Inrikes

Tor Gasslander: Nollsummespelet som gav oss Dragon Gate måste få ett slut

Jättehotellet Dragon Gate har, precis som man tänkte sig, satt Älvarkleby på kartan. Fast kanske inte på det sätt som man hade tänkt sig. Foto: Pernilla Wahlman/TT.

Sverige befinner sig i inbördeskrig. Kommunerna slåss med näbbar, klor och riktigt tveksamma prestigeprojekt om lönsamma medborgare – samtidigt som de spelar ”Svarte Petter” med nyanlända, fattiga och sjuka. Bara staten kan stoppa farsen och säkra freden.

Inrikes

Sveriges 287 mindre kommuner delar alla samma problem: större delen av landets befolkning vet varken var de ligger eller vad i hela fridens namn man skulle dit och göra.

De senaste 30 åren har detta lett till en rekordlång följetong där olika välmenande men uppenbart orealistiska kommunala satsningar avlöst varandra. Det på senare år så uppmärksammade hotellet Dragon Gate i Älvkarleby är bara ett exempel i en lång rad av dinosaurieparker, halmbockar och kostsamma konferensanläggnignar.

Det ena exemplet tycks dummare än det andra. Men det är inte fullt så dumt som det verkar.

Det är ganska enkelt: kommuner behöver bra invånare för att gå runt. Bra invånare är såna som inte behöver massor med sjukvård eller boendestöd men betalar mycket i skatt.

För att locka till sig sådana invånare måste kommunerna sticka ut. Nästan till vilket pris som helst.

Effekterna blir långtgående. I reportageboken Draksådd (förtjänstfullt recenserad i förra numret av Flamman) besöker journalisten Christian Daun flera av Sveriges mer tveksamma försök att sätta sin lokala kommun på kartan.

Boken balanserar skickligt på gränsen: å ena sidan är det nattsvart komik. Som när en gnetande avfolkningskommun som väljer att satsa stort på en ”thaipaviljong” med motiveringen att kungen av Thailand besökte kommunen en gång för hundra år sedan.

Å andra sidan är det nyktert allvar. Daun visar hur svenska kommuner som sedan 90-talet har gett oss odödliga kommunslogans som ”when in Europe, don’t miss Skurup” och ”Södertälyeah” har befunnit sig i ett lågintensivt krig med varandra om de bäst betalande medborgarna.
En konsult i boken beskriver det faktiskt så, som ett krig.

Problemet är till att börja med att kommuner har blivit vinstdrivande företag, ofta underkastade sparkrav som hade fått luttrade riskkapitalister att rodna: som att sänka värmen på kommunala äldreboenden.

Samtidigt är kommunernas kamp ett nollsummespel. Precis som konkurrens på den vanliga marknaden leder dragkampen sällan leder till att alla höjer sig, och oftare till att allt tvingas in i samma strömlinjeformade uselhet. En begränsad mängd betalningskraftiga invånare ska fördelas på Sveriges kommuner. De redan rika kommunerna kan erbjuda vad folk faktiskt vill ha: fungerande välfärd, livskraftig arbetsmarknad och välstädade torg. De fattiga kommunerna tvingas locka med tingeltangel.

För en thaipaviljong är ändå småpengar jämfört med en kvalitativ äldreomsorg.

På andra sidan myntet hamnar de kostsamma medborgarna i de fattigaste kommunerna.

Fattiga, nyanlända, lågutbildade skickas till grannkommun. I helgen rapporterade Expressens Anna Gullberg från Fredriksberg i Ludvika kommun som blivit en måltavla för så kallad social dumping och nu befinner sig på misärens rand.

Flamman har också tidigare rapporterat om hur rika kommuner i stället för att ta ansvar för sina nyanlända hittar sätt att lämpa av dessa till kostnadsposter reducerade människor på någon annan.

Det hela påminner inte så lite om hur suveräna stater tävlar om vem som kan förnedra sig mest inför det internationella kapitalet.

Som när svenska ministrar krälande lovar Facebook att de ”står till tjänst” om företaget bara kan tänka sig att bygga en serverhall i Sverige.

Men den medvetne medborgaren måste inse att det här inte är en fråga om ens lokala kommunpampars okunnighet. Även om flera av exemplen i Draksådd tyder på ett akut behov av avgångar uppstår problemet till en början i den kommunala ekonomins inneboende brist.
Det finns helt enkelt för lite pengar totalt sett för att hela landet, som det heter, ska leva.

Kommunernas lika löjliga som desperata försök att sätta sig själva på kartan springer ur ett problem som bara kan lösas som helhet. Förutom att staten måste investera i att trygga den infrastruktur som gör livet på landet möjligt krävs reda pengar direkt till kommunerna.

Vänsterpartiet lanserade för snart ett år sedan ett förslag om att kommuner med färre än 20 000 invånare ska få upp till 12 miljoner om året i stöd av staten.

Det är inte tillräckligt. Men det är en början – förhoppningsvis också på en diskussion som kan drivas i valrörelsen.

    Inrikes