Nyheter

Kulturkommentar

Tor Gasslander: 20 år med varmkorvsnazism har inte lärt oss något nytt

Foto: Henrik Montgomery/TT.

Därför är SD Sverige minst populistiska parti.

Nyheter

I höst går en minst 20-årig plan i lås. Då går Sverigedemokraterna för första gången till val som del av ett potentiellt regeringsunderlag.

De moderna Sverige­demokraternas resa börjar någonstans vid millennieskiftet när en ung Jimmie Åkesson blir ordförande i ungdomsförbundet SDU och presenteras i det interna partibladet. Han gillar golf, Sällskapsresan och är, enligt egen utsago, ”Sveriges minst eftertraktade ungkarl”. Favorit­mat: varmkorv. En vanlis.

Vad gör en vanlis i ett parti bildat av våldsamma nazister? Han får dem att se vanliga ut.

Expressenreportern David Baas har på egen hand fått hundratals medlemmar i Sverigedemokraterna att avgå eller uteslutas. Något han inte är sen med att påpeka i sin nya bok Segra eller dö. Bilden han tecknar av Sverigedemokraterna är tydlig: företrädare på alla nivåer är inte bara främlingsfientliga eller kritiska mot en generös flyktingpolitik. De är rasister i rakt nedstigande led från svensk nazism, och utgår ofta från rena rasteorier. Partiets projekt har inte varit att uppdatera eller städa ut den gamla ideologin, utan att klä ut den i varm­korvs­dräkt.

Det är en taktik som ursprungligen formulerades av fascistnestorn Per Engdahl och som SD burit med sig under hela sin historia. Men det är först med Jimmie Åkesson som genomförandet blir tillräckligt brett, konsekvent och trovärdigt för att få effekt.

Mer halvhjärtade satsningar på salongsfäighet, inte minst svenska nazistpartiers parlamentariska försök, talar sitt tydliga språk. Svenskarnas parti och Nordiska motståndsrörelsen blev trots enormt medialt genomslag promillepartier när de ställde upp i val. För Svenskarnas parti blev satsningen början på slutet. För Nordiska motståndsrörelsen ledde det till en splittring av vad som varit en av Sveriges största och mest enade nazistgrupper.

Vanligt folk röstar helt enkelt inte på öppna nazister. Vanligt folk vill ha en vanlis.

Detta är förstås inga nyheter, och David Baas bok erbjuder inga nya analyser eller förklaringar. Det hade förstås varit ganska mycket begärt: de senaste 20 åren har vi inte gjort annat än att diskutera SD:s fram­gångar.

Baas har i snitt tvingat en sverige­demokrat i månaden att avgå det senaste decenniet. Det är naturligtvis en central funktion hos granskande medier och ett slags äkthetsstämpel för Expressens långa antifascistiska tradition, oavsett vad man tycker om den jämförelsevis lite mer borgerliga kvällstidningen i övrigt.

Skandalerna i SD kommer och går, ibland med sådan frekvens att man misstänker att de inte överhuvudtaget kan skada partiet. De delar av partiets interna kommunikation som David Baas tagit del av tecknar visserligen en annan bild, men det är ändå välbehövligt att då och då lyfta blicken. I en av bokens mer träffsäkra passager konstaterar han att SD ofta beskrivs som ett populistiskt parti, trots att de med en dåres envishet hållit fast vid en linje (rasism) som under lång tid var otroligt impopulär. Allt annat har man kompromissat och kohandlat med: utseende, företrädare, retorik, taktik. Till och med politik inom andra områden har anpassats efter vad som tros ge bäst utslag utan att rucka på den ideologiska kärnan.

Det är en taktik som visat sig vara starkare än skandalerna.

  • SD
  • Sverigedemokraterna

Nytt