Inrikes

Kommentar

Tor Gasslander: Kamrat fyra procent heter Märta Stenevi

MP:s språkrör Märta Stenevi måste räddas från sig själv. Foto: Johan Jeppsson/TT.

Inrikes

Liberalernas nya partiledare Johan Persson tycks vara på god väg att pappaskämta sig hela vägen upp över riksdagsspärren. Att ingen som inte får lön av Liberalerna tycker att han är rolig verkar inte spela någon roll – efter Nyamko Sabuni slipper man i alla fall försöka locka den ytterst teoretiskt existerande väljargrupp som gärna vill ingå i ett regeringssamarbete med SD men samtidigt vill ha en svart kvinna som partiledare.

Om Liberalerna håller sig kvar, och MP åker ur, är segern, såsom opinionen ser ut i dagsläget, säkrad för högerblocket.

För vänsterväljare som mer än något annat vill stoppa den koalition av koleriker som kallas ”oppositionen” finns det bara en slutsats att dra: man måste rädda Märta Stenevi och Per Bolund från dem själva.

För socialdemokrater är det troligen ett tämligen lätt val att slänga en stödröst till maskrosorna. Väljarströmmarna tyder på att S äter upp sina stödpartier. Den uteblivna radikalitet i klimatfrågan som stör åt vänster är knappast heller ett problem för S, vars förda klimatpolitik är ännu svagare.

För den riktiga vänstern är det svårare. Miljöpartiet har den senaste mandatperioden gjort mycket för att alienera sig från den yttre vänsterkanten. Kolkraftverken som aldrig stängdes, klimatsatsningarna som uteblev, och inte minst: det blågröna stockholmsstyret vars vision för det klimatsmarta samhället ingen sett till eftersom det är täckt med ett metertjockt lager felparkerade elsparkcyklar.

Att Bolund och Stenevi i det läget övertrumfar V:s föreslagna klimatsatsning på 700 miljarder kronor med att föreslå 1 000 miljarder är därför möjligen mer stötande än något annat.
För vänsterpartiväljare gäller dessutom att det egna partiet inte gör några jätteframgångar. Flammans Noa Söderberg rapporterade i veckan att partiets nya strategi för att locka bredare väljargrupper åtminstone än så länge bara har haft den deprimerande effekten att alienera tidigare väljare utan att imponera på några nya. LO-gubbar som röstar på SD var inte till salu för en tusing i bensinpengar, visade det sig. För V handlar valet om att visa att man har förmåga att växa över 10 procent, om den nya retoriken inte fort ska utmålas som ett misslyckande. Vågar man offra något i det läget?

Vänster om vänsterpartiet då? Där brukar det heta – ursäkta – att en röst på Vänsterpartiet är som att gå på toaletten. Man gör det bara, men det är ingenting man skryter om i efterhand.

Toadoktrinen sträcker sig knappast till att rädda MP. Frågan blir med andra ord hur mycket av den egna politiken S och V kan offra för att slippa höra orden ”justitieminister Jimmie Åkesson”?

    Inrikes