Blair anlända till Bamako. Den lilla armén av teknokrater som utexaminerats från de brittiska toppuniversiteten som befolkar institutets korridorer inbegriper utmärkta handelsrepresentanter som, med en tidigare kollegas ord, ”kan sälja sand till en beduin”. Den tidigare brittiske premiärministern avslutade själv förförelseoperationen genom att den 22 mars träffa interimspresidenten Bah N’Daw. Efter deras möte gick en nöjd Blair så långt som att, i strid med alla bevis, bekräfta att övergångsperioden var ”lämplig för att lägga grunden till stabiliserandet” av landet. Två månader senare, den 24 maj, fråntogs N’Daw och hans regering sina befogenheter i en ny militärkupp och TBI avslutade sitt uppdrag i landet.
Det korta partnerskapet gav inte bara upphov till vrede hos lokalbefolkningen, det provocerade även flera tidigare medarbetare vid TBI.
– Det var helt absurt, säger en av dem, som föredrar att vara anonym.
Institutet skryter med att det arbetar långsiktigt för djuplodande reformer. Det är inte det en övergångsregering gör. Tvärtom. För att inte tala om att de är mitt uppe i en väldigt militariserad process.
Detta omaka samarbete illustrerar den frenetiska jakt på kontrakt som Blair leder på den afrikanska kontinenten, inklusive med regimer vars respekt för de mänskliga rättigheterna eller legitimitet är svag. När han startade TBI 2016 lade den tidigare premiärministern stor emfas på organisationens icke vinstdrivande karaktär, och att han inte skulle dra någon personlig nytta eller lön. Han försökte på så sätt dra uppmärksamhet bort från de kontroverser som hans aktivitet har lett till sedan han lämnade politiken. När han lämnade 10 Downing Street och ett skadeskjutet Labour-parti i juni 2007, utnyttjade Blair de värdefulla kontakter han hade knutit under det årtionde han hade varit Storbritanniens ledare för att starta sin karriär som internationell rådgivare. Han skapade en uppsjö rådgivningsföretag och samarbetsbolag (joint ventures): Tony Blair associates, Windrush ventures ltd, Firerush ventures ltd, och så vidare. Han skrev under fantastiska kontrakt med multinationella företag och regeringar som han erbjöd rådgivning för dyra pengar: JP Morgan, Zurich financial, LVMH, den emiratiska investeringsfonden Mubadala, Nursultan Nazarbajevs Kazakhstan, Abdel Fattah Al-Sisis Egypten. Han gav konferenser, ofta för över 100 000 euro. Samtidigt grundade han den icke-vinstdrivande organisationen Africa governance initiative, som storsint erbjöd sina tjänster till afrikanska stater.
På några år tjänade han enligt The Guardian en förmögenhet på minst 27 miljoner pund (över 323 miljoner kronor) och byggde ett fastighetsimperium värt flera miljoner euro: ett tiotal hus och 27 lägenheter(3). Trots att han försäkrade att hans motivation inte var att skapa en personlig förmögenhet avlöste kontroverserna varandra i Storbritannien. Blair anklagades för att inte ha betalat sin skatt, för att blanda affärer med filantropi, för att göra ena verksamheten lönsam genom effekterna av den andra, och till och med utnyttja sin roll som sändebud åt initiativet Quartet on the Middle East för att göra affärer.
2016 meddelade Blair, som sökte stärka sin image efter att hans popularitet störtdykt, att han skulle lägga ned sitt rådgivningsföretag och sina joint ventures, för att i stället fokusera på sin välgörenhetsaktivitet och de frågor som ligger honom varmt om hjärtat: kampen mot miljöavregleringar och den religiösa extremismen, samt stödet till så kallad ”good governance”.
– Jag kommer fortfarande att acceptera vissa personliga konsultuppdrag för att trygga min inkomst, var han noga med att lägga till, samtidigt som han lovade att ägna 80 procent av sin tid åt goda ändamål.(2)
Så lades Tony Blair associates och Africa governance initiative till handlingarna. In kom i stället TBI.
Det nya institutet slöt snabbt ett stort antal partnerskap, särskilt i Afrika, vilket gjorde det möjligt för Blair att ta på sig rollen som den vite riddaren som kommit för att rädda kontinenten ur dess misär. Hans första ”kund” var Rwandas president Paul Kagame.
– Ni är en man med en vision, en ledare som jag alltid har beundrat. Nu behöver ni rådgivare för att kunna styra – jag är er man, ska Blair ha sagt till honom under ett möte i London 2007 enligt hans biograf Tom Bower(3).
De följande åren introducerade han honom i världsledarnas grädda och presenterade honom som inkarnationen av ett modernt och företagsamt Afrika, samtidigt som han noggrant undvek att nämna de massakrer och härjningar som den rwandiska armén har gjort sig skyldig till i Demokratiska republiken Kongo, eller morden på politiska motståndare i exil.
Blair har dragit nytta av den fascination som Kagame väcker hos sina motsvarigheter på kontinenten för att sälja sina tjänster. TBI ger numera råd till ett femtontal afrikanska regeringar, har 231 anställda och en omsättning på 46,3 miljoner dollar (398 miljoner kronor). På pappret handlar det om att bistå i strukturreformer och utföra stora projekt. Blair försöker på så vis låta sin erfarenhet komma Afrika till del.
– När jag var premiärminister fick jag se vilken bromskloss regeringsapparaten kan utgöra. Jag upprättade en ”delivery unit”, och det var en stor framgång. Det förändrade allt, sade han till Kagame 2007.(4)
2001, under hans andra mandatperiod, lanserade grundaren av New Labour mycket riktigt en ”Prime minister delivery unit”. Det var en permanent institution bestående av några teknokrater som var direkt underställda Blairs kabinett och fokuserade på dess prioriteringar – däribland reformen av den offentliga sektorn. Den presenterades som det perfekta vapnet för att påverka en förvaltning som var skeptisk till förändring och liknande initiativ har sedan dess tagits av regeringar i bland annat Kanada, Peru och Saudiarabien. Utan större framgång. Trots det argumenterade tankesmedjan Terra nova, den huvudsakliga hjärnan bakom nyliberala idéer i den franska vänstern, i ett dokument publicerat 2017 för införandet av sådana ”enheter”, samtidigt som den erkände de magra resultaten(5).
Blair har heller inte slutat försöka sälja in konceptet till afrikanska ledare.
– Idén är denna: när ett utvecklingsland inte lyckas införa nödvändiga reformer på grund av motstånd från förvaltningen eller politiker, kommer vi med vår verktygslåda. Vi upprättar en organisation som gör det möjligt att övervaka olika politikfält och samla in information. När det uppstår en blockering löser vi det genom att göra bruk av vår direkta relation med presidenten, säger den anonyme tidigare medarbetaren vid TBI.
TBI:s fiende är inte finansen, utan förvaltningen.
– Den stora utmaningen är inte statens brist på strategier, utan bristen på tid att få saker gjorda, på grund av att förvaltningarna är överbelastade. Vi hjälper till att ”förpacka” projekten så att de ser mer attraktiva ut för finansiärerna, förklarade Antoine Huss, chef för TBI:s avdelning för det fransktalande Västafrika 2020(6).
TBI besitter ett effektivt verktyg för att övervinna motstånd: för den mesta tiden kostar dess råd, som finansieras av generösa donatorer, ingenting. När institutet ingick ett partnerskap med Burkina Faso 2019 fick landets presidentkansli, som inte betalade ett öre, en ny byrå bestående av tre experter vars uppdrag var att se till att regeringens prioriterade projekt omsätts i praktiken. Resultatet?
– Väldigt mediokert, erkänner en rådgivare till presidenten Roch Marc Christian Kaboré som också vill vara anonym. Arbetet gick långsammare än man hade hoppats. Det är inte TBI:s fel, de har gjort ett bra arbete. Men hindren som de trodde sig kunna avlägsna finns fortfarande kvar.
En tidigare medarbetare till Blair framhåller ”uppenbara framgångar” för institutet, som i Rwanda eller Togo, men erkänner också att de har haft ”många misslyckanden”:
– Ofta tjänar vi inget syfte.
En annan, som är övertygad om att TBI spelar en viktig roll, tillstår att institutet återanvänder gamla metoder, samtidigt som det förbättrar dem:
– Det är egentligen en uppdaterad form av teknisk assistans som har tillämpats i decennier av traditionella finansiärer eller av privata företag, vars syften har utökats. Tony Blair-institutet placerar experter så nära regeringen som möjligt. De tar såväl tekniska hinder som politiska motsättningar i beaktning. Jag tycker generellt att det är mer effektivt.
Inom TBI anses uppdraget i Togo vara en framgång. Institutet har till exempel bidragit till installationen av ett stort call center tillhörande företaget Majorel i huvudstaden Lomé, ett avtal med det kuwaitiska företaget Agility för att bygga en logistikpark, och till diskussioner med det amerikanska klädföretaget PVH.
För Blair går Afrikas räddning via den privata sektorn.
– I alla projekt som han har övervakat handlar det bara om att främja en nyliberal syn på ekonomin, att locka utländska investeringar och sluta offentlig-privata samverkansprojekt, säger en tidigare togolesisk minister beklagande.
Blairs försvarare gör en hederssak av att understryka att hans rådgivning är gratis. Något som inte hindrar den från att inympas med en viss ideologisk och politisk prägel.
– Det är varken mer eller mindre än ”soft power”. Blair försvarar nyliberalismen, men även det anglosaxiska inflytandet, konstaterar en oberoende konsult som anmärker att institutet har ett särskilt intresse för fransktalande länder.
Det räcker med att slänga ett öga på TBI:s finansiärer för att övertygas om det: där finns den amerikanska utvecklingsmyndigheten USAID, Världsbanken, multinationella företag – inklusive Microsoft – filantrokapitalistiska stiftelser såsom Bill and Melinda Gates foundation (som har skänkt 18,5 miljoner dollar de senaste fem åren, varav 6,8 miljoner bara 2020) och ”reformorganisationer” såsom African Center for Economic Transformation (ACET) och sådana som främjar ”moderniseringen” av jordbruket genom genetiskt modifierar grödor, såsom African green revolution forum (AGRF).
– Tony Blair är uppfylld av en pliktkänsla, förklarar en tidigare medarbetare. Men man kan även ifrågasätta hans personliga intressen. När han placerar utländska investerare i ett land är det ibland hans vänner. Med honom är affärer alltid inblandade.
Han konstaterar också att TBI ofta etablerar sig i länder med rikliga råvarutillgångar. Institutet förnekar att det skulle föreligga en intressekonflikt. Men tvivlen består. Efter hans valseger 2010 bad Guineas president Alpha Condé om Tony Blairs och George Soros råd. Några månader senare, i november 2011, köpte den Abu Dhabi-baserade investeringsfonden Mubadala development company upp flera av landets företag. I november 2013, under en konferens med partners och privata investerare i Guinea som föga förvånande hölls i just Abu Dhabi, öste Blair lovord över den guineanske autokraten och presenterade honom som en visionär. Vid samma tillfälle slöt Guinea och gruvbolaget Guinea alumina corporation, som ägs av Mubadala development company, ett avtal värt fem miljarder dollar med Dubai aluminium för att bygga en bauxitgruva i staden Sangaredi.
Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander
Fotnoter
Hilary Osborne, ”Tony and Cherie Blair’s property empire worth estimated £27m”, The Guardian, London, 14 mars 2016.
”Tony Blair staff announcement”, TBI, 20 september 2016.
Tom Bower, Broken Vows: Tony Blair: The Tragedy of Power, Faber & Faber, London, 2016.
Ibid.
Abdeldjellil Bouzidi och Antoine Hardy, ”Vers une 'Delivery Unit' à la française ?”, Terra Nova, Paris, 30 juni 2017.
Citerad av Rémy Darras, ”Tony Blair, l’homme qui murmure à l’oreille des présidents africains”, Jeune Afrique, Paris, 23 februari 2020.
