Ledare

Tor Gasslander: Därför tvingar tandkrämarna oss att välja – trots att det gör oss olyckliga

Tandkräm marknadsförs under oräkneliga varumärken. Företagen bakom nästan allihop är dock lättare att räkna: de är tre. Foto: Leif R Jansson/TT.

Fler val gör oss inte lyckligare, tvärtom. Men för den fria marknadens skull måste illusionen om det fria valet som en väg till lycka upprätthållas.

Ledare

Det är dags att sätta grabben i förskola. Det finns 1098 att välja mellan bara i Stockholm. Man kan välja kommunalt eller privat eller kollektivägt. Man kan välja mellan stora koncerner och små företag och stora koncerner som vill framstå som små företag.

Man kan välja ”ur och skur” – att barnen aldrig får vara inomhus. Man kan välja Waldorf och Montessori. Man kan välja franska, engelska eller spanska. Man kan välja förskola på ett nationellt minoritetsspråk.

I en mycket pedagogisk uppställning – 1098 stycken – matriser kan man dessutom ta del av data inrapporterad från andra föräldrar. Det är 28 datapunkter av typen: hur respektfullt blir barnet bemött? Får det möjlighet att använda digitala verktyg? Hur är informationen om maten som serveras?

Jag leker en stund med tanken på att vikta hur tungt de olika faktorerna väger för just mig och sedan skriva en kodsnutt som räknar fram den optimala förskolan för just mitt barn. Men jag orkar inte. Vem orkar välja? Det blir den närmaste.

Marxistiska bokmalar lär känna igen tandkrämsexemplet: det finns tusentals olika tuber att välja mellan och alla hävdar att just deras produkt är den bästa, trots att de för de allra flesta verkar nästan exakt likadana.

Det kallas valfrihetens tyranni. Denna psykologiska maxim utvecklades av den amerikanska psykologen Barry Schwarz som kom fram till att människor gillar valmöjligheter, men bara inom vissa gränser. Blir valen för många eller komplexa blir möjligheterna i stället betungande. Dessutom tenderar en stor mängd möjligheter att göra även det slutgiltiga valet mindre glädjande: vi plågas av alla de krämer vi aldrig fick eller den information om maten på förskolan vi kunde ha tillgodogjort oss. Dessutom är valet något av en illusion: mer än hälften av all tandkräm som säljs tillverkas av olika dotterbolag till ett av tre jätteföretag.

Teorin har finslipats av bland andra Renata Salecl. När hon intervjuades i tidningen Arbetet för ett par år sedan – med anledning av att hennes bok Valfrihetens tyranni getts ut på svenska – konstaterade hon:

– Väljandets ideologi säger oss att vi är förmögna att fatta rationella val och förutsäga vad som kommer att ge oss tillfredsställande liv. Men vi påverkas från alla håll när vi ska fatta beslut, av vår familj, våra vänner, samhället och vårt eget undermedvetna.

Bland de 1098 förskolorna är valfriheten nästan obegränsad, men i praktiken styrs våra val av en rad faktorer som inte ryms i matrisen. Har du tid att köra ditt barn till en fin förskola i andra delen av stan? Har du ställt dig i kö i så god tid att du ens har någon möjlighet att få plats på den finare förskolan? Och inte minst: skulle ditt förorts- eller kranskommunsbarn med lappade kläder känna sig hemma på flotta privatskolan bredvid hotellet?

Kapitalismens löfte är friheten att välja. Sovjetunionen föll inte bara, men delvis, för att människor ville ha festliga kläder och fler sorters korv att välja på. Först senare visade det sig att man också hade valt bort en hel del av den trygghet som den sovjetiska socialismen, trots allt, innebar.

Men för kapitalismen är valet inte bara ett löfte. Det är också en förutsättning. Dels erbjuds vi valet mellan olika tandkrämer, korvar och förskolor i utbyte mot ofta direkt förnedrande löneslaveri, förstås. Men kapitalismen behöver valmöjligheter för att överhuvudtaget hålla ihop. Hela idén om den fria konkurrensen bygger på att individen ständigt gör nya val. Klassamhället hålls uppe av den illusion av frihet som Ebba Busch så kärnfullt formulerade i en tweet under en jämställdhetsdebatt. ”Gör andra val, få andra resultat”.

För klimatrörelsen har denna devis rent förödande resultat. Det systemskifte som måste till reduceras till en fråga om att välja ekologiskt, välja cykeln, välja att sopsortera.

Det är heller inte så konstigt att vänstern sällan vågar ifrågasätta valfriheten som koncept. Det är lätt att raljera över Ebba Busch, men svårare att förklara varför man vill neka någon rätten att välja rätt skola till sina barn. Att man inte skulle ha tusen och åter tusen valmöjligheter i varje given situation påstås vara själva definitionen av stalinism.
Om nästa års val blir den folkomröstning om privatiseringar som delar av vänstern hoppas på behöver de komma ihåg att det bara är de verkliga valen som faktiskt gör oss lyckligare. Och att den enes tusen valmöjligheter ofta kringskär friheten hos de mindre bemedlade.

  • valfrihet

Ledare