Ledare

Tor Gasslander: Ende Gelände slår mot fossilindustrins vitala delar

Aktivister från nätverket Ende Gelände i aktion mot en kolgruva 2019. Foto: Jens Meyer/AP/TT/Flamman.

Därför är det tyska aktivistnätverkets aktionsdagar att betrakta som högtidsdagar.

Ledare

Nu är det så här det är. Det är så att det brinner eller är extremtorka på flera håll i världen.

Att det regnar mer än vanligt och håller på att bli översvämning i stora delar av Sverige.

Det är så varmt på den norra rysk-asiatiska stäppen att tjälen har gått ur marken för första gången på tusentals år. Hästarna som har varit kungamakare här lika länge klafsar runt i sumpen.

Man iakttar tromber på svenska västkusten.

Det är jordskred i Indien. De döda ser ut som klumpar av lera när de bärs bort på bårar. Av jord är du kommen.

Samtidigt samlades i helgen tusentals människor på en lägerplats i Brunsbüttel i Tyskland.

Redan under fredagen tvingades organisationen, Ende Gelände, att be människor på väg till samlingsplatsen att avbryta sin resa. Lägret var överfullt.

Under helgen blockerades dels ett gruvtågspår i Brunsbüttel, dels den hårt trafikerade kanalen i Kiel. Båda syftade till att sätta en käpp i hjulet för utvinning och transport av fossila bränslen, den senare möjligen inspirerad av en dråplig felparkering i Suezkanalen tidigare i år.

Det är med andra ord ett direkt angrepp på orsakerna till att det är som det är. Precis som tidigare år vällde aktivister fram i sina vita dräkter. De möttes av polis men delade upp sig, tog sig förbi. Och stoppade arbetet.

De brukar lyckas.

Men det är inte poängen. Att verksamheten stannar upp för några timmar eller för en dag kostar visserligen företagen stora pengar. Men det är skräcken vi måste se som den verkliga segern. Skräcken som veganmammor, gitarrkillar med dreads och fältbiologer injagar i företagen som är först i ledet med att förstöra planeten är huvudsyftet. Det är rädslan att verksamheten inte kommer att kunna vara lönsam.

Den som säger: det är inte sådär. Inte längre.

Andreas Malm, den svenska humanekologins stora stjärna, har under det senaste året fått ta emot en och annan spaltmeter kritik.

Åtminstone en del av den kritiken riktar in sig på det faktum att han tycks förespråka två motsatta ståndpunkter samtidigt. Dels att det bara är politiken som kan sätta stopp för klimatförändringarna på en global skala. Dels, i den spetsigt betitlade How to blow up a pipe­line, att det krävs militant aktivism.

Det är mycket möjligt att Malm, som publicerat åtminstone tre böcker bara under innestående år, skriver snabbare än han tänker. Och att han inte riktigt fått ihop det. Men att det skulle finnas en motsättning är inte sant, så länge man inte ser på saken på ett oförsonligt enögt vis.

Politiken, speciellt på den globala eller åtminstone överstatliga nivå som vi talar om, beter sig för det mesta inte som att den egentligen sitter inne med makten. Snarare beter sig västvärldens folkvalda politiska ledare som om deras jobb var att förvalta den fria marknaden och kapitalismen, snarare än sina väljares väl och ve.

Trots det har de fortfarande den teoretiska makten att med ett pennstreck släcka fossilkapitalismen för gott.

De skulle förstås behöva hantera konsekvenserna och erbjuda sina väljare ett någorlunda gott alternativ. Att till exempel förbjuda privatbilismen rakt av utan någon plan för hur det ska funka efteråt skulle nog skapa upplopp även i Sverige, världens mesigaste land. Tänk då vad som hade kunnat hända i, säg, Frankrike.

Men makten har de. Däremot saknar de vilja.

Kanske fångar man det bäst om man uttrycker det som så att de har allt för starka incitament att fortsätta. Väldigt mycket pengar passerar genom fossilindustrin, och det räcker långt. Man behöver inte ens gå in på lobbyverksamhet och bestickning och dubbla stolar.

Ende Geländes blockader kommer inte att ensamma ändra på den saken. Inte heller någon annan av de likartade men mindre uppmärksammade protesterna runtom i världen. Men deras aktioner gör ägarnas investeringar mer riskabla. Det försvagar dem, minskar deras möjlighet att ge vidare incitament till politiker.

De flyttar, smärtsamt långsamt, maktbalansen lite längre åt vårt håll. Framför allt, kanske, visar de att det monstrum som är fossilindustrin faktiskt är sårbart, och att världen går att påverka mer direkt än via debattartiklar och arga statusuppdateringar.

Det är en väg framåt för oss som ännu inte har den politiska makten.

Därför är Ende Geländes aktions­dagar alltid högtidsdagar.

  • aktivism
  • Klimat
  • klimataktivism

Ledare