Ledare

Tor Gasslander: Kryp inte mer för jätteföretagen – sträck på ryggen och förstatliga

Cementa har en tvåhundraårig svensk historia. Ändå klarade de inte att göra en ordentlig ansökan. Foto: Karl Melander/TT/Flamman.

När regeringen sticker kryphål i miljölagstiftningen för att hjälpa privata företag ligger de farligt nära att låta sitt land bli en bananrepublik.

Ledare

Detta har hänt: företaget Cementa har fått nej på sin ansökan om att fortsätta bryta kalk i Slite på östra Gotland.

Och det kunde regeringen inte stå ut med. På tisdagseftermiddagen meddelade miljö- och klimatminister Per Bolund att man har hittat en lösning: det är bara att skriva om miljöbalken lite.

Historien om Cementas kalkbrytning har senaste veckorna fått karaktär av en nationell kris. Regeringen har pressats av både näringsliv, fack och politiska motståndare att genast ta tag i saken och förhindra att den svenska cementproduktionen inte blir stående utan tillstånd för verksamheten i början på oktober.

Samtliga ovan nämnda aktörer har under lång tid fört en intensiv kampanj för att få folk att tro att svensk cementtillverkning sköts av någon före detta grovarbetande morfar med höga klimatambitioner och stadig förankring i den svenska historien och samhället.

Denne stackars morfar har dessutom fått se sitt företag – och i förlängningen sina anställda – hindras av en illvillig och kafkaartad byråkrati i sitt uppdrag att ta fram de material som krävs för att bygga ett vackrare och renare Sverige.

Så är det absolut inte.

Cementa är Sveriges näst största utsläppare av koldioxid. Företaget ägs i sin helhet av tyska Heidelberg cement. De är i sin tur ett av världens tre största företag inom sin bransch. De är också en av världens största utsläppare.

Heidelbergs vd  under 30- och 40-talet var medlem i det tyska nazistpartiet och företaget hade ett nära samarbete med den nazistiska regeringen. Bland annat användes krigsfångar som tvångsarbetare i cementproduktionen.

Detta företag ska alltså stå över, eller åtminstone vid sidan om, lagen.

I en annan del av världen hade vi kallat detta tillstånd för bananrepublik.

Särskilt oroväckande är att Mark- och miljöverdomstolen menar att det inte egentligen är något i Cementas plan som inte stämmer överens med svensk lagstiftning, utan att själva ansökan helt enkelt är för dålig för att ens kunna behandlas.

Cementa har verkat i Sverige, under svensk miljölagstiftning, sedan 1800-talet. Det är svårt att tänka sig att ingen av företagets drygt 400 anställda har den kunskap som krävs för att skriva en seriös ansökan.

Får man tro arbetsgivarorganisationer och fackförbund inom byggsektorn riskerade Cementa därmed inte bara sin egen verksamhet, utan också hela den svenska infrastrukturen.

”Alla aktörer behöver samla sig för att hitta en lösning akut”, som Byggnads ordförande Johan Lindholm skrev efter ett möte med infrastrukturminister Ibrahim Baylan i krisens början.

Och allt för att Cementa inte orkade göra en ordentlig ansökan. Eller?

En annan möjlig tolkning, som framförts av bland andra motparternas juridiska ombud, är att Cementas bristande utredning av verksamhetens miljöpåverkan beror på att noggrannare utredningar skulle försämra snarare än förbättra deras position. Det skulle helt enkelt bli tydligare att miljökraven inte kommer att uppfyllas ju närmre man kollar på saken.

Det låter åtminstone som en troligare förklaring än att Cementa inte brydde sig tillräckligt, och kastar ett ganska blekt ljus över företagets uttalade ambition att anläggningen i Slite ska bli världens första fossilfria cementfabrik.

Att krisen trots denna farhåga slutar med att svenska ministrar återigen gör förnedrande marktjänst för jätteföretag visar på ett allvarligt problem i förhållandet mellan stat och företag.

Om det är så att vi behöver inhemskt producerad cement, hur kommer det sig då att den enda aktör som kan leverera just sådan är i privat ägo? Med ett statligt ägt komplement hade vi aldrig hamnat i en situation där ”alla aktörer behöver samla sig för att hitta en lösning akut”.

Oförmågan, eller oviljan, att säkerställa beredskap är billig och bekväm för en regering i ett kort perspektiv. Men på sikt innebär den att privatägda producenter av till exempel cement blir för unika snöflingor för att kunna tillåtas misslyckas.

Även de som faktiskt förespråkar marknadsstyrning måste vara missnöjda: om Sverige är helt och hållet beroende av ett enda företag råder ju i praktiken ingen fri marknad, utan ett  monopol. Dessutom ett som har gjort sig beroende av – korsa er nu, Timbro – statliga interventioner.

Det finns dock en lösning som är både bättre och enklare än att regeringen ska behöva sitta och sticka kryphål i miljölagstiftningen. Om produktionen av en vara är av avgörande betydelse för samhällets framtid bör den också kunna tas fram av gemensamt ägda och kontrollerade producenter.

I stället för att göra undantag nästa gång: förekom Cementas klimatneutrala fabrik med en likadan i statlig ägo. Det är en värdigare uppgift för en socialdemokratisk infrastrukturminister och en miljöpartistisk miljöminister än att sopa banan framför tyska jättebolag.

  • cement
  • cementa
  • indsutripolitik
  • industri

Ledare